Test: Volkswagen Beetle Dune

Volkswagen Beetle Dune (2016)
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, bensin, 220 hästkrafter, 350 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-stegad dubbelkopplingslåda, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 6,9 sekunder
Toppfart: 226 km/h
Vikt: 1489kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4286/1502/1825 mm
Pris: 191 000 SEK
(Testbil ca 341 600 SEK)

Volkswagens ”Bubbla” har funnits ungefär lika länge som Jesus har varit en del av människans tro. Om man nämner namnet ”bubbla” för vem som helst, oberoende av vilken ålder de är i, kommer de att brista ut i ett ”åh den bilen minns jag” eller ”åh det var en så gullig bil”. Detta kanske inte är så konstigt eftersom den har funnits sedan 1938 och var starten till det mycket kända bilmärket ”Volkswagen”.

På svenska översätts ordet ”volkswagen” till ”folkets bil”, vilket passar mycket bra då det var just det som var avsikten att skapas, när den första Bubblan skulle utvecklas. Nu, många år efter att den första versionen släpptes, har ännu en ny version kommit. Den ska vara sportigare och äventyrligare än någonsin men samtidigt bevara originalets karaktär och behålla sin stilfullhet. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på ifall Beetle Dune är en modern klassiker eller en klumpig och opraktisk gris på hjul.

Bilen vi hade var inte en vanlig Beetle, utan en Dune. Det innebär att det är en sportigare version än den vanliga, samt att den har en offroad-design. Likt Audis ”Allroad” och Volvos ”Cross Country” innebär detta att bilen har 1 cm högre markfrigång än tidigare samt lite svart exteriörsplast här och där som sitter på enbart för syns skull. Dune kan fås med en lack som heter ”Sandstorm Yellow Metallic” och som gör att den på vägarna sticker ut lika mycket som en paradisfågel i ett hönshus.

På interiörssidan stöter man direkt på Volkswagens vettiga layout som känns igen från de flesta andra bilarna i modellutbudet. Identiskt med en Passat sitter till exempel ljusreglaget, växelspakens design, temperaturväljaren och infotainmentsystemet där det ska. Där tar dock likheterna slut mellan exempelvis en Passat och Beetle Dune på insidan. Det vanliga, förnuftiga och tydliga har blandats med den typiska, lite konstiga utformningen som även hittas i övriga Beetle Dune.

Det finns små, analoga visare ovanför mittkonsolen som visar turbotrycket, ett stoppur och motortemperaturen. Även de analoga visarna framför ratten ser lustiga ut. De liknar tre runda bulldegar, bara det att den mittersta bulldegen har fått på tok för mycket jäst i sig och har därför svällt och som en naturlig följd till detta, tryckt bort de andra mätarna. Hastighetsmätaren i mitten är alltså gigantisk. Den är så stor så att en skelande gorilla skulle kunna tyda vad som står och därmed bli medveten om hur snabbt den kör. Detta innebär också att varvräknaren är lika stor som bensinmätaren.

Att varvräknaren är gjord för cirkusloppor var dock inget som störde eftersom Beetle Dune har en automatisk DSG-låda som standard. DSG-lådan är som många redan vet, snabbare vid växlingarna än reaktionen hos ett sötsuget barn som råkar se en godisbit inom räckhåll. Detta är något som uppskattas eftersom Dune tack vare sina modifieringar känns som en riktig GTI. Vad som utmärker just Dune är: styvare fjädring, bredare hjulbas, bredare däck och en bakspoiler. Bilen vi erhöll hade den starkaste motorn med 220 kusar tillgodo när högerfoten trycks mot golvet. Alla dessa faktorer bidrar till att Beetle Dune är en bil där körglädjen ligger i framkant. Den upplevs alltid som mycket rapp, både i stadstrafik och vid landsvägskörning. Den har även en mycket skön styrning där den greppvänliga ratten är en bidragande orsak.

Eftersom Volkswagen har velat bevara känslan från original-Beetlen, har tyvärr även den praktiska aspekten följt med på resan. Bilen är extremt opraktisk på många sätt. Några exempel på det är den speciella formen på taket, utrymme för människor i baksätet och bagageutrymmet. Formen på taket gör att innermåtten blir näst intill identiska med en igloo. Som många vet har en igloo inte speciellt mycket plats ut mot väggarna vilket också är fallet i VWs Beetle. Man sitter som en kung (och drottning) i framsätena men som en slav i baksätet. Bagageutrymmet är förvånansvärt stort men det går inte in så mycket saker eftersom bilens form är så långt ifrån en fyrkant det bara går att komma.

Allt jag nämnt hittills bidrar till det faktum att Volkswagen Beetle Dune är en mycket unik bil. Bilens design skriker unicitet tack vare att den har så mycket personlighet och karaktär. Det är en bil man förälskar sig i eller flyr från, i avsky. Det finns inget mittemellan med Beetle Dunes design. Den har karaktär och personlighet men VWs ingenjörer har ändå inte fått hybris och på så sätt sett till att behålla de smarta funktionerna som gör att den går att använda som en bruksbil. Volkswagen Beetle Dune är en sann, klassisk bubbla med ett klumpigt utförande. Det är en bil som väcker känslor och drar till sig blickar. Det är en bil man vill synas i.