Volvo V60 Cross Country D4
Motor:
 2-liters, fyra cylindrar, 190 hästkrafter, 400 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 7,9 sekunder
Toppfart: 210 km/h
Vikt: 1718 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4784/1850/1504 mm
Pris: 388 900 SEK (Testbil ca 618 000 SEK)

När vi recenserade Volvo V60 förra året spåddes den att bli en riktig dundersuccé. Så blev också fallet; Volvos 60-serie har toppat försäljningslistorna ett bra tag nu. Efter att ha provat Cross Country-varianten, som visades upp i september förra året, har jag ingen som helst svårighet att förstå varför. Bilen är inte bara snygg inifrån och ut, utan osar även kvalitet i närapå varenda vrå. I den bekväma förarstolen kände jag mig stundtals precis som de lyckliga Volvo-ägarna i de sobra reklamfilmerna lär göra. Resten av tiden letade jag aktivt efter fel. Testexemplarets skyhöga utrustningsnivå (och prislapp) till trots fann jag några stycken. Häng med när vi lägger i Högsta Växeln och recenserar Volvo V60 Cross Country för att få reda på vilka de är!

Den prisbelönta interiördesign som togs fram under Robin Pages ledning och finns i alla Volvos SPA-bilar är välkomnande. Personligen upplever jag den som både oerhört intuitiv och snygg; symbolerna för att öka respektive minska avståndet till framförvarande fordon vid användning av den adaptiva farthållaren är ett exempel på hur man lyckats kombinera form med funktion på ett alldeles ypperligt sätt. Pekskärmen i mitten är responsiv och, som bekant sedan innan, väl utformad i termer av mjukvara. Eventuella tvivlare där ute ska veta att den på alla tänkbara sätt utklassar sin knapptelefon till föregångare.

Omgiven av all denna ingenjörskonst, och i testbilens fall lyx, är det en rejäl besvikelse när dieselfyran vaknar till liv och ruskar om bilen som om den vore en hund nyligen inkommen från regnväder. Dessutom tycker jag att kraften är svårdoserad på låga varvtal och hastigheter; när jag kört 181-hästars-D4:an som fanns att köpa för några år sedan har den inte i samma utsträckning visat på samma tendenser att dra hårdare än jag önskat. Ur en rent utilitaristisk synvinkel är det dock fortfarande en bra motor, och ett logiskt val för den som inte lägger så stor vikt vid det estetiska. I annat fall är T5-motorn med sina 250 bensinhästar att föredra, åtminstone så länge ingen hybrid finns att tillgå.

För att fortsätta på samma spår – vad bilen faktiskt kan och inte kan göra – måste givetvis innerutrymmena avhandlas. Det är ändå en kombi, och inte vilken som helst, utan den själsliga efterträdaren till dunderhiten XC70. Baksätet är rymligt nog för att jag med mina stolta 180 cm ska kunna sitta någorlunda bekvämt bakom mig själv, om än lite lågt för att kunna ge fullgott stöd åt låren. Ihop med den höga midjan och en takhöjd som är på håret blir det lite skottglugg över sidorutan, men med bekvämt armstöd på lagom höjd stör det mig inte nämnvärt. Testbilens panoramatak lär för övrigt vara en bidragande orsak till den aningen snäva takhöjden.

Nu är ju de mest frekventa baksätespassagerarna i Volvos kombibilar inte långa och ståtliga motorjournalister som undertecknad, utan barn. Därför är baksätesutrymmet inte alls lika viktigt som bagageutrymmet, i vilket familjen ska få plats med allt från resväskor till barnvagnar. Jämfört med sin namne till föregångare sväljer nya V60 Cross Country nästan hur mycket som helst – 99 liter mer för att vara exakt, vilket innebär att den rymmer totalt 529 paket mellanmjölk. Tröskeln är dessutom helt platt, vilket underlättar lastning. Av XC70 får den här bilen dock ändå smisk, eftersom många av ovan nämnda litrar befinner sig i en bubbla som är högre än lastöppningen och därför ganska svår att fylla med något som är värt att ha med sig. Bubblan kanske i alla fall är mer lättåtkomlig framifrån i ett exemplar med tak gjort helt i gammal hederlig plåt, i stället för glas.

Att lasta med helt eller delvis fällt baksäte var också mer tacksamt i XC70, som hade tredelat baksäte. Detta har Volvo nu ersatt med en 60/40-variant och en genomlastningslucka dimensionerad för tändstickor. Allvarligt. En genomlastningslucka är till för att öppna upp bilen på längden utan att ta för mycket passagerarrum i anspråk, så att man fortfarande kan åka i alla fall fyra stycken. Med V60 Cross Countrys målgrupp i åtanke vill jag påstå att luckan mer specifikt är till för skidor, och jag tycker det kan vara rimligt att bilens samtliga resenärer får ha med sig mer än en längdskida var, och kanske till och med stavar. Resultatet var att jag inte testkörde den här bilen längre än till Sundsvall, där behovet av att ha med några par skidor gjorde att den fick installera sig på avbytarbänken till förmån för familjens V70. När det åter var dags för mig och bilen att fara till sydligare breddgrader fick jag dessutom genomlida en i- och urlastningsprocess som i alla fall gjorde att jag för stunden mådde lite mindre dåligt över det där gymkortet jag bara plockar fram när jag misstar det för mitt SL-kort.

Eftersom praktikalitet dragen till sin spets ändå inte riktigt ligger i linje med min personliga värdegrund kan jag inte klandra V60 Cross Country alltför mycket. Den är väl genomarbetad, och om sanningen ska fram var det endast motvilligt jag lämnade ifrån mig nycklarna när testperioden var över. Svenska folket gör enligt mig helt rätt i att köpa dessa bilar i parti och minut; det här är precis den sortens bil jag skulle kunna tänka mig att ha som komplement till den 550 Maranello jag går i tankar om att införskaffa om ett till två decennier. Avslutningsvis vill jag bara påminna om vikten av att välja motor efter estetisk ambition. Samt att äga en takbox.

BETYG
Exteriör
Interiör
Körglädje
Valuta för pengarna
Relativ praktikalitet
Ha-begär
Relativ prestanda
Teknik
Motorljud
Komfort
En av redaktionens rookies som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.