Test: Honda Civic Type R

Honda Civic Type R (2015)
Motor: 2.0-liters, turboladdad bensin, 310 hästkrafter, 400 newtonmeter.
Kraftöverföring: 6-växlad manuell låda, framhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 5.7 sekunder.
Toppfart: 270 km/h
Mått (längd/höjd/bredd):
4390/1466/1878 mm
Pris: 319 900 SEK
(testbil cirka 349 900 SEK)

Honda Civic Type R har funnits sedan 1997 och utmärker sig bland det övriga Honda-utbudet genom att vara precis raka motsatsen till stallkamraterna. Det är en bil som över åren har utvecklat en kult-lik följarbas och som sannerligen har bidragit till besattheten av japanska bilar och kulturen som återfinns kring det. Vi har kört Civic Type R i sin senaste tappning som Honda kallar för en racerbil för gatan. Personligen tolkar jag det som att Honda förespråkar street racing vilket prestandasiffrorna ger belägg för. 310 hästkrafter till framhjulen låter som ett recept för totalt kaos. Gör sig nya Civic Type R sig förtjänt av det rykte som föregångarna har gett upphov till? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Honda Civic Type R.

Det första som slår en är att Honda Civic Type R har definitionen av en polariserande design. Antingen älskar man den eller så hatar man den. Personligen så älskar jag den eftersom det är en sådan stark kontrast till övriga prestandamonster till halvkombi-bilar som exempelvis BMW M135i eller Volkswagen Golf R.

Det är en bil som skriker buse och som mer ser ut som något man har modifierat upp över öronen i japan istället för en tvättäkta produktionsbil. Den enorma vingen, de stora utblåsen och en design som skriker ”titta på mig” är verkligen störtballt. Man får dock tampas med att bli stämplad ganska så omgående som någon som fantiserar om manga och drömmer om att bo i Tokyo.

Interiören matchar exteriören i det att racing-andan lever vidare. Det är ordentliga racer-stolar som håller en på plats lika väl som ett ankare skulle göra och de röda detaljerna framhäver sportigheten (i typisk Type R-anda) samt plats för sexpunktsbälten gör det till en fullmatad racerbil.

Det enda som fattas är en störtbåge och att man tar bort baksätena. Hela kupén är utformad efter förarens behov. Växelspaken är precis där man vill ha den och den digitala varvmätaren ackompanjeras av lampor som sitter högt och är väl synliga, allt för att man ska kunna hålla ögonen på vägen samtidigt som man trycker på för kung och fosterland.

När jag för första gången fick höra om att nya Honda Civic Type R skulle ha 310 hästkrafter som skulle gå ner i backen via framhjulen tappade jag hakan. Opel lyckades inte så väl med Corsa OPC som endast har 210 hästkrafter. Hur i hela fridens namn ska då Honda lyckas med 310? Svaret på den frågan är med hjälp av japansk magi. På något vänster har det lyckats få de 310 hästkrafterna att vara helt kontrollerbara även om hjulspinn är en oerhörd vanlig företeelse.

Man tvingas inte brottas med ratten när det är rakt fram som gäller utan dueller sparas till kurvorna vilket inte är så konstigt eftersom man egentligen inte ska accelerera i de flesta kurvor. Det bör sannerligen förtydligas att nya Honda Civic Type R är en banbil som råkar vara gatlaglig. Den har banrekord för framhjulsdrivna bilar på Nürburgring på 7 minuter och 50 sekunder.

Bilen är försedd med en +R-knapp som styvar upp hela bilen, ger bättre gasrespons och annat smått och gått. Det förvandlar ett monster till ett större monster som helt plötsligt blir mer skräckinjagande. Vi testade bilen med sommardäck och med tråkigt väder var det inte aktuellt att köra till max – det ska vi spara till i vår då vi ska köra bilen på bana. Det man kan säga om körningen på allmän väg är dock att man för det mesta känner sig extremt begränsad. Rör man sig ut på landsväg och insisterar med att ha +R-knappen intryckt (något som Hondas presschef sa bara lämpade sig för bankörning) så känner man sig som huvudrollen i Rush.

Man känner hur hela världen blir ens egna racerbana. Något som är oerhört olämpligt om man ska vara helt krass. Man kan ta valfri kurva i den hastighet man behagar och bilen uppmanar till körning på den yttersta gränsen. Det som kan kritiseras är att det är en del turbo-fördröjning. Det är något man slutligen vänjer sig vid men sanna Type R-fantaster kommer att notera att det är första gången som Type R har en turbo.

Det är först vid 3000 varv som bilen verkligen tar fart och då är det en förstummande upplevelse. Det är en genuint våldsam acceleration man möts av när man trycker gasen i botten. Det gör att man gärna håller bilen i höga varv för att få ut så mycket av bilens potential som möjligt. Vid bankörning är det givetvis det inga som helst problem men på allmän väg kan det absolut vara aningen klurigare. Man känner hur låg bilens tyngdpunkt är och gång på gång ger Civic Type R en inblick i hur snabbt den kan ta en kurva.

Den är inte lika justerbar i kurvor som exempelvis en Golf R men det är något man inte märker utan att verkligen känna efter. Gasen i botten resulterar att hastighetsmätaren klättrar i oroande takt och man känner verkligen ett rus av endorfiner genom kroppen när bilen tar fart. Det är både livsfarligt men samtidigt helt underbart. Varje tunnel förvandlas till en racerbana.

Rekordtid runt Nürburgring. 310 hästkrafter. 5,7 sekunder. 270 kilometer i timmen. De är inte attribut som man associerar med Honda, än mindre med en Civic. Men faktum är att Honda – ett av bilvärldens beigaste märken – har lyckats skapa en bil som får konkurrenterna att framstå som amatörer. Rent prestandamässigt inom sitt segment finns det inte bilar som uppnår samma siffror. En Golf R gör visserligen 0 till 100 på 4,9 sekunder men det är en fyrhjulsdriven bil och som dessutom inte har samma fokuserade approach som Civic Type R. En Volkswagen Golf R är en busunge i en kostym. En Honda Civic Type R är en busunge i en racingdräkt.

En Honda Civic Type R avger inte ett ljud som kan tolkas som känslosamt utan snarare som peppande. Det är ett ljud som är nog för att man ska vilja trycka på ordentligt och det är tillräckligt närvarande för att det ska ge en enorm fartsensation. Det är inte sång det handlar om utan snarare om ordning och reda.

Turbon låter enormt mycket i stadskörning – något som är mer än trevligt för öronen. Det är en bil som fokuserar sig på att ta sig upp i fart så fort det bara går utan onödiga detaljer som exempelvis ett ljud som ska få öronen att smälta. Det är en mer funktionell inställning av Honda men när man startar bilen så får man en inblick i vad bilen verkligen går för.