En episk roadtrip genom Tysklands hjärta

De som har en förmåga att uppfatta tid må ha lagt märke till att vi inte har gjort några inlägg de senaste två dagarna. Det finns en mycket god anledning till det. Vi har nämligen varit alldeles för upptagna med att köra vår första pressbil, en röd Volkswagen Golf GTI, väldigt långa sträckor. Vi har även varit upptagna med att inte sova eller äta, något som Marcus uppskattade mindre än jag. Dock kan vi med enorm säkerhet konstatera att ingen i världshistorien har varit så effektiva och produktiva som vi var denna helg. Om vi skulle åstadkomma så mycket som vi gjorde under denna resa varenda dag skulle både Marcus och jag vara chefer över stora företag just nu. En långtradarchaufför kör antagligen en kortare sträcka under hela sitt verksamma liv än vad vi körde på lite drygt 50 timmar.

Vår plan var minst sagt ambitiös; att köra ner bilen, genom Danmark, till Wolfsburg där Volkswagens fabrik ligger. Vår röda pärla skulle alltså få åka hem. Efter det skulle Meilenwerk i Berlin besökas. För alla de som inte vet vad Meilenwerk är, mig inkluderat innan denna resa, kan det sammanfattas lite som bilälskarens Mecka. Det är en industrilokal med ett antal verkstäder och utställningsmontrar där både klassiska och nya bilar ställs ut och vem som helst får gå dit. Det var helt makalöst, men mer om det sen. Givetvis skulle även bilens fartresurser utvärderas noggrant, något som Autobahn gav oss gott om möjligheter till att göra.

Vår resa började i Stockholm och vi var nöjda. Vädret var helt klart till vår fördel, ingen snö och torrare vägar än vi hade hoppats på. Dock ska inget vara perfekt så det började snöa, en hel del. Hela vägen ner till Jönköping bestämde sig Sveriges, på vägarna resandes befolkning att gånghastighet var lämpligt så vår framfart hindrades tyvärr rejält. Detta var inte nödvändigtvis något dåligt då det gav oss en genuin chans att testa alla bilens funktioner i lugn och ro. Vår slutsats var att Volkswagen måste tagit en Phaeton, deras lyxmodell, plockat bort den enorma karossen, och satt dit den av en Golf. Den hade nämligen mer utrustning än en rymdraket. Dessutom kunde stereon få våra öron att blöda.

Efter att vi kört fel alldeles för många gånger och tankat mer än en byggarbetare bygger saker anlände vi till Malmö. Klockan var mitt i natten och en mindre lastbilslast med energidryck hade konsumerats. Öresundsbron passerades utan att vi såg det minsta av Öresundsbron och Danmark bjöd på tre timmar av den mest monotona bilkörning man någonsin kan föreställa sig. I denna miljö var bilens adaptiva farthållare ytterst användbar och den fungerade utmärkt. Efter att ytterligare en lastbilslast med energidryck hade konsumerats rullade vi in i Tyskland. Snart efter det konstaterade vi att Danmark egentligen bara är bra för att köra igenom för att komma till Tyskland. Dessutom fastslog vi att vi båda ska flytta till valfri tysk stad i framtiden. Känslan att köra som en dåre och vara medveten om att det är inom lagens ramar är obeskrivlig.

Klockan åtta hängde vi på låset till Starbucks i Hamburg. Staden välkomnade oss med en fantastisk soluppgång och andlös arkitektur. Efter att vi ätit upp vår överprissatta frukost hoppade vi in i bilen och gasade därifrån. Äntligen fick vi köra på Autobahn på ljusa dagen, ett sant nöje som borde vara varenda själ förunnat. Vi ställde in GPS:en på Volkswagens hemstad Wolfsburg, vårt första delmål, la bilen i sportläget, och tryckte gasen i botten.

När vi närmade oss Wolfsburgs stadskärna frågade vi oss om vi råkat köra in på ett reklamfilmsinspelningsområde. Vår tidigare lek som gick ut på att säga märket på alla bilar vi körde förbi var inte längre särskilt rolig. Alla hade nämligen en Volkswagen så vi passade minst sagt in. Ibland fick man även äran att beskåda en Audi, Skoda eller Seat då de tillhör samma koncern. Efter en övning i skyltläsning skymtade vi den berömda fabriken där just vår pärla tillverkades i november förra året. Området är mer känt som Autostadt, och det är sannerligen en stadt. Volkswagen har en egen flod, tågstation och offroadbana. Dessutom var själva fabriken större än Stockholms innerstad. Avståndet från våra hakors ursprungliga placeringar till dit de föll efter att vi tagit in enormiteten som var fabriken var tveklöst större än jordens omkrets. Vi passade på att provköra en Golf GTE, som för övrigt var både sämre och dyrare än vår GTI, och sedan letade vi reda på en legend som vi hade tipsats om.  I ett rum som var mer kromat än fälgarna på en rappares Cadillac stod en Bugatti Veyron. Vi beslutade oss för att stirra på den i fyra timmar. Efter fyra timmar bad vi vår GTI att vinka adjö till sina föräldrar. Berlin nästa.

Vårt mål i Berlin var Meilenwerk, ett bilmuseum som också fungerar som verkstad för många, gamla, dyra och exklusiva bilar. Tyvärr var vi tvungna att irra runt i Berlin, som måste vara större än Bangkok, i ett antal veckor innan vi hittade dit. Jag kan avslöja att dessa veckor var extremt väl investerad tid när vi fick se vad som gömde sig bakom väggarna på den ouppseendeväckande industribyggnaden. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om det sammanlagda värdet på alla rariteter på Meilenwerk överskrider en miljard. Vi fick se minst 15 stycken Jaguar E-type, ett antal Aston Martin Vantage från 80-talet, en Ferrari LaFerrari, en Porsche 918 Spyder, en Ferrari Enzo, 10 stycken Mercedes 300 SL, listan kan göras ändlös. Ord gör inte dessa bilar rätta, titta på bilderna nedan istället.

Efter detta trodde vi att vår dag var fulländad. Då upptäckte vi att vårt hotell låg precis bredvid Berlins Rolls-Royce-återförsäljare. Ett besök där blev ett perfekt slut på en perfekt dag. De visade bland annat upp Rolls-Royce Wraith, deras kupé med 624 hästkrafter, som vi hade sett i det vilda precis innan vi kom fram till butiken. Jag kan avslöja att vi skrek väldigt högt när den gled förbi oss. Jag kan också avslöja att Golf GTI är en minst lika episk bil som denna resa var och att Tyskland är ett lika bra land som Ayrton Sennas körförmåga var i Monaco 1988.