Bentley bryter 60-årig tradition – här är nya Flying Spur
Vi fick se uppdaterade Bentley Flying Spur under en förhandsvisning på Ascari. Den stora lyxlimpan får ett rejält omritat yttre, hybrid-V8 och en S-version med 680 hästkrafter.
I linje med Bentleys filosofi har Flying Spur har länge varit bilen för den som vill kombinera sport med komfort och kunna välja fritt mellan fram- och baksätet utan att kompromissa nämnvärt.
Nu har Bentley vässat receptet igen – och Högsta Växeln fick se bilen på nära håll under en förhandsvisning på Ascari i Spanien.
En omfattande uppdatering
Det här är inte en revolution i den meningen att Flying Spur plötsligt har blivit något helt annat.
Snarare rör det sig om den sortens Bentley-uppdatering där allt först ser bekant ut, tills man ställer den bredvid den gamla bilen och inser att Crewe har varit framme med både skalpell och slägga.
Den största visuella nyheten sitter längst fram. För första gången sedan 1962 får en Bentley-sedan enkla strålkastare fram, i stället för det dubbla strålkastartema som länge varit ett av märkets kännetecken.
Det gör att Flying Spur nu tydligare knyter an till senaste Continental GT – och får ett ansikte som känns både nyare och märkligt nog äldre på samma gång.
Fronten har även fått en ny grill som integreras tydligare i stötfångaren, slätare framskärmar och ett renare formspråk överlag.
Även bakpartiet har ritats om, med ny baklucka, nya baklampor och en karossfärgad nummerskyltsinfattning.
S-versionen gör comeback
Den kanske mest intressanta nyheten är att Flying Spur S återvänder. Bentley beskriver den som den mer förarfokuserade versionen, vilket i klartext betyder mindre diskret direktörsbil och mer autobahn-vapen.
Under skalet sitter Bentleys High Performance Hybrid-drivlina, som kombinerar en 4,0-liters V8 med eldrift. I Flying Spur S ger paketet 680 hästkrafter och 930 Nm.
Det innebär 0–100 km/h på 3,7 sekunder och en toppfart på 191 mph, vilket Bentley översätter till 308 km/h.
Det är siffror som för bara några år sedan hade räckt för att få vilken supersedan som helst att känna sig obekväm. Samtidigt är det en annan typ av prestanda än den gamla W12-erans.
När vi körde Flying Spur W12 2016 handlade mycket om känslan av ett ånglok i Savile Row-kostym. Den bilen hade 625 hästkrafter, 800 Nm och en officiell toppfart på 333 km/h.
Den nya S-versionen är starkare, snabbare till 100 och mer tekniskt avancerad – men den gör det med laddport och elmotor snarare än tolv cylindrar.
Även jämfört med 2021 års Flying Spur First Edition W12 blir skiftet tydligt. Den bilen hade 635 hästkrafter, 900 Nm, gjorde 0–100 km/h på 3,8 sekunder och hade en officiell toppfart på 333 km/h.
Vi lyckades dessutom se 344 km/h på Autobahn, vilket fortfarande är ett effektivt sätt att få en flygplats att kännas onödig. Nya Flying Spur S är alltså inte ett försök att återskapa W12:ans toppfartsromantik rakt av.
Mer teknik under kostymen
S-modellen får Bentleys Performance Active Chassis, som redan används i märkets mer prestandainriktade modeller.
Det innebär bland annat aktiv fyrhjulsdrift, torque vectoring, aktiv krängningshämning, fyrhjulsstyrning och en elektronisk differentialbroms.
Det sistnämnda låter ungefär lika sexigt som en intern Powerpoint från ekonomiavdelningen, men poängen är enkel: bilen ska kunna göra något vettigt med alla sina hästkrafter även när vägen inte är ritad med linjal. I en bil som väger långt över två och ett halvt ton är det ingen liten uppgift.
Det är också här S-versionen blir mer intressant än vad effektsiffran ensam antyder. Flying Spur har alltid varit som mest övertygande när den krymper avstånd.
I våra tidigare tester har bilen varit som bäst när Europa ska avverkas i stora, omoraliska kliv. Den nya S-versionen verkar försöka lägga till ytterligare ett lager: inte bara vara snabb när motorvägen är fri, utan också kännas mer närvarande när vägen börjar svänga.
Utseendemässigt får S-versionen de obligatoriska mörka detaljerna. Blackline Specification är standard, vilket innebär att kromet ersätts av svartare inslag.
Till det kommer blanksvarta detaljer, svarta spegelkåpor, mörktonade lampor, särskilda 22-tumsfälgar och ett sportavgassystem som ska ge V8:an lite mer teatralisk närvaro.
Mer lyx för den som redan har allt
Bentley vore förstås inte Bentley om resten av nyheterna inte handlade om material, sömmar och valmöjligheter.
Med S-versionens återkomst finns fem olika stolsutföranden i Flying Spur-programmet, och varje stol uppges kräva omkring 12 timmars hantverk.
Det är ungefär den typ av detalj som låter vansinnig tills man kommer ihåg att det här är en bil för människor som sannolikt har fler klockor än veckodagar.
Mulliner Virtuoso Collection blir också tillgänglig till Flying Spur. Det är en mer exklusiv utrustningsnivå med särskilda material, unika broderier och detaljer i Champagne Gold.
Temana heter Soprano, Tenor och Bass, vilket antyder vilken typ av kund Bentley tänker sig: någon som inte bara vill välja läderfärg, utan även vilken sorts konsertsal bilen ska låtsas vara.
I centrum står Naim for Mulliner-systemet, utvecklat med teknik från Focal och med rötter i Bentley Batur.
Där var ljudsystemet ett tillval för 25 000 pund före skatt, vilket är ett fint sätt att säga att man kunde välja mellan en bättre stereo och en bättre begagnad familjebil.
En ny lackfärg tillkommer också: Dark Teal, en blågrön metallicton som lär passa Flying Spur bättre än ännu en anonym grå nyans på en hotelluppfart.
Bentley beskriver den som en mellannyanserad blå metallic med gröna inslag, vilket på vanlig svenska betyder att den åtminstone försöker se dyrare ut än svart.
Kommer i slutet av 2026
Nya Bentley Flying Spur går att beställa från den 2 juni 2026. Produktionen startar i Crewe i september och de första leveranserna till de flesta marknader väntas tidigt under fjärde kvartalet 2026.
Några svenska priser finns ännu inte i källmaterialet, men det är knappast här man börjar räkna kronor per hästkraft.
Som jämförelse kostade vår testade Flying Spur W12 cirka 2,4 miljoner kronor 2016, medan 2021 års First Edition W12 landade på cirka 2,85 miljoner kronor i testutförande.
Det här har aldrig varit Bentleys mest rationella modell. Det har varit bilen för den som vill kunna köra själv, åka bak, passera kontinenten och fortfarande kliva ur som om ingenting har hänt.
Skillnaden är att den numera gör det med ett ansikte från förr, ett hybridiserat V8-hjärta och tillräckligt mycket mjukvara för att få två och ett halvt ton brittisk överklass att kännas mindre som en klubbfåtölj – och mer som ett vapen.
Chefredaktör
Marcus Berggren
