Volvo P1900 – varför byggdes bara 67 exemplar?

Volvos första sportbil skulle locka amerikaner med svensk teknik och en kaross av glasfiber. Men kvalitetsproblemen upptäcktes tidigt och tillverkningen stoppades redan efter drygt ett år. Historien om P1900 handlar om stora ambitioner, en missnöjd direktör och lärdomar som banade väg för P1800.

En tvåsitsig Volvo med öppen kaross och amerikanska influenser låter fortfarande som ett ganska djärvt förslag.

På 1950-talet var det ännu mer oväntat.

Volvo förknippades med robusta bruksbilar. En sportbil skulle ge märket något annat att visa upp, inte minst på andra sidan Atlanten.

Resultatet blev Volvo Sport, mer känd under projektbeteckningen P1900. Vi har tidigare skrivit om ett av de ovanliga exemplaren som dök upp på svensk auktion.

Men varför blev det egentligen så få?

Idén kom från USA

Under sina resor till USA hade Volvos medgrundare och vd Assar Gabrielsson sett amerikanernas intresse för europeiska sportbilar. Han hade också uppmärksammat Chevrolet Corvette och dess glasfiberkaross.

I Kalifornien besökte han Glasspar, som arbetade med både båtskrov och bilkarosser i materialet.

Här fanns inspiration till en egen sportbil. Glasspar fick uppdraget att ta fram karossen, medan Volvo utvecklade underredet.

Det gick emellertid inte att bara lyfta av karossen från en PV444 och montera något sportigare ovanpå. PV:n hade självbärande konstruktion. Inte heller Duettens ram passade uppgiften.

Lösningen blev en separat rörram med mekaniska komponenter från PV444.

Glasfiber ovanpå välbekant Volvoteknik

Karossen tillverkades av glasfiberarmerad polyester. Under den fanns betydligt mer traditionell teknik.

Den fyrcylindriga motorn på 1,4 liter hade utvecklats från PV444:s motor. Dubbla förgasare, annan kamaxel, större insugningsventiler och högre kompression gav en uppgiven effekt på 70 hästkrafter.

Växellådan var treväxlad och manuell. Bromsarna var trummor runt om.

Det var alltså en blandning av en ovanlig karosskonstruktion och delar från en svensk familjebil. Att återanvända beprövad mekanik var ett rimligt sätt att hålla projektet hanterbart.

Svårigheten låg i att få helheten att fungera.

Problemen upptäcktes före försäljningsstarten

När prototyperna testades internt fick konstruktionen hård kritik. Chassit var för vekt, plastkarossen sprack och dörrarnas passform var dålig.

Trots det presenterades Volvo Sport på Torslanda flygplats den 2 juni 1954. Planen var en första serie på 300 exportbilar och marknadsintroduktion året därpå.

Leveranserna kom i gång först våren 1956, efter flera förändringar.

Exportplanerna hade också justerats. Svenska kunder fick köpa bilen, och merparten hamnade till slut på hemmamarknaden. Den öppna sportbilen som ursprungligen ansågs mindre lämpad för Sverige fick alltså huvudsakligen svenska ägare.

Helgen som blev slutet

Den mest återberättade episoden handlar om Gunnar Engellau, som hade tagit över som Volvochef.

Han lånade en Volvo Sport över en helg och blev föga imponerad. Enligt den välkända berättelsen ska han ha sagt:

– Jag trodde den skulle falla isär!

Formuleringen bör betraktas som en återberättad anekdot. Beslutet var däremot konkret: tillverkningen skulle upphöra.

Bilen motsvarade inte Volvos kvalitetskrav. Dessutom förlorade företaget pengar på varje sålt exemplar.

Helgturen gjorde historien minnesvärd, men problemen hade funnits långt tidigare. En sportbil som skulle väcka intresse för Volvo riskerade i stället att väcka frågor om märkets kvalitet.

Var det 67 eller 68 bilar?

Den vedertagna produktionssiffran är 67 exemplar: 44 under 1956 och ytterligare 23 under 1957.

Men även Volvo reserverar sig.

Senare efterforskningar tyder på att två bilar fick chassinummer 20. Om det stämmer byggdes 68 seriebilar.

Det är en liten skillnad i statistiken, men en ganska stor detalj för den som försöker dokumentera varje överlevande exemplar.

Oavsett vilket stannade produktionen långt från den första planerade serien.

P1800 blev nästa försök

Engellau gav inte upp tanken på en sportig toppmodell. Nästa försök fick emellertid en annan konstruktion: en sluten kaross av stål och teknik med anknytning till Amazon.

Pelle Petterson ritade bilen hos italienska Frua. År 1961 började P1800 tillverkas, med B18-motor och betydligt bättre förutsättningar att bli en långlivad modell.

Inte heller den starten var problemfri. Tillverkningen hos brittiska Jensen drogs med kvalitetsproblem, och slutmonteringen flyttades till Göteborg 1963.

Skillnaden var att Volvo den här gången fortsatte att utveckla bilen. Modellfamiljen levde vidare till 1973.

P1900 blev därmed ett kort kapitel, men ett betydelsefullt sådant. Volvo hade upptäckt att en sportbil kunde skapa uppmärksamhet – och att uppmärksamheten ställde minst lika höga krav på kvaliteten som en vanlig familjebil.

Glasfiberkarossen gjorde bilen annorlunda. Det räckte inte för att göra den färdig.