Test: Jaguar F-Pace P400e

Jaguar F-Pace P400e (2021)
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, bensin + elmotor, sammanlagt 404 hästkrafter, 640 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 5,3 sekunder
Toppfart: 240 km/h
Elektrisk räckvidd: 53 km
Vikt: 2 189 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4757/1664/1936 mm
Pris: 876 900 SEK
(testbil ca 970 000 SEK)

Grace, Space and Pace. Det var Jaguars tre ledord i mitten av förra seklet, och har gått till historien som en av bilvärldens mest ikoniska slogans. Men tiderna förändras, och för att undvika straffskatter ska dagens bilar knappt göra några utsläpp, samtidigt som modet säger att de gärna också ska stå på styltor. Jaguar F-Pace i den nyligen lanserade plug-in-versionen P400e framstår på pappret som den bästa kompromissen mellan moderna krav och märkets klassiska ledord. Låt oss lägga i Högsta Växeln och se om så faktiskt är fallet.

Att F-Pace har grace har det egentligen aldrig rått något tvivel om, och det gäller särskilt sedan modellen fick ett facelift för något år sedan. Lyktorna både fram och bak fick ett betydligt modernare utseende, och hela designen blev renare och mer distinkt. Jag är i regel inget större fan av sportiga SUV:ar, men i sitt mörkblå färgtema med väl avvägda kromdetaljer bokstavligen osade vår testbil av lågmäld smak på det sätt som bara en rätt specad JLR-bil kan.

Och om designen utvändigt har förbättrats så har interiören förvandlats, med ett fantastiskt rent och snyggt formspråk med en betydligt modernare framtoning än tidigare. Materialen är också trevligare och känns bättre ihopskruvade än tidigare. De nya reglagen är intuitiva, och MMI-systemet har fått sig en rejäl uppdatering. Systemet har förvisso på äkta JLR-vis sina mer buggiga episoder, men är för det mesta snabbt och tillräckligt intuitivt.

Space-kategorin passerar F-Pace i egenskap av ganska stor SUV också med bravur. Bagageutrymmet är förvisso inte störst i klassen – och det gäller särskilt hybriden eftersom golvet är höjt något för att rymma batteriet – men det är ändå fullt godkänt, och passagerarna i både fram- och baksätet har gott om plats.

Precis som tidigare är det också lätt att hitta en bekväm körposition, med en liten anmärkning på att armstödet på dörren inte är någonstans nära min armbåge vilket blir lite tröttsamt vid långkörning. Både sätes- och rattvärmen tar också en ren evighet att komma igång på kalla morgnar, men ställer man bilen på laddning över natten kan man självklart kompensera för detta genom att förvärma kupén via telefonen.

Att en laddhybrid skulle uppfylla pace-epitetet, om man bortser från faktumet att ordet är en central del av modellnamnet, är nog däremot inte helt självklart i allas ögon. Nog kvalar väl SVR-versionen med sin V8:a på 575 hästar in långt bättre på den punkten?

Det är naturligtvis riktigt att den som är ute efter ultimat prestanda ska välja en SVR, och den kompressormatade V8:an är en mycket trevlig kraftkälla. Men med enorma straffskatter och skyhög bensinförbrukning är den däremot knappast ett privatekonomiskt försvarbart val. Dessutom handlar “pace” i min värld inte nödvändigtvis om regelrätt prestanda, utan snarare om förmågan att tyst och bekvämt kunna avverka många motorvägsmil i hög fart med en drivlina som aldrig känns ansträngd eller underdimensionerad.

Konkurrenter
Lexus RX 450h
Audi Q7 e-tron
Volkswagen Touareg R
Ford Explorer PHEV

Detta lyckas F-Pace P400e att leverera trots att den bara har en simpel radfyra under huven – vilket kan tyckas vara varken särskilt sportigt eller Jaguar-mässigt. Man kommer dessutom bara 4–5 mil på ren eldrift, och när batteriet är tomt går det åt närmare en liter bensin per mil på motorvägen .

Hybridsystemets största merit är istället att det stöttar bensinmotorn i de svagare delarna av dess register, och därmed effektivt motverkar radfyrans tillkortakommanden. Vare sig det gäller stadskörning eller landsvägs-kuskande finns det således alltid tillräckligt med vrid, och både växlingarna och övergången mellan bensin- och eldrift sker mjukt och fint. Inga ovälkomna vibrationer eller överdrivet burkigt, fyrcylindrigt motorljud letar sig heller in i kupén, och bilen är så tyst och bekväm som en riktig Jagga ska vara.

Och även om P400e inte är den yttersta prestandaversionen av F-Pace är den ändå långt ifrån en långsam bil. 0–100 avverkas på strax över fem sekunder, och med sin responsiva växellåda och snabba styrning funkar bilen helt okej även som sportvagn. Fjädringen är dock något av en kompromiss, och med extravikten från hybridsystemet känns bilen för tung och mjuk för att verkligen prestera i kurvorna, samtidigt som komforten inte riktigt är på den nivå man hade önskat.

I ärlighetens namn är Jaguar F-Pace P400e inte det rätta valet för den som shoppar runt efter den bästa laddbara SUV:en. De tyska konkurrenterna är inte bara i regel mer prisvärda, utan har också mer modern teknik, drar mindre bränsle och kommer längre på ren eldrift. Men är man däremot ute efter just en Jaguar, med den särskilda karaktär och framtoning som detta innebär, är den nog den bästa kompromissen som märket har att erbjuda för tillfället. Den lever väl upp till märkets tre klassiska ledord och kombinerar detta med driftkostnader som inte framkallar kallsvettningar, och för detta förtjänar den utan tvekan en honnör.

För- och nackdelar

+ Jaguar-känsla
+ Rimliga driftskostnader
+ Praktisk

– Kort räckvidd på el
– Relativt dyr
– Fjädringen är en kompromiss