Test: Mazda MX-5 30th Anniversary Edition

Mazda MX-5 30th Anniversary Edition
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, bensin, 184 hästkrafter, 205 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 6,5 sekunder
Toppfart: 219 km/h
Vikt: 1124 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 3915/1230/1735 mm
Pris: 309 900 SEK (slutsåld)

Låt mig inleda med att parafrasera ett av våra tidigare tester av Mazda MX-5: med fem mil till närmsta affär insåg vi att aiolin saknades, vilket är ett alldeles underbart problem att ha med en Mazda MX-5 till sitt förfogande. Nu är det ju inte bara vi på Högsta Växeln som haft anledning att hylla den här modellen, utan även Mazda som i och med februari förra året hade hållit den vid liv i hela tre decennier. Med andra ord är bilen äldre än varenda av oss på redaktionen, men i och med att jubileumsmodellen är en variant på den fjärde och nuvarande generationens MX-5 är den allt annat än mossig; till att börja med är den orange.

Mer specifikt kallas färgen Racing Orange. Den gör inte ett dugg för köregenskaperna, men har onekligen en blickfångande effekt. Färgen är förresten långt ifrån begränsad till karosspanelerna. Som vanligt hänger exteriörkulören med till dörrinsidornas överkant, men därutöver tycks också varenda söm i inredningen, bakgrunden i infotainmentsystemet och luftventilerna gå i orange. Också bromsoken har fått sig en apelsinkyss.

Utanpå dessa snurrar smidda 17-tumsfälgar, som tack och lov inte är orangea, utan för kontrastens skull går i svart. De kommer från Rays och gör sig enligt min mening väl på bilen, tack vare sina rallyaktigt höga ekerantal. Att de tål vad som helst som ett resultat av den resurskrävande tillverkningsprocessen får ses som sekundärt, givet bilens blygsamma vikt och kraftresurser.

Nej, den enda skillnaden jämfört med andra, av oss testade, MX-5 som i praktiken påverkar körningen är att jubileumsbilen i manuellt växlat utförande fått Bilstein-dämpare. Tack vare dessa ligger bilen lite mer självsäkert på vägen; den kränger mindre i kurvorna och är mindre benägen att överraska sin förare vid plötsliga rattrörelser och inbromsningar. Inte för att MX-5 någonsin varit den sortens bil som vill ta ens liv, men allt lite gungig i svängarna. För detta får man offra viss åkkomfort, men det kan det vara värt i en bil som denna. Poängen är ju från första början att den ska köras, inte huvudsakligen åkas i.

Än roligare blir körningen om man gör som jag och kör hem till julfirandet med taket fällt, iklädd tomteluva. På detta vis tog jag mig hela vägen från Uppsala till Gnarp, där kombinationen av blötsnö och köbildning blev mig övermäktig. I omkörande ekipage hann jag dessförinnan se både häpna barn och roade vuxna, som gav mig den julvärme jag behövde i sittbrunnen.

Vid detta tillfälle hade jag så klart ingen medpassagerare; på sätet bredvid mig låg det ju julklappar. Saken är dock den att en eventuell medåkande inte bara hade haft skäl att klaga över blåsten, utan även trängseln bland dels nämnda julklappar, dels sin egen packning. Jag upprepar: Mazda MX-5 30th Anniversary Edition är till för att köras. Eller ja, den är visst också till för att betraktas. Hur många orangea bilar av detta slag kan man köra järnet i utan att reta gallfeber på en enda person i sin omgivning? Lika många som det får plats tomtar bakom ratten i en MX-5, skulle jag gissa! Därför håller jag med Mazda om att 30-åringen är värd att firas – synd bara att just den här varianten inte längre finns att köpa.