Test: BMW X4 M Competition tar sig an Sveriges kallaste plats

BMW X4 M Competition (2020)
Motor: 3,0 liter, sex cylindrar, bensin, 510 hästkrafter, 600 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 4,1 sekunder
Toppfart: 280 km/h
Vikt: 2082 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4763/1928/1621 mm
Pris: från 844 700 SEK (testbil ca 1 000 000 SEK)

”Det blir 35 grader kallt åtminstone en gång per vinter”. Vi befann oss i Vuoggatjålme, känt som Sveriges (och Europas) kallaste plats med sitt köldrekord från 1966 på -52,6 grader. Med sina nio invånare är det knappast en metropol utan egentligen mer eller mindre en stugby och camping för turister som vill besöka fjället. Vi hade åkt dit för att ta reda på hur kompetent nya BMW X4 M är och hur en av de mest kontroversiella M-bilarna någonsin ter sig i vinterskrud? Låt oss lägga i Högsta Växeln och fira jul och nyår med BMW X4 M Competition genom att ta oss an Norrland.

Färden började i ett ljummet Stockholm vars avsaknad av snö knappast var en lämplig miljö för ett vintertest. Av den anledningen beslutade vi oss för att styra skutan norrut. I somras tog vi oss an ett 50-gradigt Mellanöstern med BMW X7, så frågan vi ställde oss är hur en BMW ter sig i den polära motsatsen. Eftersom X4 M är en SUV bör vädret aldrig vara en begränsande faktor utan snarare en variabel som tar fram olika sidor av bilen.

Vår första anhalt var Lyckelse, 71 mil norr om Stockholm och passande nog med tanke på julledigheten var X4 M röd och hade onekligen platsat i självaste tomtens garage. Utseendemässigt är den en polariserande historia. Älska eller hata den, den sticker ut lika mycket som snö i Sahara. Jag kan förstå dragningskraften men anser personligen att vulgo bara är förnamnet. Den ser ruggigt aggressiv ut och har en förkärlek till den så kallade omkörningsfilen. Insidan är inte riktigt lika premium som man önskar – det är mycket fulplast runtom i kupén – men för det mesta är den konsekvent i sitt utbud av kvalitetskänsla. Stolarna är förvånansvärt bekväma och trots en 17-timmarsstint bakom ratten behöll de sin goda ergonomi.

Komfort är dock det som har varit längst ner på prioriteringslistan under utvecklingsprocessen. Stötdämparna verkar vara gjutna av diamant och X4 M är lika mjuk som en släde på en grusväg. Det är främst när det kommer till stadskörning som det blir ett störningsmoment. På E4 mellan Uppsala och Gävle känns den hård men ändock följsam; den tar lyckligtvis hänsyn till det varierande underlaget. Den största nackdelen blir istället att ljudnivån i kupén är frustrerande hög.  Att förvänta sig att en hög M-bils främsta egenskap är komfort är uppenbarligen inte verklighetsförankrat men exempelvis en X6 M erbjuder ett betydligt mer välbalanserat och följsamt chassi och ljudnivå som inte gränsar till tinnitusframkallande; det lät som att ett fönster var öppet under hela resans gång.

Fyrhjulsdriften innebär att de 510 hästkrafterna kan ta sig ner i backen oavsett väglag, men problemet för vår del var att allt norr on Sundsvall låg under ett istäcke. Från Lyckelse gick färden vidare mot Vuoggatjålme, en sträcka på 30 mil. Dessvärre hade vi inte dubbdäck vilket utan tvekan var den begränsande faktorn. Om inte annat är det en lektion i hur viktiga däck är, något många fortfarande inte riktigt greppar. Gasen i botten hade istället resulterat i att vi hade blivit en del av landskapet snarare än att få se det passera ännu snabbare. Apropå fart är BMW X4 M förvånansvärt instabil i höga hastigheter. Den spårar hej vilt och svajar – det kändes så pass otryggt att vi tror att det var något fel på just vår testbil. Långt under toppfarten på 280 kändes den lika otrygg som M/S Estonia.

När vägen är snötäckt märker man hur väl fyrhjulsdriften fungerar och den föredrar att skicka kraften till bakhjulen, något som uppmanar till mer våghalsig körning. I höjd med Arjeplog fick vi tillträde till en sjö där bilen sannerligen visade upp sina mer akrobatiskt lagda egenskaper. Dessvärre förvandlades den fina snön till en isbana à la bobsleigh och vår snittfart led svårt. Vägen från Polcirkeln till Vuoggatjålme, en sträcka på dryga tre kilometer, såg ut som en halkbana och efter att ha stannat för att fotografera bilen började den glida efter att vi hade hoppat ur den. Temperaturen i Vuoggatjålme låg en bit över nollan och just den dagen var det tyvärr kallare i New York än på Sveriges kallaste plats.

Efter att ha fått uppleva Vuoggatjålme hade vi siktet inställt mot Stockholm, prick 100 mil bort. Tanken var att bocka av hela sträckan i ett svep, utan stopp. Att köra genom ett kolsvart, isigt, vinter-Sverige på vägar som underhålls lika frekvent som Tjernobyl är minst sagt en rejäl utmaning för både bil och förare. Märkligt nog lyckades vår BMW X4 M med konststycket att blästra bort sin egen lack, en värre designmiss än Tacoma Narrows Bridge. Vi kom dock fram efter dryga 17 timmar i bilen och efter 200 mil på två dagar var vi inte särskilt imponerade.

BMW X4 M har helt fel syfte men rätt utförande. Det är en väldigt kass grund att utveckla en bil på. Resultatet är att den kompromissar på tok för mycket med sin blyhårda fjädring och helhjärtade fokus på att vara så snabb som möjligt. Kruxet i vårt fall var att bilen inte kändes trygg i höga hastigheter även om den tedde sig som en ballerina med sin preferens för bakhjulsdrift. Att lacken dessutom inte klarade av en oerhört ljummen svensk vinter är rent ut sagt chockerande. I slutet av dagen är BMW X4 M Competition en högst irrationell bil som inte riktigt lyckas leverera. En X4 M40i är betydligt mer välbalanserad och jag hade personligen valt den alla dagar i veckan framför X4 M. Om du bor i direkt anknytning till en motorbana där solen skiner året runt och du bara älskar hur X4 M ser ut, kör hårt. För alla oss andra är det bäst att leta vidare.