När vi förra året körde den tidigare generationen Jeep Wrangler Sahara genom öknen med samma namn, imponerades till och med våran nomad till guide. Den korsade flera mil öken i den marockanska högsommaren som om det var det enda den någonsin hade gjort. När vi körde nya generationen Wrangler Sahara var det först i Österrike där den sannerligen imponerande och sedan även i ett snöigt Sverige. Kruxet var att den kändes lika stimulerad som Stephen Hawkin på en astrologikonvention. När det därför blev dags att testa värstingvarianten – Wrangler Rubicon – begav vi oss till världens största sandöken – Rub’ al-Khali (det tomma området på svenska). Denna gång var det utan guide och i närmare 60-gradig värme. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta oss an Mellanöstern med nya Jeep Wrangler Rubicon.

Namnet Rubicon kommer från ett terrängspår i Kalifornien som är lika tillmötesgående som en amerikansk gränsvakt efter att man skämtat om 9/11. En Wrangler Rubicon är troligtvis den mest extrema terrängbil man kan köpa från fabrik vilket kännetecknas av 32-tums däcken och en massa annat mekaniskt som gör bilen ostoppbar. Jag tänker inte ens låtsas att jag förstår mig på allt. Den har utvecklats med syfte att kunna köra över den kinesiska muren om man så vill och är till för dig som pendlar till jobbet genom Dariénluckan. Utseendet lämnar inget åt fantasin och när man plockar bort både dörrar och tak (som enligt Jeep ska ta under 20 minuter) ser den lika tuff ut som Hulk Hogan.

Vår resa började i Dubai som visserligen har många likheter med Wranglerns ursprungsland – enormt breda vägar designade med vinkelhake, en besatthet av enorma fordon, billig soppa, en hel del amerikanska fordon och folk som fick körkortet i flingpaketet. Miljön är inte jättelämpad för ett fordon som Wrangler då dess fokus gör att den trivs fyra hundra gånger bättre av vägen snarare än på den. Det är mer glapp i styrningen än i en burktelefon, och bilen är lika välisolerad som ett tält vilket innebär att ac:n måste gå på högvarv för att parera värmen som gärna sipprar in genom de många gliporna som finns. Den knallgula lacken och enorma däcken innebär att Rubicon har en coolhetsfaktor som heter duga, en sannerligen viktig aspekt på en plats i Dubai där folk torkar svett med tusenlappar.

Vi blev snabbt sugna på att testa bilen i sin naturliga miljö, det vill säga i terrängen. Vi styrde därför skutan mot en ökenresort norr om Abu Dhabi. Den 50-filiga motorvägen mellan Dubai och Abu Dhabi har en sträcka där hastighetsbegränsningen är 160 (!) trots att folk kör som krattor. I sådana hastigheter känns det som att Wrangler Rubicon trivs lika bra som en eremit i sociala sammanhang. Ljudet från vägen är skyhögt, man känner hur värmen fullständigt flödar in och man måste korrigera styrningen mer än en rallyförare.

Det är dock inte särskilt chockerande att en Wrangler Rubicon är lika raffinerad som ett uthus på motorvägen, den är trots allt byggd för att köra på dess motsats. Vid Abu Dhabi svängde vi av mot öknen, mot Saudiarabien. På vägen körde vi förbi Emirates Auto Museum där man finner världens största Jeep som är en replika av Willy’s Jeep, det vill säga Wrangler Rubicons förfader. Därefter bar det av raka spåret (bokstavligt talat) mot öknen.

När grindarna öppnade sig var det sand så långt ögat kunde nå. Bara några enstaka mil från där vi befann oss låg gränsen mellan Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, en gräns man ogärna korsar av misstag. Vi började med att plocka bort dörrar och tak samt tömma däcken på luft. Det var närmare 60 grader varmt i solen och vi undrade bestämt hur vi hade hamnat i denna sits. Men ska man testa bilar ska man göra det ordentligt. Sanddynorna sträckte sig ett hundratal meter upp i luften men vi började vår färd på planare mark för att bygga upp mot att bestiga dynorna; innan man simmar över engelska kanalen börjar man nog med Göta kanal.

Med gasen i botten drog jag iväg mot en sanddyn och bilen flög bokstavligt talat. Man kan säga att bilens fjädring är byggd för man ska kunna hoppa med bilen. Den tål mer stryk än Mohammed Ali under sin karriär och njuter fullständigt av att köras som Dakar-rallybil. Wrangler Rubicon känns sanslöst robust trots att interiören är av samma kvalitet som McDonalds-leksaker. Men om något innebär det att man inte räds för att göra den smutsig; interiören kan spolas av med en slang om man vill. Att sladda runt i en öken i en bil utan vare sig dörrar eller tak gör att interiören blir dammigare än Tutanchamons grav när den hittades. Wrangler Rubicon förvandlar en till en huligan och är utomordentligt rolig att köra.

Efter att ha stojat runt blev det istället dags för se vad som händer om man skruvar upp svårighetsgraden genom att dra ner på farten och öka storleken på sanddynerna vi skulle ta oss an. Med lågväxeln ilagd, däcken tömda på luft (för att inte sjunka ner i sanden) är det enda som kan sätta stopp för ens framfart sand som är exceptionellt mjuk eller handhavandefel. Så länge man har med sig moment glider man fram utan tillstymmelsen till bekymmer. Problem med att testa en Wrangler Rubicon är egentligen att man når sina egna gränser bra mycket tidigare än bilens. I en så livsfarlig miljö som en ugn till öken är vill man heller inte riskera för mycket; att rostas levande i öknen gör vi inte gärna.

Jeep Wrangler Rubicon tog sig an Mellanöstern med samma glöd som magma. Den är en bil som sannerligen är överkurs för Sverige men som hör hemma i världens mest extrema miljöer. Den må vara lika raffinerad och lyxig som en Ikea-kasse men har mer karisma än Oprah Winfrey och får Indiana Jones att framstå som en amatör. Att köra den som en dåre i öknen är underbart underhållande och den utstrålar robusthet och inbringar en frihetskänsla i paritet med en rymdfarkost. Hade jag haft en Wrangler Rubicon hade jag varit på en oavbruten roadtrip i jakt på nya landskap att erövra, dess mest amerikanska aspekt; Land of the Free var det va?

 

 

 

Chefredaktör och medgrundare. Har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.