Test: Alpine A110

Alpine A110
Motor: 1,8-liters 4a, 252 hästkrafter, 320 Nm
Kraftöverföring: Sjustegad dubbelkopplingslåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 4,5 sekunder
Toppfart: 250 km/h
Vikt: 1098 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4180/1252/1850mm
Pris: 550 000 SEK (testbil cirka 650 000 000 SEK)

1961 såg Alpine A110 för första gången världens ljus. Receptet var enkelt, fjäderlätt vikt, svansmotor, och bakhjulsdrift. Bilen dominerade inom rally 1973 där den kammade hem sex segrar. 44 år senare har Renault beslutat sig för att återuppliva märket med en modern variant av den ikoniska bilen som (föga förvånande) också den heter Alpine A110. Fokus ligger på enkelhet och körglädje vilket gör att den faller under samma kategori som exempelvis Mazda MX-5. Det som gör att den sticker ut är dock en mittmonterad motor och ett pris på samma nivå som motsvarande Porsche. Frågan är om fransmännen lyckas leverera. Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Alpine A110.

Alpine A110 ser helt fenomenal ut i mina ögon och drar till sig rejält med uppmärksamhet. Den mittmonterade motorn gör att bilen ser ut som en superbil och folk visar genuint intresse för den. Ungefär nio av tio personer har inte den blekaste aning om vad Alpine är för något, och tittar förundrat på en. Insidan är dock en plats som många skulle känna igen – det finns Renault-reglage så långt ögat kan nå och många av materialvalen är lika premium som plastbestick. Det inkräktar på känslan av exklusivitet men om man begrundar vad det krävs från Renault att bygga en så pass ”märkvärdig” modell har man visst överseende med det hela.

När man trycker på startknappen och den lilla 1,8-litersmotorn surrar till liv, kommer man ett steg närmare i att förstå vad Alpine A110 är för något. På pappret är det nog många som ifrågasätter de ”bara” 252 hästkrafterna, men om man kastar ett getöga på vikten får man helt plötsligt en annan syn på frågan. Bilen väger nämligen mindre än en lådbil och upplevs därför som piggare än en bi som testat amfetamin för första gången. Minsta input av föraren ger direkt effekt och det dröjer inte länge innan man känner sig som en kolossalt vital beståndsdel i bilens framfart. Medan vissa bilar inbringar en känsla av att de tar över om man tar det hela lite för långt, låter Alpine A110 en att släppa loss på ens egna villkor på ett mycket progressivt vis.

Bilen är oerhört följsam, styrningen har en magisterexamen i kommunikation, och man är ständigt medveten om hur nära gränsen man ligger. På ett sätt känns den som en Mazda MX-5 på en rejäl dos steroider, men på ett annat sätt upplevs den som så mycket mer. Alpine A110 känns alltid otroligt alert och ger ett seriöst intryck. Sportstolarna, den hårda fjädringen, den icke-befintliga ljudisoleringen och en körposition som heter duga är alla där med ett enda syfte – att se till så att förarens leende är så brett som möjligt.

På landsväg känner man sig mer än bekväm med att successivt trycka mer och mer och bilen tillåter en att utmana sig själv som bilförare och om man inte är uppmärksam kan man få pinsamma rubriker skrivna om sig själv. Det fina med Alpine A110 är hur följsam den är – den parerar våra grova svenska vägars ojämnheter med en otrolig finess vilket gör att man ständigt är i kontroll. Den är inte en rå racerbil för gatan utan snarare en sportbil i ordets rätta bemärkelse. Den är rent ut sagt briljant.

Ljudet i kupén är ungefär lika lågt som i en torktumlare fylld med stenar och bilen besitter lika många praktiska egenskaper som en neongul begravningskostym. Men den effekt Alpine A110 har på dess förare är att inse varför man älskar bilar så mycket som man gör och dess elementära tillvägagångssätt gör att man inte kan göra annat än att välkomna den med öppna armar. Den understryker det faktum att det finns mer till körglädje än en miljard hästkrafter.

Alpine A110 hyllar bilkörning och det som gör bilar så älskvärda. Den kommer inte att chockera dig med dess prestanda eller kvalitet men kommer att förtrolla dig med dess köregenskaper. Växellådan må inte alltid hänga med i svängarna men bilens fjäderlätta vikt och bakhjulsdrift innebär att man ser ut som en clown varje gång man sätter sig bakom ratten. Inte för att man ser löjlig ut, utan för att man ständigt ler. Den är förbaskat dyr och för samma pris kan du få en Porsche 718 – men jag skulle ändock argumentera för att den är mer speciell än en Porsche men möjligtvis inte bättre. Lev lite.