En bucketlist är en lista med olika saker man vill uppleva innan man dör. Den är ofta högst personlig och det är därför inte någon större överraskning att min bucketlist har en hel del bilrelaterade punkter. En av dem har alltid varit att köra till Nordkapp, den nordligaste geografiska punkten i Europa. Tro då inte att jag tvekade när Mazda ringde och frågade om jag ville göra just det.

Upplägget var som följer: vi tilldelades varsin Mazda CX-5 i Luleå för att sedan ta oss upp till Nordkapp, en tripp på över 80 mil genom tre olika länder. Syftet med resan? För att ”roadtrips är kul”, något jag mer än gärna ställer mig bakom. Jag har fått förmånen att göra en hel del häftiga bilresor genom olika delar av världen men jag kan redan nu avslöja att jag kommer att minnas den här som än av de mest spektakulära.

Resan började klockan 6.00 på morgonen i Luleå. Det är inte bara olidligt tidigt utan också riktigt långt norrut, åtminstone för de flesta svenskar. Tänk er då att vår resa skulle ta oss ytterligare 80 mil rakt norrut. Det är långt. På riktigt.

Min bil var utrustad med Mazdas dieselmotor på två liter med 184 hästkrafter, en pjäs som ger ordet ”lagom” en helt ny betydelse. Resultatet är att bilen varken är snabb eller långsam, helt utan att utmärka sig. Motorn är dock förhållandevis tyst vilket utan tvekan uppskattas när man ska köra i 12 timmar på en dag.

Efter att ha fyllt på med godis, läsk och nötter gav vi oss av på vår långa körning. Efter drygt 10 mil hade vi nått Polcirkeln och kort därefter korsat Muonioälven in i Finland. Norra Finland ser exakt ut som norra Sverige, det vill säga kallt, snöigt och allmänt dött. Det frosttäckta skogslandskapet är å andra sidan obeskrivligt vackert, särskilt eftersom solen bestämde sig för att förgylla resan med sina strålar.

Finland var över på tre röda och vi rullade över den norska gränsen. Landskapet ändrades snabbt från skog till de kullar som i Norden kallas för berg. Ju längre in i landet vi körde, desto kulligare blev bergen och till slut nådde vi Alta där vi beslutade oss för att stanna vid Sorrisniva för lite lunch. Det rekommenderas inte, lunchen var som bäst medioker och personalen var inte bara glömsk utan också oförskämd.

Efter Alta återstod den genuint sevärda biten av E69 norrut. Vägen följer kusten perfekt och det nordliga glasklara vattnet kompletterar utsikten lika väl som gin och tonic. Till slut kom vi fram till Honningsvåg, den största ”staden” i närheten av Nordkapp. Staden bjuder på ett antal sevärdheter och aktiviteter, däribland statyn av hunden Bamse, ett gym som har öppet mellan 16 och 18 på vissa veckodagar, och en stängd isbar.

På kvällen tog vi oss i samlad trupp till den bom som förhindrar att för många turister tar sig upp till själva Nordkapp. Där mötte vi upp med en plogbil som tog oss till vägs ände. Bokstavligt talat. Längre norrut är det inte möjligt att ta sig i Europa. Solen hade hunnit gå ner men det fanns fortfarande tillräckligt med ljus för att lysa upp den ikoniska metallgloben som markerar slutet på kontinenten. Och hela vägen dit hade Mazda CX-5 tagit mig.

Så vad tycker jag om bilen? Dieselmotorn är inte särskilt spännande, välj då hellre bensinaren på 2,5 liter. Den är utomordentligt bra och dessutom något billigare. Stolarna i CX-5 utmärker sig också som riktigt bekväma. Jag tillbringade en hel dag bakom ratten och inte en enda gång fick jag ont i varken ben eller stuss. Bilen går stabilt över både is och snö men ESP:n går inte att stänga av helt vilket är frustrerande.

Sammanfattningsvis är Mazda CX-5 ett vettigt alternativ till Volkswagen Tiguan, Kia Sportage och Hyundai Tucson. Den är, till skillnad från dessa modeller, inte lika tråkig som det är att gå på balett i fyra timmar på operan i Budapest, och tro mig, det är riktigt tråkigt.

Chefredaktör och medgrundare. Inbiten miljöaktivist och nästan lika stort fan av Dacia som Marcus Berggren.