En bil är så bra som dess miljö tillåter den att vara. Det spelar ingen roll hur många cylindrar motorn har eller vilket märke som pryder fronten, har man inte tillgång till rätt ”lekplats” förlorar man lätt magin hos prestandabilar. Utan rätt miljö för bilen blir det lite som att äta gåslever i en isoleringscell, fortfarande briljant mat men omgivningen dämpar den speciella känslan man annars får på en fransk korg. Nyligen bestämde vi oss för att ge oss ut på en resa där både bilen och vägarna tänktes falla hand i hand. Bilen i fråga är BMW M140i och destinationen Stelviopasset i norra Italien. Häng med när vi lägger i Högsta Växeln och ser vad som händer när man sätter en fenomenal bil på ett briljant stycke asfalt.

Resan startade i BMW:s hemstad München. Staden ligger ett stenkast från de österrikiska alperna och vägen söderut kantas av motorvägar utan fartbegränsning. Även om man lätt luras att motorvägarna är en öppen sandlåda för farter som hade lett till arkebusering i forna tiders Sovjet, är sanningen den att de partier som ligger i stadens närhet ofta kantas av kö. I den till synes oändliga kön söderut öppnades ett ypperligt tillfälle att lära känna bilen i lugn och ro. M140i är en av få bilar i golfklassen som fortfarande designats för att i grunden vara bakhjulsdriven och ha plats med en rak sexa under huven. BMW och raka sexor är en mix som är lika ikonisk som gin och tonic. Den motor som sitter i M140i levererar 340 hästkrafter vilket är kusligt nära den hästkraftssiffra som producerades av E46 M3. När man sitter stilla i trafikhavet är det inte den generösa kraften i motorn som tar uppmärksamhet utan snarare hur tyst och mjuk drivlinan är när det kommer till smygkörning.

BMW M140i är i grunden bakhjulsdriven vilket den är ensam om i hela segmentet

Fördelen med att rasta alla 340 hästkrafter och 500 newtonmeter är att man snabbt kommer till den österrikiska gränsen där man får lugna ned sig. Vill man veta hur det är att vara Kylie Jenner i Los Angeles för en dag är det bara att sätta sig bakom ratten och köra genom Österrike, det finns nämligen kameror överallt som mer än gärna klämmer en bild om man inte håller farten nere. I takt med att solen gick ned bakom de ståtliga bergen kom den mytomspunna vägen allt närmare. Sanningen är den att det kändes som att vi kört i Österrike i en kvart innan vi nådde den italienska gränsen. Innan resan hade vi blivit varnade att de ofta hade gränsvakter vid just denna passagen och att alla dokument samt pass var tvungna att presenteras. När vi väl kom till Italien visade det sig att denna övergång var lika hårt bevakad som flygbasen F18 (lades ned 1974 enligt Wikipedia) och det var bara att glida över.När köerna väl löses upp är det plattan i mattan som gäller ner mot gränsen. En bil som i comfort-läget visade sig vara mogen slänger av sig slipsen i sport + och kastar samtliga 340 hästkrafter ner mot asfalten. Resan upp till 200 kilometer i timmen och däröver går fort och som motorvägsmissil blir man nästan tagen av hur stabil bilen är. Motorn som tidigare viskade sig fram bjuder på full sång som bara sex cylindrar i rak ordning kan. M140i ser inte heller så speciell ut vilket gör att folk lätt höjer på ögonbrynen när vad som ser ut att vara en 118d med M-sportpaket blåser om som om den vore trimmad av Jämtlands galnaste Volvo-raggare.

Noll till hundra går på 4,4 sekunder, snabbare än en Alfa Romeo 4C

Efter att ha kört i vad som verkade vara ett par byar där man tycks ha blandat tysk och italiensk kultur med en stavmixer nådde vi hotellet. Sovplatsen låg precis vid passets fot och vi hade innan bestämt oss för att lägga oss direkt för att orka upp innan solen. Denna plan lät rationell när vi startade i Tyskland, men när vi såg bergen torna upp sig framför oss och bilen stirra på oss med utmanande strålkastare fanns det inget val. Likt en djupt beroende narkoman fanns det ingen chans att stå emot frestelsen och vi styrde kosan upp bland molnen.

BMW M140i levererar 500 Newtonmeter från 1 520 varv, bara 40 Newtonmeter mindre än en Ferrari 458

Efter att ha kört M140 fort rakt fram genom Tyskland samt lugnt och sansat genom Österrike var det en helt ny värld som öppnades. Genom bergen ylade motorn och fyrhjulsdriften planterade kraften i backen med lika stor säkerhet som Steve Irwin brottades med alligatorer när han fortfarande var vid livet. Den lätt stumma fjädringen som tidigare hade varit orsak till en del klagomål gav sig inte en tum i de till synes oändliga 90-graderssvängarna. Även om vägen stundtals var ojämn fanns det inte ett uns av tvekan när man riktade den långa nosen ut ur kurvan och sedan katapulterades ut mot nästa hårnål.

Efter att ha kommit ovanför trädgränsen blev ett landskap ännu mer magnifikt än bilen själv synligt och bergstoppar radade horisonten. BMW:n kändes helt rätt för detta ändamål och trots de väldigt tighta vägarna som säkerligen hade resulterat i säker död för den som var för modig kändes bilen alltid trygg och extremt rolig. När vi till slut vände tillbaka mot hotellet eftersom solen försvann gick det inte att slita sig från tanken om vilka äventyr som väntade dagen därpå. Dessa äventyr kan du läsa om i del 2

.

Redaktionens Prius-expert. Bosatt i München. Jag tillbringar lika mycket tid bakom ratten som på kontoret, varav förarsätet är platsen jag föredrar.