Andreas provkör nya Honda CR-V i Österrike

Honda är ett relativt ovanligt märke på de svenska vägarna men om man ser en är det oftast en CR-V. Bilen har sedan dess lansering år 1995 blivit en av världens mest populära SUV:ar och nu har en helt ny generation släppts. Oslagbar komfort och praktikalitet är några av de egenskaper som utlovas och vi flög ner till Österrike för att sätta bilen på prov i en oslagbart vacker alpmiljö.

Nya CR-V är ny på riktigt i den bemärkelsen att det inte rör sig om någon försiktig kosmetisk uppdatering utan en helt och hållet ny modell. Den största nyheten är att bilen nu går att få i sju-sitsigt utförande vilket åstadkoms genom en förlängd hjulbas som innebär ökade innerutrymmen. Själva karosslängden är dock exakt lika lång som på den utgående modellen vilket betyder att bilens smidiga köregenskaper behålls.

Om det är något som Honda har lyckats med är det enorma innerutrymmen. Benutrymmet i baksätet är på S-klass-nivå och bagageutrymmet är rentav massivt. Detsamma gäller naturligtvis inte för den bakersta sätesraden som egentligen bara är användbart för småbarn och dvärgar, och inte för två meter långa grabbar som undertecknad. Den extra sätesraden är dock extrautrustning som rimligtvis är väl värt sitt (ännu ej bestämda) pris.

Själva interiören har också fått sig en ordentlig upputsning och ser nu riktigt bra ut. Materialen känns påkostade och mittkonsolen är så rymlig att man börjar misstänka att en viss mängd svart magi ligger bakom det hela. Infotainmentsystemet är ordentligt responsivt men varför ser det ut som en tio år gammal GPS-navigator? När det kommer till exteriördesignen har Honda också lyckats, men bara bakifrån. Baklyktorna andas både Honda och elegans, men jag upplever fronten som rörigare än Porsches modellutbud.

Vid lansering erbjuds enbart en motor, en 1,5-liters fyra som går att få med antingen en manuell växellåda eller en steglös CVT-låda. Av någon outgrundlig anledning har bilarna utrustade med automatlådan både mer kraft och vrid. Ingen drivlina känns anmärkningsvärt responsiv eller kraftfull men för de förväxta barnfamiljer som CR-V riktar sig mot är de mer än tillräckligt snabba. Ett stort problem är dock att de fyrhjulsdrivna modellerna känns framhjulsdrivna. När man exempelvis trycker gasen i botten från stillastående spinner framhjulen (på blöt asfalt). Inte bra.

Det blir alltså uppenbart att CR-V inte har några sportiga ambitioner snabbare än Stefan Löfven byter ämne i en partiledardebatt. Tur är det då att fjädringen är helt och hållet komfortfokuserad. Bilen glider obemärkt över diverse ojämnheter i vägen och upplevs nästan lite molnlik. Däckbullret är dock påtagligt även på fina österrikiska vägar. Hur är den då på svenska vägar som är grövre än våldet i en Tarantino-film? Trots den halvtrista drivlinan och den mjuka fjädringen är dock nya CR-V riktigt följsam på småvägar. Den känns både smidig och lätt, och körpositionen är förvånansvärt bra för att vara en japansk bil.

Nya Honda CR-V är alltså helt perfekt för familjer i behov av en praktisk bil med sju säten eftersom den är ruskigt praktisk. Jag skulle till och med vilja påstå att det är omöjligt att hitta en bil i samma storleksklass som är rymligare än CR-V, och det är en redig komplimang. Priserna har inte blivit satta ännu, men grundpriset räknas landa på runt 260 000 kronor för en framhjulsdriven bil med den utmärkta manuella lådan. Den svenska lanseringen väntas ske i oktober.