Test: Kia Stinger GT

Kia Stinger GT (2018)
Motor: 3,3-liters, V6, bensin, 370 hästkrafter, 510 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatisk växellåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 4,9 sekunder
Toppfart: 270 km/h
Vikt: 1943 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4830/1870/1400 mm
Pris: 514 900 SEK
(Testbil ca 528 000 SEK)

Det är inte varje dag ett bilmärke försöker omdefiniera sin image, men det är just det som Kia försöker göra just nu. De började med att bygga bilar som var lika upphetsande som en alkoholfri gin och tonic, för att sedan sakta men säkert börja tillverka modeller som folk faktiskt ville ha. Deras senaste tillskott till modellutbudet är Stinger, som är tänkt att agera dragplåster till märket, lite på samma sätt som Audi R8 gjorde för tio år sedan. På pappret är det den perfekta bilen, en V6 under huven, ett ofantligt attraktivt yttre, och en prislapp som knappt skrämmer även de mest inbitna av snåljåpar. Men hur är den i verkliga livet? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Kia Stinger GT.

Det lär inte undgå någon att Stinger är en uppseendeväckande kreation. Den är enligt mig vansinnigt attraktiv, samtidigt som den har lite av en respektingivande gangster-aura över sig. Framifrån ser jag spår av förra generationens BMW 7-serie och bak verkar inspiration ha hämtats från Maserati 3200 GT. Bilen ser oerhört sportig ut med alla luftintag och de fyra utblåsen, och det gäller även till viss del på insidan.

Interiören är, precis som exteriören, ett hopkok av ett gäng andra bilmärken. Infotainmentskärmen sitter som i en BMW, knapparna på mittkonsolen liknar Mercedes, och växelväljaren skulle lika gärna kunna sitta i en Audi. Kvalitetskänslan är hög, nästan på samma nivå som de tyska rivalerna, men bara nästan. Det enda riktiga klagomålet jag har är pekskärmen som sitter för långt bort, även för mig med orangutangliknande anatomi. Dessutom är det inte särskilt användarvänligt och lite för uppmärksamhetskrävande för enkla funktioner.

Det allra viktigaste är dock naturligtvis hur Stinger GT är att köra. 370 hästar under huven innebär mycket god acceleration, men växellådan kan ibland vara lite väl tråkigt inställd när det kommer till nedväxlingar. Detsamma gäller för gasresponsen som kräver att man egentligen trycker plattan i mattan för att man ska inse att bilen faktiskt är genuint snabb. Då blir man naturligtvis lockad att lägga i sportläget, som är mycket bättre lämpat för en bil av denna typ. Stinger går som på räls på kurviga landsvägar, och det är också där den trivs allra bäst. Det rör sig dock inte om någon sportbil, den är trots allt lika lång som en Porsche Cayenne.

I högre hastigheter upplevs Stinger som fantastiskt stabil, men bromsarna på testbilen var allt annat än förtroendeingivande. De krävde att man trampade bestämt på pedalen och var allmänt stumma. Det är dock möjligt att de var utslitna efter hårt testande av tidigare journalister. Komfortmässigt är Stinger lite för hård. Den ska trots allt vara en GT, en grand tourer, och då hade jag önskat en lite mjukare inställd fjädring. Istället hamnar den i något slags limbo mellan sportbil och autobahn-lok.

Många jämför Stinger med BMW 440i, och på pappret är Stinger utan tvekan den bättre bilen. Den är rymligare, snyggare, snabbare, billigare och mer välutrustad. Det märks dock att detta är första gången som Kia tillverkar en bil av denna typ, medan BMW har flera decenniers erfarenhet i ämnet. Den som föredrar att spela sina kort säkert väljer därför naturligtvis 440i, men livet är för kort för det. Lev lite för guds skull, köp en Kia Stinger GT.