Test: Honda N-BOX

Honda N-BOX Custom
Motor: 0,7-liters trecylindrig bensinmotor, 64 hk, 104 Nm
Kraftöverföring: Steglös CVT-låda, framhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 16,9 sekunder
Toppfart: 142 km/h
Vikt: 980 kg
Mått (längd/bredd/höjd):
3395/1475/1475 mm
Pris: Cirka 120 000 SEK
(Testbil ca 155 000 SEK)

Japan är ett land som tillhör en kultur som är helt disparat från vår egen. Att resa dit är minst sagt en upplevelse, mest för att också bilarna i de flesta fallen är helt annorlunda. För de flesta är kei-bilar ett helt främmande koncept, men japanerna älskar dem. Kort fattat är de mini-versioner av vanliga biltyper, och en av Hondas modeller heter N-BOX. Vi begav oss till Tokyo för att ta reda på vad västvärlden kan lära sig av japansk bilkultur (mycket, visar det sig). Låt oss därför lägga i Högsta Växeln och recensera Honda N-BOX.

Låt oss börja med en introduktionskurs om kei-bilar. Stora delar av Japan är överbefolkade, varför mindre bilar framstår som oerhört logiska. Den japanska regeringen insåg detta för ett antal decennier sedan och började därför uppmuntra produktion och köp av mini-bilar, eller kei-bilar, genom smaskiga skattefördelar. Detta gav upphov till en rad olika varianter av dem, och alla ser ut att höra hemma i en super-stereotypisk mangafilm. Allt från tvåsitsiga sportbilar till skåpbilar erbjuds.

Honda N-BOX tillhör den sistnämnda kategorin. Tanken är att bilen ska uppfylla en japansk familjs alla behov. Det ska alltså inte vara något problem att frakta varken prylar eller folk, och redan här stöter vi på vårt första problem. Att förminska en bil resulterar knappast i förbättrade praktiska egenskaper. En Smart fortwo kommer exempelvis knappast att rymma en barnfamiljs veckoförbrukning av matvaror, och ännu mindre alla barn.

Redan här överraskar N-BOX. Bilen är liten, men Honda har makalöst nog lyckats göra den otroligt rymlig. Benutrymmet i baksätet är bokstavligt bättre än i en Mercedes-Maybach S650, tack vare att stolarna kan skjutas fram och tillbaka. Bagageutrymmet är självfallet något begränsat, men för en så liten bil är det ändå oerhört imponerande.

N-BOX är antagligen en av världens bäst paketerade bilar. Jag föreställer mig att det är lite som att arbete mot närliggande deadlines; ju mindre tid man har, desto mer produktiv får man lov att bli. Honda har otroligt begränsat utrymme, men de har verkligen utnyttjat varenda kubikmillimeter. Hur är det möjligt att en så liten bil är så stor? Jag är genuint förbluffad!

Utseendemässigt är inte Honda N-BOX en fullträff. Den ser inte riktigt klok ut, men samtidigt skäms den inte för vad den är. Alla dess japanska konkurrenter ser också skrattretande löjliga ut. Jag menar, hur många optimala sätt finns det egentligen att bygga en så praktisk kei-bil som möjligt? Bara för att den inte är vacker betyder det inte att jag inte gillar den. David Letterman är knappast särskilt attraktiv med sin minst sagt tveksamma tandstatus, men folk gillar honom ändå.

Under huven sitter en jättelik 0,7-liters-motor med ofantliga 64 hästkrafter. Det fick mig inledningsvis att tänka att den faktiskt inte skulle röra sig ur fläcken fullastad med tre bastanta grabbar och bagage. Så är dock inte fallet. N-BOX väger ungefär lika mycket som en femteklassares mattebok, och känns därför riktigt pigg. CVT-lådan är lite trög ibland, men på det stora hela är bilen faktiskt rätt skojig.

Körupplevelsen kompletteras av fjädringen som är mjukare än i en Cadillac Fleetwood Brougham från 1977. Jag slår vad om att jag kan knuffa omkull bilen när den står parkerad. Det är otroligt underhållande, och kurvtagningsförmågan som följer är ännu roligare. Jag har nog aldrig kört en bil som lutar så mycket i kurvorna som N-BOX, men på något märkligt vis adderar det bara till upplevelsen.

Jag skulle vilja påstå att Honda N-BOX är världens bästa bil, just för hur genialiskt byggd den är. De elektriska skjutdörrarna, de skjutbara baksätena, och takhöjden som kan mäta sig med den i Sagrada Familia. Behöver man mer bil? Verkligen inte, såvida man inte har något barnsligt behov att imponera på grannarna.

Min tes är att varenda storstad skulle bli en bättre plats om folk bara körde kei-bilar i dem. Tänk bara hur mycket lättare det skulle vara att hitta parkering. Dessutom ser de så löjliga ut att man inte kan låta bli att le, så på så vis är de livsförgyllande. Det finns alltså ingen anledning att skämmas. Gör som japanerna, framför din kei-bil med stolthet!