Formel 4 provkörd i Spanien

Det finns vissa dagar som man kommer att minnas livet ut. Tisdagen den 14 mars 2017 var en sådan för mig, och jag hade ingen aning om att så skulle bli fallet när jag vaknade morgonen innan. Innan vi möttes upp på flygplatsen visste jag endast att presslanseringen av det nya prestandadäcket Pilot Sport 4S väntade (mer om det senare). Vissa ledtrådar fanns visserligen i delar av materialet som vi fått se på förhand, men det var först när vi såg bilarna på plats som jag verkligen förstod vad som var på väg att hända – jag skulle sätta mig bakom ratten på en tvättäkta Formel-bil. Visst är livet bra ibland?

Bara att ta sig in i en Formel-bil är något av en utmaning. Man sitter ungefär som i ett badkar (ett väldigt litet badkar), och min längd (186 cm) gjorde inte saken bättre. Väl fastspänd i ”sätet” (vaddering rakt på chassit) möts man av rått kolfiber så långt ögat når, en pytteliten ratt, varvtal- och växelindikator samt en uppsjö av mystiska knappar och spakar. Jag fick lov att röra två av dessa – växlingspaddlarna.

I en Formel 4-bil finns det tre pedaler, men kopplingen används endast vid start och stopp. Väl på banan växlar man med rattmonterade paddlar.

Tiden var kommen. Vi körde ut i ett led av tre bilar. Att komma iväg med Formel-bilen var lättare än jag på förhand fruktat (mycket lättare än i den Clio Cup-bil jag fick köra som uppvärmning). Det är med stolthet som jag kan säga att jag inte fick motorstopp en enda gång (!). Något som dock faktiskt visade sig vara problematiskt var pedalerna – de satt nämligen så extremt nära varandra att de påminde om ett par nykära tonåringar. Jag, som redan på förhand har usla förutsättningar med min väl tilltagna längd, kämpade rejält med att hålla mina klumpiga ben i styr.

Först skulle vi ta ett turistvarv för att få ett hum om svängarna, men redan efter första kurvan blev jag omkörd. Jag väljer att skylla på mina långa armar (min totalt skräckfyllda respekt för bilen hade inget med saken att göra, jag lovar). Utrymmet mellan chassi, ben och ratt är normalt sett minimalt i en Formel-bil, men för en herre av min längd obefintligt, vilket resulterade i att jag inte kunde svänga ratten ordentligt. Lösning blev att greppa ratten på raggarmanér i kurvorna, med en hand på 12-slaget.

Linus, sekunder innan körning. Bild: Lotta Wrangle

Teknisk specifikation F4 ( * = enligt FIA-reglemente)
Chassi: Kolfibermonokock*
Motor: Fyrcylindrig, 160 hästkrafter*
Kraftöverföring: 6-stegad sekventiell växellåda med paddlar, bakhjulsdrift*
Acceleration 0-100: 2,9 sekunder
Vikt: 515 kg (utan förare)

Med tanke på personerna i de andra bilarna (formel-föraren Scott Mansell i en Porsche Cayman och STCC-stjärnan Linus Ohlsson i en, till min identisk, Formel-bil) kanske inte detta kommer som en överraskning, men jag var i särklass långsammast runt banan (Monteblanco Race Circuit). Att komma upp i fart är lätt, men det krävs en enorm portion mod och is i magen för att trycka på i kurvorna. För varje varv blev jag dock progressivt säkrare, och mot slutet började jag närma mig bilens topphastighet på den längsta raksträckan (vilket kräver en relativt hög fart i föregående kurva).

Den som har mod nog kan hålla ruskigt höga hastigheter i alla svängar, vilket till stor del beror på den avancerade aerodynamiken – bilen är så låg att den skrapar på sin egen skugga. Varje millimeter är noggrant utmejslad för att ge bästa möjliga grepp och minsta möjliga luftmotstånd. Trots de regnanpassade däcken (som i ärlighetens namn inte hade behövts) satt bilen som ett klistermärke på asfalten.

Bromsarna är lika starka som stålmannen, greppet liknar en spårvagns och styrningen är lika precis som en erfaren kirurg med skalpell. Den största höjdpunkten är dock accelerationen. Aldrig i mitt liv har jag varit med om så intensivt, så linjär acceleration i så höga hastigheter – det går så fort att man helt enkelt inte kan fokusera i nuet. Det gäller att fästa blicken i nästa sväng och planera i förväg, att börja styra med kroppen redan innan man kommer fram till nästa kurva. Det blir svårt att andas, hela kroppen trycks bakåt som om någon försöker pressa dig till döds och åskådarna susar förbi innan man ens hinner se dem. Att dunka i växel efter växel inom loppet av någon sekund, samtidigt som omgivningen försvinner i ett virrvarr av färger i periferin är den bästa känslan jag någonsin upplevt. Punkt slut.

Känslan i en Formel-bil är alltså svårslagen. Det är rått, slitsamt och äkta. Det finns inga som helst elektroniska hjälpmedel eller servosystem, det är upp till dig och bara dig att köra. Att man sitter öppet och rakt på chassit gör att känslan av fart är betydligt mycket högre än i gatbilar med liknande prestanda. Ljudet är obeskrivligt högt och kommer rakt bakifrån, det doftar bensin och allt vibrerar som om en jordbävning inträffat. Jag har ALDRIG tidigare varit med om något så intensivt. Det sliter fysiskt på kroppen att sitta bakom ratten, främst på grund av den sinnessjuka accelerationen. På den längsta raksträckan, där hastigheterna började bli riktigt läskiga, fick man en rejäl omgång kokt stryk från bilen – dels på grund av G-krafterna, men även på grund av att huvudet börjar flacka som en flaggstångslina i vinden.

Bilar för däcktest
Porsche Cayman
Audi S3
Volkswagen Golf R
BMW 340i

På grund av en skvätt regn hade vi tyvärr inte slätt gummi på hjulen, och där har vi en perfekt brygga till det som vi faktiskt åkte till Spanien för – presslanseringen av Michelins nya prestandadäck Pilot Sport 4S. Tanken är att modellen ska ersätta Super Sport som Michelins bästa, gatanpassade däck (Sport Cup 2 är fortfarande vassare på banan), vilket är en minst sagt ambitiös uppgift. Jag fick genomföra diverse bromstester, slalombanor och ett par varv som passagerare i tidigare nämnd Porsche. Resultatet? Positivt, särskilt under varven i Porschen där Mansell visade hur hårt man verkligen kunde pressa gummit i en bakhjulsdriven sportbil. Nya Pilot Sport 4S gör det som Michelin påstår att det ska. Skillnaden mot konkurrenternas motsvarande däck (alla tester genomfördes även med Pirelli P Zero) är inte enorm, men kännbar. Ett plus i kanten är att däcket ska ha en riktigt bra livslängd, i alla fall enligt Michelin själva.

Pilot Sport 4S är standard på bland annat…
Porsche Panamera
Ferrari GTC4Lusso
Mercedes-AMG E63 & E43

Under den avslutande middagen, där bland annat Vincent Pinot (VD Michelin Nordic) och racing-legenden Allan McNish (f.d. F1-förare och flerfaldig Le Mans-segrare) deltog berättade McNish om sin syn på däck. Enligt McNish är däcken den näst viktigaste komponenten i en bil, tätt efter föraren. Efter min dag som låtsas-Formel-stjärna måste jag säga att jag tror honom. Eftersom jag håller livet kärt pressade jag aldrig varken bil eller däck till sin absoluta gräns, men för de duktigare förarna blir däcken verkligen den begränsande faktorn. Den som vill ha riktigt bra förutsättningar (Michelin skulle säga de bästa), och är beredd att betala för det, bör därmed ta en titt på tillverkarens nya flaggskepp.