Test: Mini ONE

Mini ONE 3-D (2017)
Motor: 1,2-liter, Rak 3-cyl bensin, 102 hästkrafter, 180 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration: 0-100 på 9,9 sekunder
Toppfart: 195 km/h
Mått (längd/höjd/bredd): 3821/1414/1727 mm
Vikt: 1165 kg
Pris: 166 600 SEK
(testbil cirka 173 000 SEK)

Mini är ett bilmärke som man, enligt oss, enbart bör köpa små och kraftfulla bilar från. Våra favoriter är Mini Cooper S och Mini Cooper John Cooper Works, självfallet i tredörrars-utförande. Trots dessa erkända fördomar från vår sida har vi nyligen fått upp våra ögon för märkets långsammaste modell, Mini ONE. Bilen är den blygsamma klasskamraten som aldrig vågar räcka upp handen. Den är modest, oförskämt opraktisk, och löjligt rolig. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Mini ONE.

Det första som slår en när man planterar baken i en Mini är den lekfulla interiören som ger ett tydligt flygplan:igt intryck. Det sitter knappar i taket som påminner om de som återfinns i en cockpit, och även i den billigaste och enklaste modellen är insidan ytterst trevlig. Körpositionen är, antagligen tack vare BMW:s DNA, alldeles formidabel och huvudutrymmet är tillräckligt för en hatt i samma storleksklass som påvens. Det enda som drar ner den interiöra upplevelsen är den idiotiska eftertanken till armstöd som, hur man än positionerar det, är i vägen.

Utseendemässigt är det klassiskt Mini som gäller. Vår modell var utrustad med pyttesmå men samtidigt väldigt charmiga fälgar och en färg som bara skriker ”Jag är en tråkig människa som saknar fantasi”. Trots detta är det omöjligt att inte bli omtyckt om du anländer till din destination i en Mini. Med sitt retro-utseende verkar den vara en av de mest älskade bilarna i världshistorien, mycket tack vare att BMW faktiskt har lyckats med att behålla bilens ursprungliga DNA och charm. Om den var en hund skulle den vara motsatsen till en sankt bernhard: liten, pigg och alltid glad.

Nu tänker ni säkert att en Mini som bara har 102 hästkrafter inte kan vara särskilt rolig att köra, men där har ni lika fel som Åsa Romson har om absolut allt hon någonsin har uttalat sig om. En effektsvag bil med en manuell växellåda brukar faktiskt vara riktigt skojig, och Mini ONE är verkligen inget undantag. Charmen ligger i hur bilen bör framföras, vilket är med plattan i mattan, oberoende av situation.

Trots att man alltid varvar som en vettvilling går det aldrig tillräckligt fort för att vara farligt eller olagligt. Detta tillåter föraren att leka rallyförare på ett harmlöst vis. Styrningen är direkt och responsiv, gasresponsen är perfekt (vilket gör att avsaknaden av ett sport-läge inte irriterar mig), men växellådan gör det den ska men inte jättemycket mer än så. Vid ett tillfälle lyckades jag till och med lägga i backen vid ett rödljus, vilket är lätt hänt eftersom ettans växel lätt blandas ihop med den.

Om man istället väljer att köra Mini ONE som en pensionär snarare än som någon vars hus står i lågor, drar den så lite bensin att tanken snarare fylls på än töms. Jag föreställer mig att en ONE är en av de absolut billigaste bilarna att äga i förhållande till hur mycket glädje den berikar ägarens liv med.

Mini ONE kostar ungefär 160 000 vilket är 60 papp mindre än en Mini Cooper S som självfallet är ännu roligare. Skulle jag ha valt en Cooper S? Givetvis, men samtidigt förstår jag de som vill ha en enkel men samtidigt rolig och inte vansinnigt dyr småbil. Dessa människor gör sig definitivt en tjänst om de kikar åt Minis håll.