Test: Mini Cooper S

Mini Cooper S (2016)
Motor: 2-liters rak 4:a bensin, 192 hästkrafter, 280 newtonmeter.
Kraftöverföring: 6-växlad manuell låda, framhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 6,8 sekunder.
Toppfart: 233 km/h
Mått (längd/höjd/bredd):
3821/1414/1932 mm
Pris: 217 000 SEK
(testbil cirka 310 000 SEK)

Mini Cooper S är en bil som aldrig riktigt är ny och aldrig riktigt är gammal. Bilen är en klassiker. Det som Mini eftersträvar rent generellt är körglädje. När det kommer till Cooper S är det prioritet nummer ett. Många klagar över att moderna bilar inte längre är roliga att köra för att de har för många hjälpsystem vilket gör att man inte är lika involverad som förare. Vissa påstår att man behöver en triljon hästkrafter för att det ska vara underhållande. Kan Mini Cooper S leva upp till den allmänna åsikten om sig själv eller är det en misslyckad BMW-tolkning av vad liten och körglad ska innebära? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Mini Cooper S.

När man ser en Mini känner man glädje i min värld. Även om pressbilen vi fick låna var grå så fanns det de som tittade lite extra. Det är en sådan typ av bil som totalt saknar klass och fördomar och på så sätt är den något av en folkbil. Även om den Cooper S vi fick låna var grå vilket känns lika fantasilöst som att klä ut sig till en pumpa på Halloween var det fortfarande en glädjespridande bil.

Precis som den John Cooper Works-version vi körde. Med sina 192 hästkrafter, sin solida växellåda och oändligt med grepp är det en bil som är oerhört lätt att köra till max. Numera är manuellt växlade bilar från BMW-gruppen försedda med en automatisk blip – med andra ord varvar motorn av sig själv när man växlar ner så att man inte själv behöver göra det.

Jag anser att det inkräktar på hur involverad man är i bilkörningen som förare men samtidigt ger det en möjlighet att känna sig som en briljant förare, oavsett hur mycket man pushar bilen. För att stänga av den funktionen kräver det att man behöver stänga av stabilitetskontrollen helt. Det är något som absolut är underhållande men samtidigt högst riskabelt. Det sista man vill göra är att bli en del av landskapet.

En Mini Cooper S är verkligen en sådan bil som man bara vill fortsätta att köra och köra. Styrningen är behaglig och man känner att det finns en koppling mellan ratten och framhjulen – trots att det är elektrisk styrning som gäller känns det inte alls lika artificiellt som det kan göra.

På landsväg är det en bil som omfamnar en – det är en bil som står på ens sida och gör sitt yttersta för att stilla förarens behov av fart och ligist-inspirerad körning. Som bevis på det har den ett motorljud som heter duga – avgasröret låter som att det poppas popcorn när man lättar på gasen.

Att Mini Cooper S verkligen försöker att tillfredsställa en som förare märks av när man håller gasen nere lite extra länge – i hastigheter över 160 känns bilen väldigt sprallig och vid 200 kilometer i timmen och över känns det minst sagt som en bulldog som viftar på svansen frenetiskt.

Mini Cooper S är varken den mest bekväma eller praktiska bilen men det är och förblir en bil med enorma mängder personlighet. Man köper inte en hund för att det är det mest rationella man kan köpa, utan för att ha en kompanjon och någon man älskar. På samma sätt köper man inte en Mini Cooper S för att det är det mest rationella bilköpet rent objektivt.

Men låter man subjektiviteten bestämma är valet klockrent. Det finns en anledning till att en Mini älskas av alla och sägs vara en klassiker; har man en Mini Cooper S i en kulör från regnbågens färger med manuell växellåda garanterar jag att man förälskar sig. Mini Cooper S – klockren klassiker.