Nissan Leaf 30kWh Acenta
Motor:
 Elmotor på 109 hästkrafter, 254 newtonmeter.
Kraftöverföring: Enväxlad transmission, framhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 11,5 sekunder
Toppfart: Begränsad till 144 km/h
Mått (längd/höjd/bredd): 4445/1550/1770mm
Pris: 361 590 SEK (Testbil cirka 370 000 SEK)

Om jag frågar dig vilken elbil som är den mest populära i Sverige svarar du antagligen “Tesla såklart”. Då har du fel. En av de första “riktiga” elbilarna var Nissan Leaf som även är den bäst säljande bilen i sin kategori. Nu finns den även med ett större batteri på 30 kWh som utlovar än ännu bättre räckvidd än tidigare. Låt oss därför lägga i Högsta Växeln och recensera Nissan Leaf.

Låt mig börja med att konstatera att en Nissan Leaf egentligen är en helt vanlig bil som bara råkar vara eldriven. Detta betyder att den inte är stylad som ett rymdskepp, och att den har ett bagageutrymme som faktiskt är användbart och inte fullt av batterier. Det senare beror på det faktum att Nissan byggt bilen från botten upp som en elbil, precis som en BMW i3. Självfallet är detta en fördel. Föreställ dig att du först bygger ett hus som du sedan bestämmer dig för att konvertera till en båt. Jämför det sedan med att bygga en båt från grunden. Det mer fördelaktiga alternativet är uppenbart. Nissan, det här börjar bra.

Att köra är en Leaf är likt de flesta andra elbilar. Den är knäpptyst och har en massa vridmoment som alltid är tillgängligt. Bilens känns därför mer responsiv än en Mazda MX-5, vilket är bra. Dock finns det inte jättemycket kraft att hämta ur elmotorn på 108 hästkrafter. Precis när man trycker på gasen upplevs bilen som snabb men ju hårdare man trycker desto kvickare inser man att maxaccelerationen är närmare en Volkswagen Polo Diesel än en Tesla. Detta gör att en Leaf känns mer hemma i stadstrafik där den uppfattas som rapp snarare än på motorvägen.

Gemensamt för var man än väljer att framföra fordonet är att Leaf är snudd på osannolikt bekvämt. Antagligen har jag aldrig upplevt en mjukare fjädring i kombination med stolar som är skönare att sitta i än soffan i mitt vardagsrum. Det spelar ingen roll hur fort du åker över ojämnheter i vägen, upplevelsen blir aldrig obehaglig. På så sätt känns Nissan Leaf amerikansk. Den är tyst och löjligt komfortabel men i kurvorna är den inte briljant.

Om du väljer att köra en Nissan Leaf som en Nissan GTR så kommer du att bli besviken. Förhoppningsvis kommer detta inte som någon överraskning men en Leaf är ungefär lika sportig som en pensionerad Sankt Bernard. Om man pressar bilen lite hårdare i kurvorna känner man tydligt hur den säger åt en att genast sluta upp med denna befängda aktivitet. Om du är en person som genuint funderar på att köpa en Leaf är chansen stor att du aldrig ens kommer att tänka på detta, så oroa dig inte över att en Civic Type-R har bättre väghållning.

Interiören är en av Nissan Leafs svagare sidor. Bilen introducerades 2010 och det börjar märkas ganska tydligt att det har hänt en hel del sedan dess. Infotainmentsystemet känns eftermonterat, alla plaster är så hårda att de skulle kunna höra hemma i en fransk kärra, och ratten går bara att ställa i höjdled. När jag först satte mig i bilen tyckte jag att detta var oacceptabelt för en sprillans ny bil men sedan insåg jag att en Leaf faktiskt är en förhållandevis billig bil. Den billigaste versionen med det stora batteriet kostar strax över 340.000 vilket är attraktivt för en elbil med bra räckvidd (cirka 20 mil om du undviker motorvägshastigheter) som har tillräckligt stora innerutrymmen för att man faktiskt ska kunna använda bilen varje dag. Bagageutrymmet är imponerande djupt och baksätet är rymligt nog för tre vuxna.

Något som jag fick många kommentarer för var för hur bilen såg ut. Någon kallade den för ”gräslig” och någon annan tyckte att den var ”svinful”. Själv har jag inget större problem med bilens utseende. Jag skulle aldrig kunna påstå att bilen ser snygg ut men det finns faktiskt ett syfte med många av bilens mer udda detaljer. De gigantiska, utstickande framlamporna är till för att göra bilen tystare med hjälp av aerodynamik och svart magi.

Sammanfattningsvis är Nissan Leaf antagligen den bästa elbilen givet sitt pris. Vill jag ha en? Nej, självklart inte, jag gillar V8:or. Men jag kan ändå förstå varför just Nissan Leaf är den mest populära elbilen på marknaden. Den är så fruktansvärt opretentiös och aspirerar inte på att vara något annat än en helt vanlig bil vilket den klarar alldeles galant. En Tesla kostar 3-5 gånger mer och försöker vara världens snabbaste och bästa bil vilket vi inte anser att den lyckas med. Nissan Leaf har självinsikt och försöker inte vara något annat än den faktiskt är vilket ger den en viss charm. Den är en ärlig bil som, sett till koldioxidutsläpp per körd kilometer, är grönare än ett löv.

Andreas Bergman
andreas.bergman@hogstavaxeln.com

Chefredaktör och medgrundare. Inbiten miljöaktivist och nästan lika stort fan av Dacia som Marcus Berggren.