Test: Volvo V60 D6

Volvo V60 D6 Plug-In Hybrid
Motor: 2,4-liters, 5-cylindrig turbodiesel, 220 hk, elmotor på 65 hk, totalt 285 hk, fyrhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 6,2 sekunder.
Toppfart: 230 km/h.
Längd: 4635 mm
Pris: 519 000 SEK (testbil 600 000 SEK)

Vi tycker om svenska bilar. Dessutom uppskattar vi även bilar som är bekväma och säkra. Därför gillar vi Volvo. En av de dyraste bilarna man kan köpa från just det märket är V60 D6 som kostar från cirka 520 000 kronor. Anledningen till dess astronomiska prislapp är det faktum att man får två motorer istället för en. V60 D6 är alltså en hybridbil. Nu tänker ni kanske att jag är en kolossal hycklare då jag tidigare skrivit om varför hybrider inte fungerar. De som läste texten lite mer noggrant kommer dock att kunna erinra sig om att en av anledningarna till varför semi-elbilar inte fungerar i verkligheten är för att de flesta har alldeles för svaga förbränningsmotorer. Motorerna kommer därför att behöva pressas hårdare än Greklands ekonomi för förhållandevis små accelerationer vilket i sin tur leder till hög bränsleförbrukning. Volvo verkar hålla med mig då de har försett V60 D6 med totalt 285 hästkrafter men gör det den till ett bättre alternativ än de mer populära valen?

En Volvo måste vara praktisk. Punkt. Utan ett bagageutrymme som rymmer mer än ett svart hål och ett baksäte som Sultan Kosen skulle stortrivas i är en Volvo ungefär som en blind körskolelärare, något opassande. Bagageutrymmet i en vanlig V60 är redan mindre än konkurrenternas och det faktum att V60 D6 är en hybrid innebär att det måste finnas någonstans att förvara batterierna som krävs i en sådan biltyp. Därför är bagagegolvet höjt några centimeter vilket betyder att du bör välja något annat om du vill använda din kombi till att frakta moraklockor. Baksätet uppfattas inte bara som trångt av mig som är nio meter lång utan även storleksmässigt normala individer tycker att benutrymmet inte är tillräckligt. Som en Volvo är alltså Volvo V60 D6 inte lämplig. Detta innebär alltså att den måste vara briljant på alla andra punkter.

Lyckligtvis är V60 en mycket bekväm bil att färdas i. Den är tyst och lämpar sig alldeles utmärkt för motorvägskörning. Att köra är den dock en annan historia. Hybridversionen av V60 väger mer än en måne. En bil som är lika stor som en Audi A4 och väger 2048 kilo inducerar knappast några förväntningar om en balettdansös spänstighet. Det är alltså ingen överraskning att den känns tung. Bromsarna känns även av någon anledning svampiga. Dock har V60 D6 förbluffande fartresurser men precis som kolmonoxid märks det inte över huvud taget. Detta passar Volvons karaktär ypperligt. Den ska inte vara sportig utan bekväm, vilket den är. Dessutom förser elmotorn tillsammans med dieselmotorn bilen med kraft som är omedelbarare än en käftsmäll.

Volvo V60s interiör känns mycket kvalitativ och elegant, precis som bilens utsida. Föraren kan njuta av små detaljer som backspegeln som saknar ram och den snygga färddatorgrafiken. Bilen är fullproppad med säkerhetsutrustning. Om jag skulle räkna upp alla här skulle ni hinna bli 137 år gamla innan alla avhandlats men här kommer emellertid ett urval: kollisionsvarnare med autobroms, pedestrian/cyclist detection, Driver Alert Control, Lane Departure Warning och Blind Spot Information System. Detta gör att man känner sig som Guds odödliga barn för varje resa som görs i bilen. Mycket betryggande. Dock kan Volvo förbättra interiörslayouten. Det finns för många rattar som ser likadana ut men gör helt olika saker, lika förvirrande som att ha äpplen med apelsinskal. Dessutom är sätena opassande för giraffliknande individer då framstolarnas nackstöd inte är justerbara.

Så hur bra fungerar Volvos hybridteknik? Alldeles utmärkt enligt mig. Föraren kan välja mellan tre olika drivlineslägen: pure, hybrid och power. Pure innebär att bilen är låst i eldrift, hybrid att bilen själv avgör om den ska köras på el eller diesel, och power betyder att dieselmotorn alltid körs för maximal prestanda. Varje läge gör precis vad det ska och en användbar ”power”-mätare redogör för hur hårt gaspedalen kan tryckas på utan att dieselmotorn aktiveras. Detta gör bilen en dröm för personen med kontrollbehov. Dessutom kan bilen laddas ur ett vanligt vägguttag och kan efter det köras ungefär 2-3 mil i verkligheten eller 5 mil i Volvos sagovärld. Detta leder till en oerhört sympatisk bränsleförbrukning på ungefär 0,4 liter per mil vilket i verkliga livet är imponerande.

Volvo V60 D6 är alltså en dyr hybridbil som faktiskt fungerar. Den är en bränslesnål, elegant, säker, råstark kombibil som är opraktisk, odynamisk att köra med teknik som inte är särskilt logiskt presenterad för föraren. Dock finner jag det svårt att berättiga ett köp av en bil för 520 000 när det finns vanliga dieselbilar som är nästan lika bränslesnåla och betydligt billigare. Volvo V60 D6 är tveklöst en trevlig bil men att betala ett sådant enormt premium för den kan te sig något irrationellt. Den är som att köpa en raskatt. Kanske hårar den lite mindre och kanske väljer den att använda kattlådan istället för hallmattan men egentligen är den lika bra på att vara ett husdjur som en vanlig bondkatt som inte har en begagnad bils prislapp. Summan av kardemumman är alltså att det är bättre att köpa en bondkatt än en raskatt, eller en vanlig diesel än en hybrid.