Körglädje kräver inte hög fart – ibland räcker 8 km/h

En Castrol-beställd undersökning pekar på att kontroll och koncentration betyder mer för körglädjen än enbart hastighet. Terrängkörning i omkring 8 km/h kunde engagera mer än att åka med en professionell racerförare. För oss är det knappast förvånande. Några av våra bästa bilupplevelser har ägt rum långt från både bankant och toppfart.

Helst av allt ska det dessutom ska bakom ratten på en bil snarare än i passagerarsätet.

Det är lätt att likställa körglädje med prestanda. Fler hästkrafter, snabbare acceleration och högre kurvhastighet borde rimligtvis göra en bil roligare. Det är onekligen en måttstock som används inom elbilsvärlden.

Ibland stämmer det alldeles utmärkt. Men långt ifrån alltid.

En bil kan vara sanslöst snabb utan att vara särskilt engagerande. En annan kan kräva hela ens uppmärksamhet redan i gångfart.

Det senare känner vi väl igen från såväl den arabiska öknen som Australien och Namibia.

Sensorer fick mäta körglädjen

Castrol har tillsammans med neurovetenskapsföretaget Brainbox undersökt hur förare reagerar på olika körupplevelser.

Deltagarna fick bland annat köra gokart, en McLaren Artura GT4 och en Land Rover Defender på terrängbana. Sensorer registrerade hjärnaktivitet, hjärtaktivitet, hudens elektriska ledningsförmåga och ögonrörelser.

Enligt Castrol gav körningen i McLaren starkast tecken på positivt engagemang och djup koncentration. Men terrängkörningen, med en genomsnittsfart på omkring 8 km/h, placerade sig över passagerarupplevelsen med en professionell förare i en JPLM-racerbil.

Tolkningen är att möjligheten att själv påverka förloppet spelar stor roll. Hög fart kan skapa starka reaktioner utan att upplevelsen för den skull blir mer njutbar.

Undersökningen är beställd av Castrol och ska inte läsas som ett allmängiltigt facit. Kroppsliga reaktioner är heller inte automatiskt samma sak som körglädje.

En Rolls-Royce i sanden räcker långt

För oss känns resonemanget bekant.

När vi tog Rolls-Royce Cullinan ut i den arabiska öknen var det knappast accelerationsförmågan som gjorde störst intryck.

Det var kontrasten mellan den svala, ombonade kupén och sanden utanför. Att styra en enorm Rolls-Royce över sanddyner med den flygande damen framför sig är en upplevelse som inte behöver någon hastighetsmätare för att bli minnesvärd.

Helt bekymmersfritt var det däremot inte. Vi körde fast och fick sänka ambitionsnivån.

Det gav också en ganska handfast påminnelse om att kontroll inte är något man kan köpa sig till enbart genom att välja en dyrare bil. Däck och underlag har också ett ord med i laget.

Australien bjöd på en annan sorts körglädje

Samma sak gäller vår resa med Toyota Land Cruiser 200 på Tasmanien.

Den stora Toyotan är knappast ett skolboksexempel på låg vikt och kvicka riktningsförändringar. Ändå hör resan till de bilupplevelser som dröjer sig kvar.

Här kom glädjen från bilens förmåga att ta oss vidare, känslan av robusthet och lusten att fortsätta utforska. En Land Cruiser kan få nästa avtagsväg att kännas mer lockande än nästa raksträcka.

Även våra äventyr med Land Rover Discovery i Namibia påminde om att bilkörning kan engagera på helt andra sätt än genom fart.

Resan bjöd visserligen på fler punkteringar än önskat. Just däckbytena var knappast höjdpunkterna, men bilen, landskapet och utmaningarna blev tillsammans något betydligt större än en transport mellan två adresser.

McMurtry visar att fart också fungerar

Det betyder naturligtvis inte att extrema prestanda saknar betydelse.

Vår provkörning av McMurtry Spéirling hör också till de mest körglada upplevelserna. Där är farten en mycket stor del av poängen.

Men McMurtry är ett exempel på hur körglädje kan uppstå, inte en mall som alla andra bilar måste följa.

På en bana kan tillfredsställelsen komma från att hitta rätt bromspunkt och få ihop en kurvkombination. I terrängen kan den komma från att välja rätt spår och känna hur bilen tar sig över ett hinder.

Båda kräver att föraren deltar. Hastigheten skiljer sig betydligt mer än engagemanget.

Körglädjen finns inte i faktabladet

Det är därför vi inte blir särskilt överraskade av Castrols slutsatser.

Några av våra bästa stunder bakom ratten har handlat om fart. Andra om precision, upptäckarlust eller samspelet mellan bilen och underlaget.

En långsammare bil är inte automatiskt roligare. Men en snabbare bil är heller ingen garanti för motsatsen.

Ibland behöver man en McMurtry på en racerbana och ibland räcker det med lågväxel och något att klättra över.