Test: Mercedes-Benz 600 SEL från 1991 – håller fortfarande måttet

Tolv cylindrar, tvåtonslack och tygklädsel. Mercedes-Benz 600 SEL bjuder på en kvalitetskänsla som fortfarande imponerar och prestanda som knappast behöver ursäktas med bilens ålder. Vi har provkört W140-generationens flaggskepp och konstaterat att det här är betydligt mer än en nostalgitripp.

När jag tänker på en Mercedes-Benz S-Klass är det W140 som dyker upp i huvudet, den sista S-klassen där ingenjörerna hade större mandat än ekonomerna. 

Den stora, ganska kantiga Mercedesen med stjärnan på huven och en framtoning som antyder att personen i baksätet knappast behöver boka sina egna flygbiljetter. En bil som tar plats utan att be om ursäkt för det.

Förväntningarna är därför höga när jag sätter mig bakom ratten på en tidig 600 SEL. Vårt exemplar är från 1991, tillhör Mercedes-Benz och hade vid provkörningen gått endast 4 200 mil (!).

Det rör sig om den långa karossen, internt kallad V140. Tolv cylindrar under huven och en närmast demonstrativ omsorg om att hålla omvärlden på avstånd.

Låt oss lägga i Högsta Växeln och provköra en Mercedes-Benz 600 SEL från 1991. 

Tvåtonslack med pondus

W140 presenterades 1991 och blev den första S-Klassen med V12-motor. Toppmodellen hette till en början 600 SE respektive 600 SEL. L:et står för lang (alltså lång) och innebär tio centimeter extra hjulbas som kommer baksätespassagerarnas benutrymme till godo.

I juni 1993 ändrades namngivningen och modellen blev S 600. Vår testbil tillhör alltså tiden då bokstäverna fortfarande stod efter siffrorna.

Jag tycker att den ser riktigt bra ut. Inte för att proportionerna är särskilt nätta eller för att karossen utstrålar någon sorts atletisk ambition, utan för att helheten är så självklar. W140 ser ut precis som den känns: stor, gedigen och tämligen ointresserad av att göra sig till. Det är en Mercedes på riktigt.

Tvåtonslacken gör dessutom mycket för intrycket. Kontrasten mellan karossens övre och nedre delar passar bilen utmärkt och ger de stora ytorna lite mer liv. Det är riktigt snyggt och kombinationen av mörkgrått och grått är tyskt 90-tal på ett något underhållande sätt. 

Här behövs inga svarta emblem eller överdimensionerade hjul för att skapa närvaro. Två nyanser och en ordentlig grill räcker långt.

Allt känns byggt för att hålla

Det mest påtagliga när jag kliver in är hur robust allting känns.

Dörrarna, instrumentbrädan och reglagen ger samma solida intryck. Det handlar inte om att någon enstaka yta har klätts i ett trevligt material, utan om en kvalitetskänsla som genomsyrar hela bilen.

Jag har svårt att komma på ett bättre ord än rejäl. Dörrarna stängs med en kassaskåpsliknande trygghet och allt känns utvecklat för att kännas så gediget och robust som möjligt.

Materialvalen övertygar och kupén har en tyngd och självklarhet som gör att jag omedelbart förstår varför just den här generationen har fastnat som min mentala bild av en S-Klass.

Till och med backspegeln känns ordentligt tilltagen. Den är enorm och ger bra uppsikt bakåt, vilket jag uppskattar. I sammanhanget känns storleken fullt rimlig.

Vår bil har dessutom tygklädsel, ett synnerligen trevligt inslag. Kombinationen av tolv cylindrar under huven och tyg på stolarna känns härligt osjälvklar. Tankarna går annars lätt till skinn när man föreställer sig en lyxsedan i det här utförandet.

Enligt Mercedes är det den enda 600 SEL:en som levererades med tygklädsel. 

Tolv cylindrar som får höras

Under huven sitter Mercedes V12 med beteckningen M120. Slagvolymen är sex liter och i det tidiga utförandet levererar motorn 408 hästkrafter och imponerande 580 newtonmeter. Kraften går till bakhjulen genom en fyrstegad automatlåda.

Det är emellertid inte enbart siffrorna som gör intryck.

Motorns karaktär är en stor del av bilens dragningskraft. Ljudet från tolvan sipprar in i kupén, precis som sig bör. När den får arbeta hör man att det är en V12, vilket är ett mycket trevligt inslag i en annars så tillbakadragen upplevelse.

Tystnaden har med andra ord inte gått så långt att motorn har berövats sin personlighet. Den fyrstegade automatlådan växlar lugnt och metodiskt men upplevs inte som någon bromskloss för bilens prestanda.

Jag uppskattar den balansen. Det ska gärna märkas att man har tolv cylindrar till sitt förfogande, utan att varje acceleration behöver annonseras för hela grannskapet.

Här känns motorn framför allt som en självklar del av lyxen. Den bidrar med både raffinemang och karaktär.

Från stillastående till 200 km/h

Under provkörningen gjorde jag ett accelerationstest från 0 till 200 km/h, det gäller trots allt att passa på när man är i Tyskland. Det kändes fortfarande imponerande, även med dagens mått mätt.

Inte bara imponerande med hänsyn till bilens ålder, utan på riktigt. Med plattan i mattan blir det tydligt att 600 SEL är genuint snabb. Autobahn-farterna infinner sig illa kvickt och de 408 hästkrafterna är knappast något man skojar bort. Det är nog främst hur kraften levereras som gör upplevelsen så gemytlig.

Enligt Mercedes klarar den tidiga 600 SEL 0–100 km/h på 6,3 sekunder och toppfarten är elektroniskt begränsad till 250 km/h. Det som fastnar efter mitt test är emellertid kombinationen av acceleration och lugn. Man får känslan av att den har oceaner av kraft, men 600 SEL är inte en kärra som gillar att skryta.

Man hör motorn arbeta, men bilen förmedlar fortfarande samma robusta, avskärmade känsla. Den stora karossen ändrar inte personlighet bara för att hastighetsmätaren får mer att göra.

Det är en stor del av charmen. 600 SEL kan bjuda på rejält med fart utan att för den sakens skull sluta vara en lyxbil. De tolv cylindrarna erbjuder en mustighet och en karaktär som är oerhört förtjusande.

Knäpptyst även när det går fort

Nästan ännu mer imponerande är hur tyst bilen är i hög fart.

Vid jämn körning upplever jag kupén som närmast knäpptyst. Jag har varit i bibliotek med högre decibelnivå. Det är den sortens tystnad som gör att farten känns mindre dramatisk än den faktiskt är, exakt som man förväntar sig.

W140 har dubbla sidorutor, en av flera detaljer som skulle bidra till att isolera kupén från omvärlden. Efter provkörningen är det lätt att uppskatta att Mercedes lade energi på just sådant.

Det är trots allt en ganska konkret form av lyx. Jag behöver inte bekanta mig med någon funktion eller leta efter rätt inställning för att förstå poängen. Det räcker att färdas i bilen.

Den gungar fram på ett mycket behagligt sätt. Fjädringen får röra på sig och upplevelsen präglas av ett lugn som passar bilen utmärkt. Här finns ingen anledning att försöka övertyga föraren om att den stora sedanen egentligen skulle vilja vara en sportbil.

Vid jämn fart får kupén vara tyst. När tolvan får arbeta hörs den tillräckligt för att man minsann ska veta att man har sex liter till sin högerfots förfogande. 

En pansarvagn med goda manér

Bakom ratten känns 600 SEL som en pansarvagn.

Det är framför allt den massiva, sammanhållna känslan jag syftar på. Bilen känns ordentligt byggd även när den är i rörelse, som om kaross och kupé tillsammans bildar ett rejält skal runt de åkande.

Samtidigt känns den förvånansvärt modern.

Det är visserligen en bil från 1991, inte från bilismens barndom, men det är ändå slående hur lite tillvänjning upplevelsen kräver. Jag sitter inte och accepterar en rad egenheter för att få njuta av en gammal bil. Den fungerar som en ordentlig lyxbil även med nutida förväntningar.

Det här är en modern klassiker i ordets rätta bemärkelse och kvalitetskänslan är högre än i nutidens Mercedes-bilar, S-Klass inkluderad.

Generationens tekniska ambitioner märktes också på säkerhetssidan. År 1995 debuterade antisladdsystemet ESP i S 600 Coupé och infördes senare samma år även i S 600-sedanerna. Det dröjde alltså några år efter att vårt exemplar hade byggts. Det var emellertid inget jag satte på prov.

Någon liten bil blir 600 SEL däremot aldrig. Karossen mäter drygt 5,2 meter och vikten är 2 190 kilogram enligt dåtidens DIN-standard. Storleken är en del av upplevelsen, på både gott och ont.

De utfällbara parkeringspinnarna i bakskärmarna är en charmig påminnelse om detta. När backväxeln läggs i reser sig små kromade stavar för att hjälpa föraren att bedöma var bilens bakre hörn befinner sig.

Lösningen är både användbar och fullständigt i linje med bilens personlighet. W140 lanserades strax efter att Lexus debuterade med första generationen LS, varför tyskarna inte sparade på krutet. 

W140 är precis den S-Klass jag hade hoppats på

Det är inte alltid en bil lever upp till bilden man har byggt upp av den men Mercedes-Benz 600 SEL gör det. Att det är något jag fantiserat om kanske säger mer om mig än om bilen. Men hur man än vänder och vrider på det är W140 så förbannat trevlig.

Det som imponerar mest är hur väl bilens olika egenskaper hänger ihop. Den ruggigt robusta kvalitetskänslan följer med ut på vägen, tystnaden består även när farten ökar och V12-motorn tillför precis den karaktär som helheten förtjänar. Det är lyx på riktigt. 

Tvåtonslacken och tygklädseln gör dessutom just det här exemplaret särskilt lätt att tycka om.

Men det är inte bara detaljerna som får mig på fall. Det är att bilen fortfarande känns så komplett. Den är bekväm, genuint snabb och tillräckligt modern i sitt uppträdande för att körningen ska handla mer om njutning än nostalgi.

Jag vill framför allt köra lite till. När jag tänker på en S-Klass kommer W140 även fortsättningsvis att vara den första bilen som dyker upp i huvudet, men denna gång med en V12 och tygklädsel.