Test: Mercedes-Benz 250 SE från 1967 – 50 mil genom Alperna

Det finns inga biltillverkare som kan matcha Mercedes historia vad gäller längd, av den enkla anledningen att det Stuttgart-baserade bolaget faktiskt uppfann bilen. Av den anledningen sitter också märket på en motorhistorisk skatt av sagolika proportioner, något vi fick erfara i sällskap av en Mercedes-Benz 250 SE från 1967.

Och vi har fått göra en roadtrip i en liten del av den, och den ska ni få följa med på nu.

Foto: Mercedes-Benz & Högsta Växeln

Från Como till Stuttgart 

Ett av bilårets stora event är Concorso d’Eleganza Villa d’Este nere vid Comosjön som nu har inspirerat flera andra event som hålls i samma trakter.

Ett av dessa är Fuori Concorso där Mercedes-Benz närvarar med ett antal bilar från sitt museum. Några av dessa kördes ner från Stuttgart till Como och behövdes av den anledningen också köras tillbaka. Och det är här vi kommer in i bilden.

Vi fick det mycket unika erbjudandet att ratta en 250 SE från 1967 (W108-generationen för den invigde) de 50 mil som skiljer Como från Stuttgart.

Detta var dåtidens version av det vi idag kallar för S-klass, det bästa Mercedes kunde åstadkomma avseende komfort och teknik. Hur skulle vi någonsin kunna tacka nej till det?

Det är lätt att få svindel när man inser hur oerhört modern W108 måste ha framstått på 60-talet. Ville du ratta en bil med luftfjädring, luftkonditionering och bränsleinsprutning fanns det inte många andra alternativ.

Mercedes-Benz 250 SE är föregångaren till Mercedes S-klass

Just 250 SE är utrustad med en rak sexcylindrig motor på 2,5 liter som är kopplad till en fyrväxlad manuell växellåda. Växellådan är synkroniserad och kräver enbart begränsad finess för att ro runt i.

Även bromsar och styrning känns relativt moderna men respekt för bilens ålder är alltjämt ett måste för att inte försätta sig i onödigt kniviga situationer.

Till ljudet av många och högljudda hejarop från Comos fotgängare lämnade vi den pittoreska staden. Gränsen till Schweiz korsades snabbt.

Gränsvakten gav oss tummen upp istället för den myriad av frågor man tenderar att få när man tar sig in i det centraleuropeiska landet som knappast är känt för sin kärlek till bilar.

På motorvägen i tresiffriga hastigheter bjuder 250 SE på en mycket angenäm upplevelse. Visst för motorn lite mer oväsen än i en modern bil, men komforten är i övrigt fenomenal.

Stolarna är sköna, körpositionen god och fjädringskvaliteten briljant. Dessutom innebär de stora glaspartierna och tunna pelarna oslagbart god sikt och en skön vintage-känsla.

Tysk robusthet

När vi sedan svängde av motorvägen för att känna på Mercans väghållning på kurviga bergsvägar gjorde bilens ålder sig snabbt gällande. I hårnålskurvor känns den tung och något svårrattad.

Man bör även se till att hålla varvtalen uppe och planera varje växling. Med det sagt tog bilen oss upp och ner för bergspasset utan minsta lilla snedsteg.

Det enda den kräver av en är att man planerar sin körning lite mer än man vanligtvis hade gjort.

Inte heller när den schweiziska polisen bestämt sig för att stänga av huvudvägen vilket resulterade i timmeslånga stillastående köer svettades 250:n en endaste droppe.

Dessutom kände vi oss lyckligt lottade som fick njuta av en så vackert läder- och träbeprydd interiör från 60-talet i stället för en modernt plasthärjad sådan.

När köerna väl släppt och vi kunde gasa upp i motorvägshastighet igen kunde vi snabbt konstatera att 250 SE bjuder på en prestanda som aldrig blir ett reellt problem men som inte heller släcker en fartdjävuls törst.

Det tyckte antagligen Mercedes också eftersom de i samma modell beslutade sig för att stoppa i en 6,3 liter stor V8-motor under huven.

Dåtidens muskelbil

En dag tidigare fick vi faktiskt nycklarna till en sådan (alltså en 300 SEL 6.3) för att kunna jämföra de två bilarna.

Och vilken bil det blir med en så stor motor! Helt plötsligt känns det som att man sitter i en dåtidens version av en Mercedes-AMG S 63, en sann muskelbil som för den sakens skull inte kompromissar på komfort.

Både ljudbild, respons och prestanda känns här inte bara muskulös och fyllig utan också betydligt mer modern. Ta accelerationen som ett exempel: 0-100 km/h går på 6,6 sekunder, en siffra som inte alls känns utdaterad.

Det är uppenbart att 300 SEL 6.3 är den betydligt roligare bilen av de två men den kommer med en nackdel i form av automatlådan. Den må vara fyrstegad, vilket för sin tid var avancerat, men i övrigt är den manuella lådan i 250 SE att föredra eftersom man som förare med den kan växla mjukare och mer exakt.

Med gasen i botten

När vi sedan passerat gränsen till Tyskland närmade sig Mercan sin hemstad. Det innebär också autobahn och inga hastighetsgränser. Toppfarten på bilen är officiellt 190 km/h och det är jag övertygad om att den klarar av.

Däremot kände jag mig inte särskilt intresserad av att pressa förbi 140 km/h. Allra bäst tyckte jag att den trivdes runt 110 km/h, betydligt snabbare än de flesta andra samtida bilar bekvämt skulle klara av.

I takt med att dagen började nå sitt slut nådde vi också vårt mål. Vår 250 SE hade kommit hem, och vi hade fått ett unikt smakprov på hur det var att vara en förmögen bilresenär på 60-talet.

Det är lätt att tänka att en så gammal bil inte borde klara av en sådan resa, men det var ju trots allt så man reste på den tiden. Så varför skulle det inte gå idag?

Mercedes-Benz 250 SE är en riktig charmör

Det var ett stort privilegium att få köra en nästan 60 år gammal bil från Mercedes-museets samling hela vägen från norra Italien tillbaka till Stuttgart. Jag ska inte sticka under stolen med att det faktiskt var lite vemodigt att lämna tillbaka nycklarna till Mercedes. 

250 SE är nämligen en riktigt charmig vagn med klassiskt sparsmakat elegant raka linjer och gott om krom. Det är dessutom en klassisk bil som man faktiskt kan använda förhållandevis enkelt eftersom den är smidig att ha att göra med.

Så har du redan börjat söka på ”W108 for sale” på nätet eller ska du göra det nu när du har läst färdigt artikeln?