Test: Maserati GT2 Stradale provkörd – en racingbil för gatan

Det finns få bilmärken med en racingkarriär så kantad av framgång som Maserati. Därför slår mitt hjärta lite extra hårt för tävlingsbilar med en tridente-prydd front. Det lär därför inte vara någon större överraskning att jag inte kunde låta bli att tacka ja när jag erbjöds möjligheten att köra nya Maserati GT2 Stradale. 

Så låt oss lägga i Högsta Växeln, flyga ner till Modena och göra just det.

Foto: Maserati

Gat-räser

GT2 Stradale är en råare version av den tvåsitsiga superbilen MC20. som vi tidigare har provkört. Vi befann oss även på världspremiären av GT2 Stradale som hölls på The Quail i Kalifornien, men nu har det alltså blivit dags för en provkörning.

Stradale på italienska betyder ungefär ”gatuanpassad” och Maserati hoppas att detta ska vara en bil som balanserar perfekt på gränsen mellan racing-kompetens och användbarhet en solig söndagseftermiddag.

I förhållande till en vanlig MC20 har GT2 Stradale fått en ännu mer brutal design med en gigantisk bakspoiler, splitter där fram, lufttunnlar och håligheter i karossen som påminner mer om en myrstack än en bil. Allt detta i kylningens och aerodynamikens namn.

GT2 Stradale har också större bromsar, lättviktsfälgar och 10 extra hästkrafter (640 totalt). Resultatet av Maseratis bantningskur är en bil som är 60 kg lättare än en vanlig MC20. Siluetten är fortfarande låg, kilformad och helt tveklöst tillhörande en Maserati.

Maserati GT2 Stradale har en inbitet italiensk interiör

Interiört erbjuder Maserati i GT2 Stradale ordentliga skalstolar i vilka man sitter fastklistrad, oavsett hur hårt man kör. Detta är på gott och ont, särskilt om man inte är byggd som en genomsnittligt nätt italienare. 

Lyckligtvis är skalstolarna extrautrustning och standardstolarna är betydligt skönare att tillbringa tid i. Körpositionen är god, även för långa förare, men inte perfekt. Jag hade gärna suttit något längre ner och längre bak.

I övrigt har interiören fått den, för biltypen, typiska kolfiber- och alcantara-behandlingen. Maserati har även varit kreativa nog att i testbilarna strössla blåa och gula element lite här och var.

Man skulle kunna tänka sig att detta har att göra med Sverige men icke sa Nicke. Dessa färger delas nämligen även med Modena, Maseratis hemort.

Mittkonsolen domineras av ett stort vred som styr körläge och fjädringens styvhet. Infotainmentdisplayen är densamma som i exempelvis Fiat 500e och kompenserar för avsaknaden av glamour med att faktiskt fungera.

Det finns även några italienska dumheter, såsom växelpaddlarna som blockerar rattspakarna.

Växlar man upp mycket får man därför en väldigt ren och fin vindruta tack vare att behållaren för spolarvätska snabbt töms. För att inte tala om rattknapparna som känns hemmahörande på en fransk budgetbil.

Ett påskägg med överraskningar

Men nog om dessa, i sammanhanget, petitesser. Maseratis uttalade ambition med GT2 Stradale är att den först och främst ska vara rolig att köra i motsats till många konkurrenter som vill att deras banpreppade bilar ska vara så snabba och kompetenta som möjligt.

Resultatet är en bil som man mer än gärna kör till och fram banan på vilken man ämnar rasta den.

Fjädringen är betydligt mjukare än man föreställer sig, och så länge man inte väljer till skalstolarna är det lika lätt att äta mil i en GT2 Stradale som det är att inte vinna storvinsten på Euro Jackpot.

Det finns fyra körlägen att tillgå: Wet, GT, Sport och Corsa. Wet är föga förvånande en glädjedödare medan Corsa, som namnet antyder, gör sig bäst på en racingbana.

Man skulle kunna tänka sig att GT-läget är den bästa kompromissen men det är det inte. Allra bäst gör sig nämligen GT2 Stradale i Sport-läget.

Det har att göra med att bilen där styvas upp tillräckligt för busig körning med godare respons än i GT-läget. Växellådan är åtta-stegad och bör aldrig lämna det manuella läget.

Gör man det kan den upplevas som stundtals trög i stadskörning. De bakom ratten fast monterade växelpaddlarna i kolfiber är en sann fröjd att använda och växellådan reagerar blixtsnabbt på input, precis som den ska.

Det godaste av tecken

Styrningen är distinkt, och bilen ändrar ivrigt riktning. Riktigt till nivån av en Ferrari når den inte upp till men vi är inte långt ifrån.

Sammantaget är GT2 Stradale en oerhört angenäm bekantskap för den som inte bara vill köra på bana, mycket tack vare hur användbar den är utan att tappa spänningen som man eftersöker i den här typen av bil.

Om en bil kan aktivera svettkörtlarna och få hjärtat att slå hårt på det här viset, då är det inget annat än ett bra tecken.

Maserati GT2 Stradale är bestyckad med samma Nettuno-V6 som sitter i många av det italienska märkets toppmodeller. Eftersom den är turboladdad och inte större än tre liter behöver den varvas ordentligt för att kunna visa vad den verkligen går för.

Symfonin är något plattare än den en V8 skulle bjuda på, men i stället får man njuta av turboaggregatens distinkta ljud.

Maserati GT2 Stradale är en racingbil för gatan

Totalt ska 914 exemplar byggas av Maserati GT2 Stradale. Priset? Skyhögt. Mer än så behöver vi inte säga. Men här talar vi om en bil som klarar fler situationer än många andra och som fortfarande inte förstörts av elektrifiering.

Jag är säker på att GT2 Stradale inte kommer att slå konkurrenternas varvtider men i termer av att ha det kul bakom ratten är den en fullkomlig succé.

Detta är en bil som inte räds kurvor och ojämnt väglag, oavsett om det är på bana eller på väg hem från den. Samtidigt fångar Maserati den adrenalinstinna eufori som är ack så viktig i en sådan här bil.

Efter min dag med Maserati GT2 Stradale insåg jag snabbt att detta är en MC20 som har GT2-ifierats snarare än en GT2-racebil som fått sig en Stradale-behandling. Och det är just därför det är en sådan fullträff.

Test: Porsche 911 GT3 RS provkörd – när bilkörning är ditt liv

Test: Ferrari 296 GTS testad – körglädje på alla cylindrar

Test: Pininfarina Battista provkörd – världens snabbaste bil