Test: Pininfarina Battista provkörd – världens snabbaste bil

Sedan 1930 har Pininfarina förknippats med att designa några av motorhistoriens mest iögonfallande åkdon. Nu har det blivit dags för det italienska designhuset att tillverka sin första egna bil – Pininfarina Battista.

Vi lade i Högsta Växeln och begav oss till Kalifornien för att provköra den nya, helt elektriska, hyperbilen.

Historisk signifikans

Pininfarina Battista är döpt efter designhusets grundare, Battista ”Pinin” Farina. Den sista bilen han bidrog till rent designmässigt var Alfa Romeo Duetto som lanserades 1966. Han gick bort mindre än en månad senare.

Listan över Pininfarina-designade bilar osar italienska ögonstenar à la Ferrari 250 GT, Fiat 124, och Lancia Gamma Coupé. Det finns emellertid också inslag som Hyundai Matrix, Mitsubishi Colt CZX och Ford StreetKa.

Pininfarina Battista är naturligtvis designad av designhuset själva, men delar drivlina med kroatiska Rimac Nevera. Bilarna är dock kalibrerade på olika sätt.

Världens snabbaste accelererande produktionsbil

Det som utmärker Battistas drivlina är att den består av en elmotor vid varje hjul. Det innebär att den har drivning på alla fyra hjul, ett måste när man ska handskas med 1 914 hästkrafter och 2 300 newtonmeter.

I sin tur innebär det att Pininfarina Battista – tillsammans med släktingen Rimac Nevera – är världens kraftfullaste produktionsbil. Det gör att Battista är snabbare än en Formel 1-bil, men alltså får brukas på allmän väg.

Testkörningen utgick från Monterey i norra Kalifornien, USA. Vägarna i den amerikanska staten varierar från att vara lika släta som ett marmorbord till att se ut som månens yta. 

En hel del vägljud letar sig in i kupén i Battista, och man måste anstränga sig för att kunna föra en dialog med personen bredvid.

Föga förvånande har Pininfarina lagt mycket krut på Battistas design, något som märks av både exteriört och interiört. Ledordet har varit tidlöshet, även om de många skärmarna i kupén distanserar sig från det mantrat.

Alla reglage sitter på ratten likt en Ferrari – blinkers, vindrutetorkare, höjningssystemet för framaxeln och så vidare.

Körlägen i drivor

Till vänster på ratten finner man vredet för Battistas olika körlägen – Calma, Pura, Energica, Furiosa. Ordningen motsvarar aggressivitet och effekt.

Calma, som betyder lugn på italienska, är räckviddsläget som möjliggör en räckvidd på 476 kilometer enligt WLTP. Det går att ladda Battista i upp till 350 kW, något vi emellertid inte fick erfara under vår begränsade tid bakom ratten.

I det ”lugna” läget har Battista bara 650 hästkrafter. Normalläget stavas Pura och då har man 1 000 hästkrafter att leka med, och är det läget som rekommenderas vid vardaglig körning.

I Pura-läget upplevs Battista som bestämt mjuk och tillmötesgående. Utöver de vansinniga prestandasiffrorna är det prislappen – 32,6 miljoner kronor – som är det mest skräckinjagande. Det faktum att bilen är begränsad till 150 exemplar är också en faktor.

Det krävs inte många meter bakom ratten på Battista innan man känner att det rör sig om något oerhört speciellt.

Att elbilar nästan alltid svarar direkt på förarens input är ingen nyhet, men när det kommer till Pininfarina Battista kan man nästan tro att den är telepatisk.

När det bjuds upp till dans

När vi börjar klättra upp för serpentinvägarna växlar jag från Pura-läget till Energica (energisk), vilket motsvarar bilens sportläge. 

Helt plötsligt har jag tillgång till 1 400 italienska elhästar som disponeras ut till alla fyra hjul. Resultatet är en smidighet som kan liknas med en leopard.

En känsla av totalt förtroende för bilen infinner sig blixtsnabbt och man kan pressa på ordentligt utan att bilen utmanas över huvud taget.

Battista är en bil som har en inlärningskurva av samma kaliber som en rymdraket, men förarens kompetens överträffas långt av bilens färdigheter.

En av Pininfarina Battistas trumfkort är helt klart styrningen. Den är lika kommunikativ som Dag Hammarskjöld det känns som om den italienska guden av bilkörning viskar i ens öra. Det är naturligtvis en förutsättning för att man ska våga utforska bilens dynamiska färdigheter.

Konsten att vara astronaut

Till sist vrider om jag vredet till Furioso (rasande) vilket ger mig tillgång till Battistas fulländade stall av 1 914 kusar och 2 300 newtonmeter.

Det krävs genuint att man samlar mod innan man vågar trycka gasen i botten och man känner sig nervös. Sagt och gjort.

Jag möts av hjulspinn på alla fyra hjul och innan jag hinner blinka är jag uppe i hastigheter som i Kalifornien innebär att polisen mer än gärna beslagtar bilen, något som hade gjort Pininfarina minst sagt ”furioso”.

Min tidigare erfarenhet av liknande prestanda var bakom ratten på en Bugatti Chiron som med sina 1 500 hästkrafter är mer än en halvsekund långsammare till 100 km/h. Resultatet är våldsamt och det känns som att man blir slagen i ansiktet av ett godståg.

Att trycka gasen i botten är även endorinframkallande. Gång på gång på gång testar jag att trycka gasen i botten, och upplevelsen är lika chockerande varje gång.

Ljudet imponerar – trots eldrift

Ett kontroversiellt ämne rörande just elbilar är ljudbilden. Pininfarina har naturligtvis tänkt på detta med vad de kallar för Suono Puro vilket i korta drag innebär att italienarna jobbar med särskilda frekvenser som gynnar förarens välmående.

Ljudet erbjuder mycket bas vilket bidrar till en pulserande upplevelse som känns genom hela kroppen.

Slutresultatet är en akustisk upplevelse som är direkt sammankopplad till hur man kör. Det är naturligtvis en annan ljudbild än vad man är van vid, men det är mäktigt och adderar en dimension till körupplevelsen. 

Pininfarina Battista är helt sanslös

Pininfarina Battista visar att även elbilar kan erbjuda samma kaliber av kördynamisk spänning som motsvarande fossildrivna hyperbilar.

Körupplevelsen engagerar samtliga sinnen, och man känner sig som en viktig beståndsdel i ekvationen.

Om jag någonsin har hyst några tvivel om elbilars förmåga att upphetsa, ligger dessa nu kvar vid sidan av en landsväg i USA.

Test: Bugatti Chiron

Test: Ferrari Purosangue – ett tvättäkta fullblod

Test: Nya Maserati GranTurismo provkörd – en kärleksaffär