Test: Fiat 500c Hybrid

Fiat 500c Hybrid (2021)
Motor: 1,0-liters, 3-cylindrig bensinmotor + elmotor, systemeffekt 70 hk, 90 Nm.
Kraftöverföring: 6-växlad manuell växellåda, framhjulsdrift.
Acceleration 0–100 km/h: 13,8 sekunder
Toppfart: 167 km/h
Vikt: 980 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
3571/1488/1627 mm
Pris: 149 900 SEK (Testbil ca 180 000 SEK)

Vissa bilmodeller är så gamla att man nästan glömmer att de fortfarande tillverkas, och det gäller i synnerhet bilar som av någon anledning stannar i produktion trots att de har fått en efterföljare. Så är i högsta grad fallet med Fiat 500, som lever kvar i sortimentet som ett förbränningsmotor-bestyckat alternativ till nya 500e. Modellen har länge varit mycket populär hos fashionabla stadsbor, men är vid det här laget nästan 15 år gammal. I syfte att stävja ålderskrämporna har den nu utrustats med en elektrifierad drivlina och resultatet är Fiat 500 Hybrid. Låt oss lägga i Högsta Växeln och se om den trots sin ålder fortfarande har något vettigt att erbjuda.

Vid första anblick verkar Fiat vara väldigt stolta över den nya drivlinan, då det förefaller sitta Hybrid-emblem på i stort sett varje panel. Kanske är den en nymodig laddhybrid med en el-räckvidd tillräcklig för kortare innerstadsresor? Tyvärr märker man emellertid snabbt att skenet bedrar, för nya 500 Hybrid är inte alls en riktig hybrid, utan snarare den allra mildaste av mildhybrider.

Förbränningsmotorn är en liten trecylindrig historia på 1,0 liter, som med elektronisk draghjälp utvecklar fjuttiga 70 hk och 92 Nm och känns fullkomligt otillräcklig för moderna motorvägar. I mina veteranbilar är jag van vid att motorvägspåfarter kräver en viss planering för att undvika att bli mosad av en långtradare, men det var länge sedan jag stötte på det problemet i en modern bil. Men på vägar snabbare än 90 km/h kräver faktiskt 500 Hybrid att man verkligen planerar påfarterna ordentligt, annars finner man sig snabbt i den obekväma positionen av att sitta vid slutet av accelerationssträckan med en bil som känns totalt oförmögen att ta sig upp i medtrafikanternas hastighet. Ganska läskigt.

I stadstrafik passar drivlinan betydligt bättre, men den uppför sig fortfarande inte klanderfritt. För att bilen trots sin underdimensionerade motor ska hänga med trafikrytmen är utväxlingen i den sexväxlade manuella lådan nämligen helt otroligt låg. Detta ger förvisso önskat resultat, men leder också till ett evigt vevande med växelspaken, och växelkänslan är långt ifrån den trevligaste i branschen. För att bilen ska uppnå den angivna förbrukningen på drygt halvlitern per mil – vilket inte är särskilt bra för en bil med vikten av ett häftstift – vill den dessutom att man stundtals lägger ur växeln och rullar i neutral. Detta signaleras med ett N på instrumentbrädan.

Det är egentligen väldigt synd att drivlinan är så totalt undermålig för den moderna världen, för i övrigt är Fiat 500c Hybrid fortfarande en riktigt trevlig stadsbil sin ålder till trots. De kompakta dimensionerna och fjäderlätta styrningen, som blir ännu lättare i City-läget, gör bilen lekande lätt att kasta runt på trånga gator och torg, och fjädringskomforten är oväntat god. Att man verkligen måste ta vara på all fart som man har lyckats att bygga upp gör även bilen riktigt rolig att kasta in i kurvor på lite snabbare vägar.

Interiören börjar självklart bli lite till åren med mycket hårdplast och halvdan passform, men så kan det även se ut på långt modernare vagnar i prisklassen och designen är fortfarande attraktiv. För att egga på illusionen att bilen gör någon större miljögärning alls är sätesklädseln tillverkad av återvunnet material. MMI-systemet har förvisso inte hängt med från starten, men är ändå inte mycket att hänga i julgranen, utan är långsamt, föga intuitivt och ger ifrån sig en mängd onödiga och störande pip.

Vår testbil var en Fiat 500c Hybrid, vilket betyder att den var försedd med ett öppningsbart tygtak. Detta är förvisso väldigt metrosexuellt och självklart trevligt under varma sommardagar, men släpper också in ganska mycket ljud när man åker genom tunnlar. Jag undrar även hur kul det dåligt isolerade taket är att leva med under årets kallare månader. 

Det känns på sätt och vis smått paradoxalt att det är den nya drivlinan som är den svagaste punkten för denna urgamla bil. Precis som när den kom fullkomligt osar den charm och karaktär, och är fortfarande härligt smidig i trång stadstrafik. Samtidigt känns den nya hybriddrivlinan som ett billigt trick för att hålla liv i en utdaterad modell i en värld med allt striktare miljökrav. Att Fiat försöker är förståeligt eftersom 500:an är deras stora kassako, men med de konkurrenter som finns idag är den tyvärr svår att rekommendera. 

För- och nackdelar

+ Designen håller fortfarande
+ Smidig i stadstrafik
+ Charmig

– Läskigt långsam
– Utdaterat MMI-system
– Dåligt isolerat tak