I ett ganska färskt inslag av Top Gear gav Chris Harris köpråd åt bilspekulanter med alla olika plånbokstjocklekar. På under fyra minuter dundrar han igenom samtliga vardagsbilssegment, från små stadsbilar till stora SUV:ar och kombibilar. Eller nästan i alla fall; han skippar nämligen de små stadsjeeparna – däribland Volkswagen Tiguan – som han avfärdar som skräp. Personligen är jag också lite kritisk till den skenbart gränslösa SUV-hysterin, så för att utmana mina fördomar gav jag mig av till Mallorca för att provköra Volkswagens latest and…smallest i SUV-väg: T-Cross.

Jag hade i förväg läst pressmaterialet och förstått att denna bil är en del av den aggressiva SUV-strategi som Volkswagen uppenbarligen driver; man ser mycket stor kommersiell potential i biltypens framtid. Med T-Cross, som är nära släkt med Polo, riktar man in sig mot unga köpare, något man signalerar genom att bland annat erbjuda utrustningspaket med massa tokiga färger där man inte väntar sig dem. Min syn på det hela är att jag antingen är lillgammal så in i Norden eller att Volkswagen inte vet vad de snackar om. Om det inte varit för avsaknaden av kurvhandtag hade jag nämligen väntat mig att bilen skulle säljas med medlemskap i Pensionärernas riksorganisation som standardutrustning.

Denna övertygelse försvagas knappast av det faktum att instegsmotorn – en trecylindrig pjäs på 1,0 liter och 95 hästkrafter – är så slö att man sällan får stanna i samma växel länge nog för att ostört hinna fundera ut vad man ska äta till middag klockan fyra. Motorn är dessutom så oengagerande att handjagandet med den obligatoriska femväxlade manuella lådan inte är det minsta underhållande, särskilt inte med tanke på att motorn knackar som en diesel runt 2 000 varv. Usch.

Betydligt bättre är den 115 hästkrafter starka motorn av samma storlek, som dessutom kan fås med DSG-låda. Nackdelen med det motoralternativet är att den till och med i manuellt växlat utförande kostar 24 000 kronor mer än de knappa 200 000 som instegsbilen kostar, på grund av att man också tvingas att köpa en hel del extra utrustning (som i fallet svankstöd i och för sig är fullkomligt nödvändigt). Vill man ha en automatväxlad bensin-T-Cross får man hosta upp hela 239 400 kronor, men då får man faktiskt också en ganska schysst bil.

Något man aldrig undkommer är att det, som sagt, är ett syskon till Polo (T-Cross är bara 5,4 cm längre), och således en småbil med allt vad det innebär. Interiören har exempelvis inslag av jättetrist hårdplast som för tankarna till en sån där gammal Nintendo-låda från 80-talet. Dessutom kan man med prisklassen som konstant titta på en Renault Kadjar i stället, och på så sätt få en lite större men också lite fulare bil. Personligen likställer jag dock denna skönhetsjämförelse med den mellan en groda och en padda. Är man spekulant på en liten SUV delar man inte min skönhetsbetingade värdegrund.

Min attityd gentemot detta mindre fagra segment har dock fått mig att komma till en insikt. Genom att helt se förbi bilens roll som ett verktyg för att uttrycka sig kan jag förstå varför somliga köper högbyggda småbilar. T-Cross har nämligen ett baksäte som upplevs som rymligare än det i dess lågbyggda syskon Polo, och det tack vare att benen kan vinklas mer rakt nedåt utan att offra stödet för låren. Höjden till trots har bilen ändå för bra vägegenskaper för att pensionärerna som kommer att köpa bilen ska kunna klaga på den.

Sammanfattningsvis är Volkswagen T-Cross inget jag personligen skulle köpa, men ändock en bil som jag tror kommer att bli en ganska vanlig syn på vägarna. När det väl kommer till kritan ser de flesta bilköpare bilen som ett verktyg i första hand och ur den synvinkeln är modellen ett ganska vettigt alternativ. Jag hoppas bara att inte alltför många låter sig lockas av instegsmodellens prislapp, för bilen i basutförande är ett hån mot den ingenjörskonst som ligger till grund för dess existens. Nej, för att göra en korrekt bedömning av huruvida man bör köpa en T-Cross eller en annan bil måste man vara beredd att lägga den extra slanten för att få 115-hästarsvarianten.

En av redaktionens rookies som på sistone fattat tycke för V6-motorer. Den allra bästa designades av Giuseppe Busso, för oss som inte behöver en bil som startar varje dag.