Test: Toyota Aygo

Toyota Aygo
Motor: 1,0-liters, 3-cylindrig, bensin, 72 hästkrafter, 93 newtonmeter
Kraftöverföring: 5-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 13,8 sekunder
Toppfart: 160 km/h
Vikt: 1240 kg
Mått (längd/bredd/höjd):
3465/1615/1460 mm
Pris: 116 900 SEK
(testbil cirka 149 900)

En bil behöver inte vara ruskigt dyr för att vara bra. Det menar i alla fall Toyota och deras bevis för det är Aygo, en bil som kostar lika mycket som en dyrare handväska och som också är ungefär lika stor som en. Syftet med bilen är att vara den perfekta kompanjen för storstadsbon som aldrig kör längre än sträckan mellan Kungsholmen och Södermalm. Men är verkligen Aygo bevis på att billigt är bra? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Toyota Aygo.

Det första som slår en är att Aygo ser rätt charmig ut. Fronten är väldigt distinkt med sin X-form och bilens linjer är nästan lite futuristiska bortsett från den meterlånga radioantennen på taket som för tankarna ett antal decennier bakåt. På det stora hela har Toyota faktiskt lyckats med designen.

På insidan känns dock allt billigt. Det är hårdplast som gäller, dörrarna känns som om de är tillverkade av papp och stolarna är lövtunna. Allt är så enkelt som möjligt men samtidigt är Aygo förvånansvärt välutrustad med farthållare, backkamera och filhållningsassistans.

När man vrider om nyckeln mullrar den oerhört maffiga motorn igång. Eller inte. Den känns nämligen lika kraftfull som en sovande kattunge, vilket den också är. 0-100 går på timmar snarare än sekunder, och det känns verkligen som det. Många bilar lyckas med att känns snabbare än de faktiskt är, men Aygo känns långsammare än min första smartphone.

Avsaknaden av hästkrafter leder till en oerhört binär körstil. Vill man köra någonstans trycker man på gaspedalen tills den når golvet. Om något är i vägen för ens framfart trycker man istället på bromspedalen tills den når golvet. Enkelt. Växellådan är manuell, fem-växlad och utomordentligt grötig, och kopplingen är ungefär lika kommunikativ som någon som är döv, stum och blind.

Varken komforten eller väghållningen är heller något anmärkningsvärt positivt vilket är synd. Pyttesmå bilar är oftast riktigt skojiga men Aygo är tråkigare än de flesta av sina konkurrenter. Och inte heller är den rymligare. Suck.

Nu tänker ni säkert att allt jag har sagt om bilen inte spelar någon roll eftersom den bör kosta lika mycket som ett busskort. Så är dock inte fallet. Aygo kostar ungefär lika mycket som en Volkswagen Up. Up är oändligt mycket roligare att köra (även med den minsta motorn), rymligare och har faktiskt en viss känsla av flärd invändigt. Det är därför som den är fullkomligt klasslös. Aygo å andra sidan kände jag mig miserabel i och varför ska jag betala för det?