Test: Tesla Model S P100D

Tesla Model S P100D Ludicrous
Motor: Elmotor på 611 kilowatt (cirka 780 hästkrafter), 967 newtonmeter.
Kraftöverföring: Enväxlad transmission, fyrhjulsdrift.
Acceleration 0 – 100 km/h: 2,7 sekunder
Toppfart: Begränsad till 250 km/h
Vikt: 2339 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4979/1445/1964 mm
Pris: 1 551 350 SEK
(Testbil 1 723 950 SEK)

Tesla är subjekt för en hel del hype. Ända sedan Model S lanserades i Europa 2013, finns det de som har sett bilen som en reinkarnation av Jesus men också de som förblivit skeptiska. Tiden har visat att den amerikanska elbilstillverkaren menar allvar, då man just nu storsatsar med både SUV:ar och mer ”alldagliga” bilar i portfolion. Något som alla Teslas bilar har gemensamt är låg driftkostnad, hög tekniknivå och en redig acceleration. Därför valde Högsta Växeln att testa märkets snabbaste bil, Tesla Model S P100D. Låt oss lägga i Högsta Växeln och se om organförvrängande acceleration kan kombineras med ett lyckat framtidskoncept.

Hela grejen med Tesla är att man som kund inte bara köper en bil, utan även en del av framtiden. Vad som menas är att man genom att köpa en Model S, indirekt stödjer Elon Musks alla andra framtidsprojekt, som Mars-kolonisering, Hyperloops och mer avancerade batterier. Man kan därför som Tesla-ägare bli lite filosofisk när man blickar ut över den gigantiska infotainmentskärmen och se hur navigatorn inte bara visar vägen till närmaste Max Hamburgar-restaurang (vi är inte sponsrade av Max, deras burgare är bara väldigt goda), utan genom omnejd visas vägen även till framtiden.

Tittar man på interiören i stort märks det att ingen ”konventionell biltillverkare” byggt insidan på både gott och ont. Tekniknivån, gränssnittet och användarvänligheten är bland det mest imponerande jag sett. Samtidigt är lädret och vissa materialval inte fullt så lyxiga som prislappen på cirka 1,6 miljoner kronor föreslår. Man får se det som en smartphone, du betalar för den senaste tekniken och inte för ett skal gjort i krokodilläder.

Bara att gå fram till Teslan är något nytt. Det finns ingen startknapp och bilen låser upp samt startar när den känner att nyckeln närmar sig. Efter att ha lagt i drive-läget känns avresan ungefär lika dramatisk som att skattedeklarera. Framfarten är ljudlös, smidig och i det närmaste bisarr. Att inte känna cylindervibrationer eller växlingar är väldigt främmande, men samtidigt lite underhållande. Det känns onekligen bra att ljudlöst kryssa genom Stockholms gator samtidigt som fåglar och miljöpartister lyckligt vinkar åt en.

När det vankas motorväg visar Model S upp en nackdel med den ljudfria driften. Man lägger märke till vägbuller i större utsträckning än i en vanlig bil, men nettoljudnivån är fortfarande imponerande låg. På större vägar börjar man även att tänka på räckvidden i större utsträckning än inuti storstaden. Med hjälp av en Typ 2-sladd går det utmärkt att ladda bilen hemma och detta är första gången jag seriöst kan hävda att jag aldrig fått räckviddsångest i en elbil.

40 mil är inga problem på en laddning och en mjukare förare kan kräma ur bra mycket mer räckvidd än så. Det har diskuterats fram och tillbaka rörande hur långt P100D faktiskt kan köra. Sanningen är den att om man kör normalt kommer du längre än någon annan elbil. Om du istället kör med målet att få whiplash kommer du sannolikt att hamna långt under den angivna siffran på cirka 60 mil. Allt som allt kan du faktiskt äga en Model S P100D utan att konstant oroa dig över att ladda.

Efter att ha laddat vid en supercharger i Upplands Väsby som laddar mer ström på 20 minuter än vad hela mitt hyreshus konsumerar på ett år (tror jag), blev det dags att testa på bilens beryktade fartresurser. På pappret tar det 2,7 sekunder att från stillastående nå 100 kilometer i timmen och det är en siffra jag inte tvivlar en sekund på. När man i Ludicrous-läget trampar gasen i botten från stillastående är accelerationen som på gränsen till smärtsam.

Jag har aldrig någonsin upplevt en acceleration som denna. Det enda sättet att uppnå motsvarande g-krafter i en annan bil är att krocka. Accelerationen får dessutom inget avbrott, det är ett konstant sug som får fartdåren i dig att skrika JA, samtidigt som njurarna skriker NEJ. Från noll till 150 kilometer i timmen är man i Tesla Model S P100D kung på vägen, ingenting kommer att klå dig.

Dynamiskt innebär en totalvikt på över två ton att man inte direkt trånar efter Gotland Ring. Samtidigt får man ändå beundra Teslan för dess förmåga att vara klippstabil och tämligen odramatisk (tack vare den låga tyngdpunkten), oavsett fart eller situation. Det känns aldrig läskigt att pressa på, trots att fartresurserna toppar det mesta i superbilsväg.

Sett till elbilar finns det ingenting bättre än Model S P100D i min mening. Räckvidden är generös, känslan av hightech är skyhög och framförallt känns det mer som en modern bil än ett köksredskap. Som ägare får man även njuta av trådlösa uppdateringar, en bensinkostnad på noll kronor, ett bekymmersfritt ägande och en konstant utveckling av bilens mjukvara.

I viss mån påminner detta mer om en iPhone än en bil. Tänk dig att Apple hade släppt iPhone X år 2007, ungefär så känns Teslan jämfört med andra elbilar. Samtidigt är det just det som får mig att kallna lite inför Model S. Jag kan inte förbise charmen av motorljud, smällar i avgasröret och miljöpartister som pekar fingret åt mig. För mig är det just det som saknas i Teslan, en känsla av gammeldags dekadens. Man ska komma ihåg att denna åsikt egentligen är helt irrelevant. Letar du efter en elbil med både vardags- och dragstrips-potential, då är Model S P100D världens bästa bil såvida du har väldigt djupa fickor. Att du dessutom bidrar till att göra världen till en bättre plats kommer sannolikt inte att göra någon besviken.