Test: Ford Mustang Shelby GT350R

Nyligen fick Högsta Växeln en trevlig förfrågan från Ford. De undrade om vi ville komma till Arlanda för att köra Ford Mustang Shelby GT350R på bana. Vi hann svara ja innan vi satte kaffet i halsen och överväldigades av en längtan efter att få köra. Nu kan man undra varför ett par ungdomar blir så uppspelta av att få köra ett jänkarjärn på en bana, varför är detta så speciellt? Förklaringen är egentligen ganska enkel, bilen i fråga är väldigt unik. Först ska man veta att det i Sverige endast existerar ett exemplar som skeppats hit just för journalister. Med andra ord vill man gärna undvika att krocka bilen. Förutom exklusiviteten har denna vagn en hel uppsjö av tävlingsinspirerade detaljer som kraft i överflöd och en historia som sträcker sig tillbaka till ”ur-Shelbyn”.

När vi anlände till provbanan i närheten av Arlanda höll bilen precis på att lastas av. Ur ett vit lastbilssläp hördes ett muller olikt någon annan jänkar-V8:a vi tidigare har hört. Ackompanjerat av en ljudkuliss som andas motorsport rörde sig den gula pjäsen ut ur vagnen. Detta är en Mustang i grund och botten, men både ut och insidan har tagit ett rejält avsteg från den mer ”tama” GT-modellen.

En stor läpp pryder fronten och hjälper till med downforce, med bieffekten att varje farthinder blir en återvändsgränd. I bak sitter en stor och i min mening väldigt cool vinge som i sin tur ska trycka ned bakdelen. Fälgarna är gjorda i kolfiber och ser grymt läckra ut, samtidigt som de ska ge ökad strukturell integritet för hjulen. I stort ser Ford Mustang Shelby GT350R enormt kaxig ut och på tomgång låter den ännu kaxigare.

Körningen började i en ”vanlig” Mustang GT med anledningen att vi därigenom kunde skapa oss en referenspunkt. Beteendet på den ganska tighta banan var att Mustang GT inte gör bort sig, men samtidigt inte känns helt hemma, lite som Anna Book i Let’s Dance. Intrycket blev förvånansvärt positivt ändå eftersom en distinkt manuell låda, ett generöst effektspann och ett ordnat chassi gjorde upplevelsen mycket underhållande.

När det sedan var dags för Shelby GT350R uppdagades det direkt att detta är ett helt annat djur. Sofforna i GT:n är utbytta mot siktiga skalstolar, växellådan har korta men oerhört precisa slag och hela förarmiljön känns oerhört banfokuserad. Ute på banan förstår man direkt att Ford inte har sparat något ingenjörskrut på GT30R. Den är inget annat än fenomenal. På rakorna får man som förare njuta av över 500 hästkrafter tillsammans med en sång som är så högljudd och rå att man blir lite våt i ögonen.

Motorn har en ”platt vevaxel” med jämn tändningsorder på vardera cylinderbank. Detta kopplat med ett aktivt avgassystem gör att man både hör och känner att detta är något riktigt radikalt. Som förare vill man hela tiden resa mot varvstoppet där effekten och ljudet är som starkast. Genom de tighta och tekniska partierna på banan uppträder bilen med säkerhet och lekfullhet. Styrningen är mer kommunikativ än en talpedagog och gasresponsen matchar den av bilvärldens kungligheter.

Shelbyn är i sig en ganska analog bil vilket är otroligt uppfriskande i en värld där bilar har samma digitala utveckling som iPhone-serien. Vad som imponerar mest med GT350R är egentligen inte ljudet, farten eller den reptilsnabba responsen. Det som får föraren att höja på ögonbrynen är bilens förmåga att välkomna och omfamna den som kör. Det är en relation som skapas där varje kurva tas med större och större säkerhet, tack vare bilens enorma kompetens.

Ford har med Shelby GT350R visat att man kan bygga banbilar som håller måttet mot de allra bästa tyskarna och italienarna. Den går helt emot den automatiserade trenden och kräver ett riktigt engagemang av sin förare. Är man villig att ta sig an utmaningen, då får man uppleva det bästa USA har att erbjuda.