Test: Mini Cooper ALL4 Countryman

Mini Cooper ALL4 Countryman
Motor: 1,5-liter, 3-cyl, turboladdad bensin, 136 hästkrafter, 220 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell låda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 9,8 sekunder
Toppfart: 197 km/h
Vikt: 1640 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4299/1557/1822mm
Pris: 268 900 SEK
(Testbil ca 350 000 SEK)

En vanlig kommentar ägare till Mini får höra är ”Den är inte alls speciellt liten, varför heter den då Mini?”. Sanningen är att gamla tiders Mini var bra mycket mindre än vad dagens BMW-derivat är, men charmen har aldrig legat i storleken utan snarare i körupplevelsen. Den uppdaterade versionen av Mini Countryman är bilmärkets största bil och jämför man den med originalet från 1959 framstår den som en minibuss. Frågan är om stora yttermått har dödat charmen eller om Countryman fortfarande kan leverera en solid körupplevelse? Låt oss lägga i Högsta Växeln och se om Mini Countryman kan frakta en hel barnfamilj och samtidigt bjuda på en underhållande åktur.

När jag säger att Countryman är stor får man komma ihåg att allt är relativt. Jämför du bilen med BMW X5 framstår den fortfarande som en plutt, men med tanke på övriga modeller som Mini erbjuder är den störst i gänget. Storleken är därmed definierande för utseendet och den ser inte alls lika ”gullig” ut som exempelvis en Mini ONE.

Baklyktorna är stora och utstickande medan fronten har en grill samt framlyktor som får bilen att se lite sur ut. Sammantaget är det däremot onekligen en Mini sett till utseendet och det finns fortfarande stilgrepp som sträcker sig tillbaka till 60-talets original. Oavsett vad jag tycker om utseendet är just designen ett vanligt köpskäl och en stor del människor älskar hur just Countryman ser ut.

Insidan är en mix av klassisk Mini-inredning och ingrepp från BMW. Infotainmentsystemet känns som en lekfullare variant av BMW:s i-Drive och den lustiga placeringen av diverse knappar får hela kabinen att kännas väldigt originell. Sett till kvalitet är interiören inget kassaskåp men känslan i vippreglage och material är fullt godkänd. Är man van vid att sitta i Koreanska konkurrenter kommer man sannolikt att finna kabinen högst ombonad.

Den Countryman vi körde var utrustad med en trecylindrig bensinmotor och en manuell låda. Motorn bjuder på en riktig överraskning i det att den går otroligt mjukt. Med tre cylindrar tror man att gången ska vara lika jämn som landskapet i Verdun 1916, men så är inte fallet. Den spinner väldigt mjukt och knappt några vibrationer letar sig in i kupén. Till råga på allt låter den riktigt trevligt uppe i varv vilket kan lura föraren att detta är en sportig vagn. Så är tyvärr inte fallet. Motorn är alldeles för svag och bilen alldeles för tung för att det ska bli en riktigt lekfull stämning bakom ratten.

Mini Countryman är lite av ett frågetecken när det kommer till körupplevelsen. På plussidan finner man saker som en varvvillig motor, kommunikativ styrning, bra grepp (delvis tack vare fyrhjulsdriften) och ett väldigt städat chassi. På minussidan kommer framförallt vikten som dödar den riktiga buskänslan man finner i britternas mindre modeller, styltig sittposition och en viss avsaknad av kraft. Man kan tro att sport-läget hjälper till att rappa upp körningen, men skillnaden mellan Sport och Normal är ungefär lika stor som skillnaden mellan Magdalena och Hannah Graaf.

Vad blir då slutsatsen gällande Mini Countryman? Det som stör mig lite är att man sannolikt köper bilen för att man vill göra en kompromiss mellan lekfullhet och praktikalitet. Då känns det som att Countryman snarare har gått åt det praktiska än det lekfulla hållet och vill man ha en praktisk bil är Kia Niro ett bättre val rent objektivt. Det som gynnar britten är att den fortfarande har en anda av originalitet och att bilen känns lite speciell och det är egentligen nog för att välja Mini Countryman över samtliga konkurrenter.