Test: Mitsubishi Outlander PHEV

Mitsubishi Outlander PHEV
Motor: 2-liters, 4-cylindrig, bensin, 203 hästkrafter, 385 newtonmeter, elmotor
Kraftöverföring: Steglös CVT-automatlåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 11 sekunder
Toppfart: 170 km/h
Vikt: 1929 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4695/1710/1800 mm
Pris: 399 900 SEK
(Testbil ca 439 900 SEK)

Som lösning på världens problem är en laddhybrid ganska usel. Inte ens vårt beroende av fossila bränslen försvinner eftersom man inte kan köra mer än två-tre mil på el. Som lösning på hålet i min plånbok efter en vecka med en V8 är dock en laddhybrid avsevärt mycket bättre. Mitsubishi bygger en av de mest populära sladdbilarna i Sverige. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Mitsubishi Outlander PHEV.

När man startar Outlander PHEV välkomnas man med ett på tok för högt antal högfrekventa pip som låter som något från ett 80-tals-Nintendo. Varför vet jag inte. Sedan går bensinmotorn igång, även fast man har den i EV-läget som alltså ska avaktivera förbränningsmotorn. Efter några minuters envist drivande av bilen stängs den till slut av. Ni kan föreställa er att mitt första intryck av bilen var lika gott som det man får av en ansiktstatuerad hårdrockare på en arbetsintervju. Nästa intryck blir därför avgörande. Outlander PHEV måste imponera på mig ordentligt för att kompensera för den katastrofala introduktionen.

Jag anmärker därefter direkt på att styrningen inte kan beskrivas som något annat än en enda gummiaktig röra. Om man vrider på ratten när man står stilla oscillerar den tillbaka till grundpositionen som om den var kopplad till hjulen med hjälp av en hårsnodd. Även när man tar en kurva gör sig den usla styrningen gällande vilket ger upphov till allt annat än en trevlig körupplevelse. Jag har aldrig varit med om något liknande men det hela är lika uselt som Björn Ranelids självdistans. Kombinera detta med den idiotiska CVT-växellådan som får motorn att låta som en stavmixer och du har ett fulländat recept för årets sämsta upplevelse bakom ratten.

Är Outlander bekväm då? Nej. Om vägen inte är lika jämn och fin som Heidi Klums hy lyckas bilen på något finurligt vis leta reda på, och accentuera det minsta lilla gupp. Dessutom är den ganska trist att titta på, interiören känns lika gammal som den faktiskt är, elbagageluckan är irriterande långsam, nyckeln är lika kvalitativ och väldesignad som en Kalle Anka-leksak, och bilen piper öronbedövande högt om man byter fil på motorvägen med den adaptiva farthållaren aktiverad. Trots att man blinkar. Varje. Jävla. Gång.

Så är allt dåligt med Outlander PHEV? Nej, bortsett från att det tar någon minut för bilen att bli helt eldriven är hybriddrivlinan faktiskt bra. Jag kunde köra tre motorvägsmil på el och kraften från elmotorn är fullt tillräcklig för att man aldrig ska känna sig som inlandsisen i trafik bestående av stressade stockholmare. Sedan är den också, öh, bra på …  inte särskilt mycket mer än så. Tyvärr. Den saknar Pajeros robusta charm och Lancer Evolutions (som tyvärr inte tillverkas längre) fart- och vägegenskaper.

Vid det här laget bör det vara uppenbart att jag hellre äter middag med en bödel med aggressionsproblem än kör en Outlander PHEV igen. Kia Sportage är roligare att titta på och sitta i, och Mazda CX-5 är bättre att köra. Däremot finns inte dessa som laddhybrider. Det verkar alltså som att den enda anledningen för varför Outlander PHEV är så makalöst populär är för att den är den enda laddhybrid-SUV:en som en vanlig människa faktiskt har råd med, särskilt med tanke på det låga förmånsvärdet.

Om du vill ha en laddhybrid för ett lågt pris och aldrig någonsin har kört en annan bil (så att du inte har något att jämföra med) är Mitsubishi Outlander PHEV perfekt för dig. Jag flyttar däremot hellre till valfritt miljonprogram för att kunna köpa en BMW X5 40e.