Test: Mitsubishi Pajero

Mitsubishi Pajero (2017)
Motor:
 3,2-liters, 4-cylindrig, diesel, 190 hästkrafter, 441 newtonmeter
Kraftöverföring: 5-stegad automat, inkopplingsbar fyrhjulsdrift.
Acceleration 0-100: 12,7 sekunder
Toppfart: 180 km/h
Vikt: 2493 kilogram
Mått (längd/höjd/bredd):
4900/1890/1875 mm
Pris: 449 900 SEK
(Testbil cirka 502 100 SEK)

I vissa av jordens hörn behövs stryktåliga och robusta bilar som ska transportera förnödenheter inom krigszoner eller läkare utan gränser till avlägsna byar i Afrika. Även om det kanske skulle vara trevligt med en lyxbil à la valfri stadsjeep så är det knappast rationellt. Anledningen till det är att de bilar som vi ofta ser på stadens gator egentligen är lika bra i terräng som Bambi är på skridskor. Mitsubishi Pajero verkar vara en kultbil som ska användas för att ta sig dit ingen annan bil vill och köra över terräng som många hade ansett vara ogenomtränglig. Just Pajero har vunnit Dakarrallyt hela 12 gånger. Hur ter sig då en bil som enligt utsago ska kunna klara sig så länge att den hinner bli mossbelupen? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och recensera Mitsubishi Pajero.

Om man inte har allvarliga synskador ser man vid första anblick att Mitsubishi Pajero är en så kallad ändamålsenlig bil. Det är funktion före form som gäller och bilen har inte som mål att se bäst ut när man lämnar av barnen på dagis. Om nu dagiset inte ligger på toppen av Kilimanjaro det vill säga. Det är trots det en otroligt häftig bil, den ser tuff och äventyrlig ut – speciellt med tanke på reservdäcket baktill. Korta överhäng ser till att Pajero ska kunna ge sig på de tuffaste av vinklar och hela bilen talar om för omvärlden att man är en riktig ”äventyrare”. Interiören lever upp till förväntan (den är inte skyhög) och man sitter både bekvämt och bra.

Vissa knappar är dock konstigt placerade, exempelvis finner man sätesvärmen bredvid knappen som låser den bakre differentialen vilket skulle vara förrädiskt vid kurvtagning. Ljudsystemet var, till min stora förvåning, mer eller mindre briljant och infotainmentsystemet var även det mycket bra. Baktill fanns det gott om plats för passagerare och det faktum att Pajero kan fås med sju säten innebär att hela familjen kan hänga med när man vill köra från Stockholm till Mogadishu.

Hur hade det då varit att köra mellan Stockholm och Mogadishu, en sträcka på 13094 kilometer? Det beror lite på vilken väg man tar. Den 3,2-liter stora fyrcylindriga motorn har mer gemensamt med den motor man finner i en skördetröska än vilken stadsjeep som helst. Att motorn är på 3,2-liter och endast har fyra cylindrar innebär att motorn i stort sett aldrig behöver jobba hårt – något som medför att den lära fungera även efter solen imploderar. Det är absolut inte en snabb bil men den har nog med prestanda för att ta sig framåt åtminstone.

Inne på stadens gator är det inga problem att köra bilen (förrän man fickparkerar och vill öppna bagageluckan) och precis som alla stora fordon får man pondus och har bra koll runt omkring sig. På motorväg går Pajeron stabilt och bekvämt men det är när man kör på landsväg eller ens tänker på en kurva som det uppstår problem. Väghållningen kan beskrivas som ”traktor under den industriella revolutionen” och bilen understyr konstant. Det är något som har att göra med terrängegenskaperna. Mitsubishi Pajero är trots allt en bil som egentligen bara har ett syfte; det är att te sig som en björn i terrängen.

Pajeron är för det mesta bakhjulsdriven men det går även (såklart) att koppla in framhjulen också – två plus två är alltså fyra. Det är bortom asfaltens betryggande fäste som Pajeron verkligen visar sin sanna sida. Att köra den på vanlig väg är som att låta en blind person göra ett syntest – det är inte som gjort för att det ska gå särskilt bra direkt. Man har extremt mycket förtroende för bilen när man ger sig ut i terrängen. Jag och Högsta Växeln-skribenten Joel körde runt på en stor åker på Ekerö och fotograferade när vi blickade bort över vattnet och såg en skidbacke – närmare bestämt Ekebyhovsbacken. Inom loppet av 30 sekunder hade vi konstaterat att det hade varit roligt att köra upp Pajeron för skidbacken, ringt till backen och fått ett ja.

Med skräckblandad förtjusning rullade vi in på området och konstaterade att det lättaste vore om vi följde cykelspåren och inte körde för långt ut på kanterna om vi inte ville välta – visdomsord som vi la på minnet. Pajeron är givetvis även utrustad med lågväxel vilket kort och gott innebär att man kan klättra upp för sluttningar som man har i sitt hem i form av väggar. Vi kopplade in fyrhjulsdriften samt lågväxeln och förberedde oss mentalt (att köra uppför branta slutningar känns alltid mer dramatiskt än vad det ser ut) och hade toppen som sikte. Pajeron klarade sig upp till toppen lika lätt som en fågel hade gjort. Vi körde även bilen i lite mer allvarlig terräng på Terrängcamp Ekeby, en text som dyker upp inom den snara framtiden.

Det man kan säga om Mitsubishi Pajero är att det är en bil som inte sysslar med nonsens eller onödigheter. Precis som en isbrytare används till att bryta is används Pajero för att köra på platser där närmaste hjälp är ett ljusår bort och där vägar finns i samma utsträckning som hjärnceller hos en bilhatare. Högsta Växeln uppskattar bilar som är funktionsdugliga, speciellt i dagens hav av dysfunktionella bilar. Problemet är egentligen att Pajero inte riktigt lämpar sig för Sverige, den är en bil för de som vill bortom våra gränser och främst av allt bortom världens gränser. Mitsubishi Pajero – ändamålsenlig åldring.

Betyg

Helhetsintryck:
Total poäng: 4.0

Sammanfattning

Mitsubishi Pajero fokuserar endast på att vara bra på en sak - klara sig på världens tuffaste platser vilket gör att den briljerar. Den erbjuder enormt praktikalitet sett till utrymme och sanslös terrängkapacitet, speciellt sett till priset. Dessvärre är den usel att köra på vanlig väg, har en motor lika raffinerad som världens första diesellokomotiv och begränsar sig själv genom att leva upp till ytterst specifika krav.