Volkswagen California Ocean
Motor:
 2-liters, R4, turbo, diesel, 150 hästkrafter, 340 newtonmeter
Kraftöverföring: 7-stegad automatväxellåda, fyrhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 13,6 sekunder
Toppfart: 175 km/h
Vikt: 2662 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4904/1990/1904mm
Pris: 593 000 SEK (Testbil cirka 720 000 SEK)

Tack till Sony som lånade ut kameran Sony α77ii som användes för att ta samtliga bilder.

Något som Högsta Växeln aldrig har förstått sig på är att campa. I vår värld innebär det helt enkelt att man gör livet svårt både för sig själv och andra. Sverige är Europas mest husvagnstäta land, vilket märks på somrarna – varje roadtrip vi gör resulterar i svordomar när man hamnar bakom en pajas som kör 63 på en 70-väg med sin husvagn. Husbilar är inte mycket bättre – även om de i många fall har fartresurserna ligger de ofta och kör så långsamt att långtradare tvingas köra om; något som skapar förseningar för alla. Ett argument till att folk har husbilar är för att de ger en möjlighet att se mycket utan jäkt och att det dessutom är billigare än att resa på mer traditionellt vis. Problemet är dock att en husbil är hutlöst dyr, varför inte bara köpa en sport- eller GT-bil och bo på hotell? Högsta Växeln beslutat sig för att reda på vad det är frågan om genom att åka på en campingresa. Låt oss lägga i Högsta Växeln och åka på roadtrip med Volkswagen California.

Det absolut bästa med en Volkswagen California är att den har samma dimensioner som en vanlig skåpbil (den är till och med kortare än en BMW 750Li) och ett utseende som inte talar om för världen att man gillar att sitta ien solstol och spela minigolf. Den går att använda som bruksbil om man så vill och känns som vilken Volkswagen som helst att köra. Det största problemet med stora husbilar är att de har en massa extra vikt utan extra hästkrafter. California har även den mycket vikt (2662 kilogram) men trots det fungerar den minsta motorn (150 hästars diesel) utan problem. Mycket tack vare att den dels är mer kompakt och även väger mindre än ”vanliga” husbilar. Högsta Växeln hade givetvis valt dieseln på 204 hästkrafter men det är av principskäl. Men en Volkswagen California handlar inte direkt om körglädje utan det är en ”tvåa på fyra hjul” enligt Volkswagen. Utseendet följer funktion före form men lyckas ändå se någorlunda kul ut – mycket tack vare tvåtonslacken för 20 000 SEK. Detsamma gäller interiören som känns väldigt mycket ”nybyggd lägenhet i Hammarby Sjöstad” och inte särskilt mycket ”landstället i Dalarna”.

Något som jag har anmärkt varje gång jag har varit i Alperna är att det finns förvånansvärt många husbilar. Som ni kanske förstår rör de sig i samma takt uppför som en rulltrappa. Eftersom att vi inte riktigt förstår grejen med att resa dit i en husbil – bortsett från att alperna är väldigt vackert – var det något vi ville testa på. Men istället för att korsa Europa för att köra i alperna beslutade vi oss för att åka till Norge istället. Likt alperna finns där berg, skillnaden är egentligen bara skalan. Vi ställe in siktet på Galdhöpiggen – Nordens högsta berg – som låg cirka 85 mil bort från Stockholm. Vår avresetid var 14:00 från Stockholm. Eftersom vi inte hade bråttom (med tanke på att vi kunde sova precis var som helst) tog vi en rutt norrut, via Bollnäs och ett av de svenska bidragen till världens skidorter – Orsa Grönklitt, ett namn som låter mer som en svampinfektion än en skidort. Efter att ha fått några fina bilder samt konstaterat att Sverige ser precis likadant ut överallt (förutom några kullar) rullade vi vidare mot Lillehammer, där vi skulle tillbringa natten.

I samma sekund som man rullar över Norsk-Svenska-gränsen infinner sig samma misär som när man rullar från Tyskland till Danmark. I Norge förespråkar de bilkörning lika mycket som vi förespråkar att man ska höja bränsleskatten. Det innebär snittfartskameror, obscent låga hastighetsbegränsningar och motorvägar som vi i Sverige skulle kalla för landsvägar. Att de har låga hastighetsbegränsningar (som de dessutom bryr sig om) gynnar campingfolk – de behöver inte skämmas över att de sätter käppar i hjulen för samtliga trafikanter bakom sig. Californian är knappast långsam. Den trivs tveklöst med farthållaren precis på rätt sida av lagen och faller under kategorin ”fullt tillräcklig”. Man måste alltså inte slå världsrekord i lägst snittfart varje gång man är ute och kör bara för att man har en husbil.

Väl i Lillehammer hade klockan hunnit bli strax efter midnatt vilket visade sig vara ett problem – samtliga campingplatser stänger tydligen klockan 23:00. Med andra ord begränsas man alltså mer av en husbil, inte mindre. Hade vi istället bott på hotell skulle vi kunnat checka in när som helst. Det slutade med att vi fick sova på en rastplats avsedd för lastbilar vid sidan av motorvägen. Jag insåg aldrig hur trevligt det är att sova till motorvägstrafik förrän då. Vem trivs inte med höga bullernivåer och en minst sagt otrevlig miljö? Jag sov nere i bilen medan vår skribent Joel fick husera i ”tältet” på taket, något som kan liknas med att sova utomhus. Jag blev under nattens gång på tok för varm och stängde därför av värmen. Morgonen därpå ringde klockan 06:45, jag vaknade med istappar i ansiktet och maxade värmen. Anledningen till den tidiga alarmsignalen var för att vi hade planer på att fotografera vid soluppgången och ville minimera risken för inbrott. Efter att ha varit i Lillehammer med BMW i8:an vi testade för ett år sedan visste vi att det fanns en häftig hoppbacke från vinter-OS 1994. Från det alarmet gick tog det cirka 4 minuter innan Californian rullade iväg. Helt klart en fördel med husbilar.

Efter att ha fotograferat uppe på skidhopparbacken var det Galdhöpiggen som stod näst på listan. Efter en oerhört odramatisk färd i 80 kilometer i timmen till destinationen – 205 kilometer bort – konstaterade vi dels att Californian är bränslesnålare än ett pappersflygplan (den drog 0,61 liter per mil) och att bilkörning i Norge motsvarar att gå till tandläkaren. Det är otroligt tråkigt med anda ord. Det tyckte vi i alla fall tills vi kom till bommen som ledde upp till toppen av Galdhöpiggen. Vi betalade 100 NOK och begav oss upp för en till synes privat väg. Desto högre vi klättrade, desto kallare blev det – några grader under minus var det alltid – och till slut var vi omringade av snö. Att 150-hästars dieseln jobbade för fulla muggar behöver knappast understrykas.  Trots detta fortsatte vi får färd uppåt i en acceptabel hastighet (kurvtagning är inte Californians trumfkort) och stötte därefter på isfläckar på vägen. Eftersom vi på Högsta Växeln lever efter ordspråket ”Carpe Diem” – ett uttryck lånat av campingordboken – fortsatte vi. Till slut var hela vägen snötäckt och bilen kämpade likt en katt som trillat ner i ett badkar. Vi kunde lika gärna ha bowlingklot som däck eftersom sommardäck och snö går ihop lika bra som alkohol och att AA-möte. Fyrhjulsdriften ville dock säga sitt och Californian utnyttjade de ställen där asfalten tittade fram och det gick sakta men säkert uppför. När vägen helt plötsligt var helt snö- och istäckt beslutade vi oss för att vi kanske skulle vända tillbaka – att halka ner för ett berg i ett hus på hjul låter inte särskilt lockande. Det skulle dessutom leda till jobbiga telefonsamtal till Volkswagen.

Eftersom vägen var lika bred som en linjal kunde vi knappast vända utan behövde backa ner. Till en början gick det hyfsat men sedan gled bilen ner med bakhjulen i diket och jag var säker på att vi har helt körda. Californian kämpade dock vidare mer än en hund på ett löpband och vi var åter uppe på den snötäckta vägen. De två kilometrarna ned tog cirka en timme och vid ett flertal tillfällen tappade bilen fäste helt och gled som ett curlingklot. På vägen ner blev vi även omkörda av en Porsche Cayenne med släp (givetvis försedd med dubbdäck) och mötte även en Volkswagen Transporter med snökedjor. Att vi såg ut som jubelidioter råder det alltså ingen tvekan om. Efter att ha återvänt till asfalten och Joel fått sig en rejäl morgonjogg (han vägrade att sitta i bilen) så kunde vi börja vår färd neråt – att ha grepp har aldrig känts så bra. Dock var det inte slut på färden där, utan vi hamnade bakom ett tjugotal kossor som skulle promenera ner för hela berget, något som tog ytterligare 45 minuter. Vi fick åtminstone anständiga bilder.california_norge-150Därefter var det 10 timmars bilkörning till Stockholm som stod på agendan. Efter att ha följt hastighetsbegränsningen i Norge slaviskt, en hastighetsbegränsning som är inspirerad av en snigel, var det en fröjd att få komma in i Sverige. Vi satte farthållaren på ”autobahn” snarare än ”svensk motorväg” och jag är övertygad om att många blev snopna över att bli omkörda av en husbil, även om de flesta tror att bilen är en hantverkarbil. Vi lyckades kapa en timme på ankomsttiden.

Efter att ha tillbringat närmare 30 timmar i sträck i en Volkswagen California kom jag fram till att om man nu ska ha en husbil så är det en California man ska ha. Den är tillräckligt kompakt för att kunna parkera, har nog med prestanda för att faktiskt ta sig fram och man slipper skylta med att man har en tvivelaktig hobby. Inte en enda husbil hälsade på oss och jag råkar veta att husbilar faktiskt bruka hälsa på varandra. California visar otrolig ingenjörskonst – de praktiska lösningar som Volkswagen har kommit med är minst sagt imponerande – och sanslös komfort. Att det är den ultimata roadtrip-bilen råder det ingen tvekan om – man kan lugnt sussa sött medan någon annan kör, visserligen på egen risk. Det är även lösningen på bostadsbristen, varför inte bo i en husbil? Utöver det fungerar den till vardags och är förvånansvärt trevlig att köra, likt en Volkswagen med anda ord. En Volkswagen California är sannerligen en bil jag tycker om och den visar verkligen att vanliga husbilar är rent ut sagt korkade; husvagnar också för den delen. Volkswagen California – Borta behöver inte nöja sig med bra.

Högsta Växeln-betyg

Exteriör: 8/10
Interiör: 
10/10
Körglädje:
 7/10
Valuta för pengarna: 
10/10
Relativ praktikalitet:
 10/10
Ha-begär: 
8/10
Relativ prestanda: 
7/10
Personlighet: 
8/10
Motorljud: 
7/10
Komfort: 
10/10

Totalt: 72/100

Marcus Berggren
marcus.berggren@hogstavaxeln.com

Chefredaktör och medgrundare. Bosatt i Miami och har kört snabbast av alla på redaktionen (322 km/h). Känner till varenda bil som någonsin tillverkats.