Test: 24 timmar i en BMW 750Li

BMW 750Li xDrive (2016)
Motor: 4,4-liters, 8-cylindrig, dubbelturbo bensin, 450 hästkrafter, 650 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automat, fyrhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 4,5 sekunder
Toppfart: Begränsad till 250 km/h
Vikt: 1990 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 5098/1467/2169 mm
Pris: 1 148 500 SEK
(Testbil ca 1 502 000 SEK)

Olika bilar fyller olika funktioner. En Bentley Continental GT ska vara den ultimata kontinentalkryssaren och en Tesla Model S ska lura omvärlden att man bryr sig om miljön. När det kommer till BMW 750Li – L för lång – ska den fylla samma funktion som ett privatplan, fast på vägen. Med andra ord skall man kunna ta sig från A till B utan pöbelns dömande ögon och med omvärlden lika avskärmad som Nordkorea. I Sverige, ett land där de flesta direktörer åker tunnelbana är en 7-serie i långt utförande knappast särskilt lämplig. De få bilar som finns tillhör åkeriföretag som kör förmögna turister samt nobelpristagare.

Med andra ord individer som väljer baksätet och som därför kräver extra benutrymme. Just 750Li är försedd med en V8 på 450 hästkrafter som gör 0 till 100 på 4,5 sekunder och som når toppfarten på 250 kilometer i timmen illa kvickt. Men som många lär anmärka är den högsta tillåtna hastighetsbegränsningen enbart 120 kilometer i timmen i Sverige. Så vem är bilen egentligen till för? Svaret är direktörer, potentater och monarker men allra helst i länder som Tyskland där fri fart råder eller USA där stora motorer är kutymen, oavsett användningsområde. Hur bekväm är egentligen en baksätesbil, som dessutom användes under fjolårets nobelvecka? Fungerar den även i Sverige? Låt oss ta reda på det genom att lägga i Högsta Växeln och göra ett komforttest av BMW 750Li.

Precis som jag förtydligade ovan står L för lång. Det innebär mer benutrymme i baksätet än på en bowlinghall. BMW kallar det för ”Executive Lounge” – ett baksätespaket med andra ord. I baksätespaketet får man också komfortstolar bak med nackstöd som får en Hästens-butik att framstå som ett fängelse, möjlighet att fälla fram passagerarsätet fram vilket även fäller fram ett fotstöd och så vidare.

Bilen vi testade var även försedd med två TV-skärmar bak, massage, ett parfymsystem, ett fällbart bord och ett makalöst bra ljudsystem (för 42 500 SEK) i nivå med Sydneys konserthus. Det största problemet med 7-serien är egentligen att den erbjuder en sådan sanslös mängd funktioner att man bokstavligt talat behöver anlita någon med en doktorand i datorvetenskap för att ens komma åt hälften. Att skriva om alla hade förvandlat detta komforttest till en avhandling, något jag helst vill undvika. Det är nämligen så att BMW uppmanar de som köper 7-serien att komma in vid olika tillfällen för att lära sig alla funktioner.

Det är ju så att vi redan har recenserat BMW 750Li, men det var bilen i sig vi testade då och inte själva komfortaspekten även fast den givetvis omnämndes. Tanken var alltså att vi skulle tillbringa 24 timmar i sträck i bilen – vi fick endast lämna den vid toalettbesök samt tankning – för att se hur bekväm den egentligen är. I slutet av veckan hade jag dock tillbringat 60 timmar bakom ratten och kört cirka 250 mil.

Givetvis iförd lämplig klädsel – det vill säga kostym. Utöver de 24 timmarna i sträck som tillbringades i BMW 750Li befann jag mig i bilen 12 timmar tidigare samma dag samt ungefär 30 timmar resten av veckan. Jag hämtade vänner i Nynäshamn vid två tillfällen, jag sprang ärenden och jag åkte till landet. Alla resor i en BMW 750Li är otroligt lugnande. Man skulle kunna bota ADHD i baksätet på en 7-serie. Den är en bil som gör att man blir motiverad, motiverad till att lyckas riktigt ordentligt i livet.

Klockan 22:00 hade vi bestämt att komforttestet skulle börja. Tanken var då att vi skulle kunna somna ganska omgående. Under de 24 timmarna skulle jag tillsammans med en vän, Nicklas tillbringa all vår tid i BMW:n medan två av Högsta Växelns skribenter, Joel Sandberg och Linus Adolfsson, skulle bosätta sig 13 respektive 6 timmar i bilen. I vilket fall som helst bar det av klockan 22:00 efter att vi hade samlat på oss förnödenheter. Bland annat hamburgare som vi inhandlade på ett av stadens finare etablissemang. Med Joel som chaufför de första timmarna bar det av mot Karlskoga där Linus bor.

Under tiden satt jag och Nicklas i baksätet och försökte att, så graciös som möjligt, äta hamburgare utan att spilla på våra slipsar. Med luftfjädringen inställd på Comfort Plus (givetvis finns det två komfortlägen) var det ingen match även om vi använde upp mer papper än som finns i en lagbok. Cirka två timmar senare var vi i Karlskoga där vi plockade upp Linus. Jag och Nicklas satte oss i framsätet medan Joel och Linus tog plats i baksätet. Första stoppet var vid en bensinmack i Karlskoga när klockan var strax efter 01:00. Givetvis påkallade vi Polisens uppmärksamhet men efter de snabbt konstaterade att vi de facto inte var maffiabossar rullade de vidare.

Planen var först att åka till Oslo men Joel behövde vara tillbaka i Stockholm klockan 12 nästa dag så med resonemanget att ingen ville förlora körkortet (tyvärr får man inte tvinga sina anställda att köra för fort) beslöt vi oss istället för att åka till en av Sveriges största metropoler: Trollhättan.  Känt för att en gång ha husat SAAB:s fabrik och inte så mycket till kändes det dock som en lämplig destination. Det låg på andra sidan Vänern, en sjö vi hade tänkt att köra runt. Medan både Linus och Joel låg däckade i baksätet satt jag och Nicklas och körde billeken – en person ska tänka på en bil och den andra ska komma fram till vilken bil det är.

Man måste gissa rätt på både märke, modell och motor. Efter att ha kört ut på Kållandsö, strax utanför Lidköping för att fotografera lite, var det dags för ett förarbyte i Lidköping och jag begav mig till baksätet och bytte plats med Linus. Klockan hade nu hunnit bli cirka 04:00. Efter endast några sekunder slocknade jag som en lampa när det är elavbrott och vaknade till liv igen efter att vi hade passerat Trollhättan. Jag vaknade dock inte till liv för att jag hade sovit klart utan för att Linus hade beslutat sig för att testa den 5,2 meter långa BMW:ns dynamiska egenskaper. Att slungas runt som en vante är knappast receptet för djup sömn. Även turbulens väcker de som sitter i första klass.

I Åmål var det tags att tanka igen och klockan hade nu hunnit bli 06:00. Jag tog över rodret medan Linus och Joel satt i baksätet. Att kalla det för ett roder är mer än passande då den likt ett fartyg glider obemärkt över vattnet. Vid 07:00, efter ett frukoststopp, nådde vi Karlstad där vi också passade på att fotografera lite. Sedan bar det av till Karlskoga för att lämna av Linus. 10 timmar avklarade, 14 stycken kvar. Efter att jag konstaterat att BMW:n är lika komfortabel oavsett hastighet kände jag för att sätta mig i baksätet igen och delegerade bort chaufförsjobbet. Jag och Joel satt därför i baksätet och drack kaffe samt försökte att få lite jobb avklarat. Det man ganska fort inser är att om man skulle ha tillgång till både en chaufför och en baksätesbil är att ens produktivitet hade ökat med 750 procent. Klockan 11:00 anlände vi till Stockholm och släppte av Joel.

Efter att ha fått mackor av Joel satte vi oss i BMW:n igen – jag slog till på baksätet – och försökte komma på vad vi skulle hitta på. Vi hade trots allt 11 timmar kvar i bilen. Vi bestämde oss för att åka söderut och jag skulle få sova första biten för att sedan byta med Nicklas som skulle sova andra biten. Jag vaknade till liv efter en djupare sömn än Snövit då jag behövde pudra näsan. Första lämpliga plats fick bli McDonalds i Södertälje. En stad känd för hederliga aktiviteter.

Om hederlig i det här fallet betyder kriminella. Eftersom jag höll på att kissa på mig ställde sig Nicklas olagligt och jag sprang in på toa. Att säga att man får uppmärksamhet när man som yngling, iförd kostym, hoppar ut ur baksätet på en 750Li är en underdrift. Jag kände mig mer uttittad än Barack Obama när han håller tal. Till min förvåning var det dock en man som insisterade med att öppna dörren vilket var ytterst trevligt. Efter mitt indiskreta toalettbesök styrde vi skutan mot Trosa. Jag hoppade in i framsätet och Nicklas satte sig tillrätta i baksätet.

Klockan 13:00 anlände vi till Trosa. Eftersom Nicklas satt livlös i baksätet blev det en kort sightseeing-tur för att sedan köra upp till Stockholm igen. Vad mer kunde man göra? Det slutade med att vi irrade runt i Stockholm och erbjud vänner och bekanta skjuts och alla blev minst lika mållösa. En återkommande kommentar var att det var den ultimata roadtrip-bilen. En mycket god iakttagelse. Vid 17:00 skjutsade vi upp en kompis till Uppsala och passade även där på att ta lite bilder. Sedan bar det av tillbaka till Stockholm för att plocka upp en familjemedlem som kunde hjälpa oss med att inhandla mat. Därefter testade vi hur väl bilen lämpade sig inne i city, där bilar av denna kaliber rimligtvis lär tillbringa mest tid.

Trots att BMW 750Li ser dyrare ut än ett hus är den fortfarande diskret. Man glider förbi förhållandevis obemärkt och det är egentligen mest när folk ser att det sitter en slyngel i baksätet som de höjer på ögonbrynen. Man får en blick av avund av förbipasserande finansvalpar runt Stureplan och blickar av förvåning från övriga. Att se någon sitta i baksätet på en, öh, baksätesbil i exempelvis London eller New York är lika ovanligt som att det snöar på Nordpolen. I Stockholm är det å andra sidan, med undantag av Nobelveckan, ungefär lika vanligt som att hitta en fyrklöver. Då räknar jag givetvis inte taxibilar, utan faktiska chaufförskörda direktörsdroskor.

Enbart för konsumentrådgivningens skull testade vi även att köra upp till Grand Hôtel i Stockholm. Långt innan bilen rullade in framför entrén hade dörrvakterna uppmärksammat mig och när jag stannade till framför var de snabba med att öppna både bakdörr och bagagelucka och undrade om vi skulle checka in. Nicklas, som satt i baksätet, konstaterade att han endast ville se menyn. Klockan 21:45 beslöt vi oss för att röra oss hemåt, körde ner i garaget och när klockan tickade över till 22:00 klev vi ur bilen. Efter 24 fantastiska timmar hoppade Nicklas in i sin Honda Civic Type R och jag gick raka vägen hem för att sova. Baksäte fenomenalt, men hemma bäst.