Volvo V40 Cross Country D4
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, diesel, 190 hästkrafter, 400 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-växlad automat, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 7,5 sekunder
Toppfart: 210 km/h
Vikt: 1475kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4370/1470/2041mm
Pris: 251 000 SEK (Testbil ca 422 000 SEK)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Villa, vovve, Volvo är ett känt talesätt som präglar hur en typisk Svenssonfamilj lever sitt vardagliga liv. Volvo har sedan länge varit ett bilmärke som passar den som inte är i behov av det där lilla extra i livet, ett märke riktat till den som vill leva ett lyckligt liv i en villaförort med familj och fast jobb. V40 är minstingen i Volvos modellutbud och nyligen kom den faceliftade versionen som bjuder på strålkastarna ”Tors hammare”, samt några andra förändringar som går i linje med den nya generationen Volvobilar och som ska sätta Sverige på världskartan när det kommer till förstklassig förflyttning. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på ifall Volvo V40 Cross Country är en värdig pusselbit i rätt riktning beträffande deras nya mål.

Volvo har på senare tid släppt nya modeller (XC90, V90 och S90), som sägs sträva efter den kvaliteten som hittas hos den tyska premium-familjen. Men att ta steget från funktionalitet och säkerhet, till funktionalitet, säkerhet plus körglädje och lyx är inte något som sker under en tisdagsnatt. Frågan är om Volvo lyckats med omvandlingen till att konkurrera med premiumsegmentet eller rentav lyckats kombinera den svenskhet som kännetecknar Volvo med en lite kryddigare upplevelse bakom ratten?

När de tyska tillverkarna utvecklar en ny bil är det kvalitet och lyx som är mottot, något som brukar visa sig både interiört och exteriört, och på flera andra punkter också för den delen. Det märks att även Volvo har strävat efter detta i uppdaterade V40. Interiören har en känsla av klass som inte hittas i många andra bilar, vilket man, givet den astronomiska prislappen, verkligen förväntar sig. Med extremt behagliga läderstolar, ett panoramatak större än stjärnhimlen på natten och en instrumentpanel i läckert, men inte utstickande, formade linjer, är känslan i kupén något som matchar ett skandinaviskt lyxhotell. Det skall dock tilläggas att mittkonsolen inte är uppdaterad utan har kvar den äldre stilen som existerade redan i Volvo V50 från 2004, med andra ord i mer behov av förbättring än pendeltågstrafiken då vinterförhållanden råder. Inte heller baksätet bidrar till någon familjevänlig långfärdsupplevelse då halva familjen antagligen skulle anlända med nackspärr. Samma problem påträffas i bagageluckan där endast föräldrarnas packning går in, eller barnens tre väskor. Det kan i vilket fall bli jobbigt att välja.

Att interiören är i behov av förnyelse vägs upp av att exteriören är stilrent uppdaterad. En ny grill och ”Tors Hammare”-framlyktor hjälper V40 att se kaxigare och mer distinkt ut än någonsin samtidigt som den behåller sin elegans. Något som drar ner på elegansen är det faktum att detta är Cross Country-modellen. Att köpa en Cross Country med framhjulsdrift är som att köpa en jacka med blixtlås både bak och fram, man ställer sig frågan, varför? Du betalar i princip mer för lite plastkåpor som sitter runt om kring bilen. Vettigt? Svar: Nej. Totalt onödigt skulle de flesta säga utom de som inte förstod skillnaden när de skulle beställa bilen och råkade klicka i CC-versionen istället för den vanliga.

Att sätta sig bakom ratten och åka iväg bjuder inte på några överraskningar. D4-motorn på 190 hästkrafter är snål, känns rapp och passar bilen lika bra som bearnaisesås till entrecôte. Den 8-växlade automatlådan fungerar bra för det mesta, speciellt i högre hastigheter, men kan ibland rycka till som om den helt plötsligt fått Parkinsons. I övrigt har alla Volvo-modeller nog med säkerhetssystem för att överleva ett fall från rymden och man kan ibland undra när den ska be en att sätta på sig en hjälm när man ska  handla för att inte halka på de nymoppade golven.

Förutom de små problem som finns är faceliftade Volvo V40 Cross Country en lagom bil som kommer att duga för de flesta. Jag förstår mycket väl varför folk köper en Volvo och varför det heter villa, vovve, Volvo. Det är en bil som aldrig kommer att göra dig besviken, men som aldrig heller kommer att få dig att skrika av glädje. Den har inte köregenskaper som en BMW, eller en exteriör som en Alfa Romeo. Den har heller inte samma lyxkänsla som återfinns i en Mercedes, men den är nästan där på alla områden. Det är en bil som ser upp till sina idoler, men som måste öva ett tag till för att nå ända fram. Det är därmed fortfarande en mycket lagom Volvo.

Högsta Växeln-betyg


Exteriör: 8/10
Interiör: 7/10
Körglädje: 7/10
Valuta för pengarna: 5/10
Relativ praktikalitet: 6/10
Ha-begär: 6/10
Relativ prestanda: 8/10
Personlighet: 6/10
Motorljud: 7/10
Komfort: 8/10

Totalt: 76/100

Joel Sandberg
joel.sandberg@hogstavaxeln.com

Redaktör och B-fotograf. Näst yngst på redaktionen och bäst på att köra fel. Ring för hämtning vid Stockholms stadshus och jag hittas kort därefter strax utanför Västerås på väg åt fel håll. Har en speciell förkärlek till bilar med gedigen kvalitet.