Volvon där ratten skulle försvinna vid en krock

Vid en frontalkrock skulle ratten flytta sig 15 centimeter bort från föraren. Samtidigt kunde dolda nackskydd skjutas upp ur framstolarna. Volvo VESC från 1972 var ett rullande säkerhetslaboratorium där ingenjörerna fick prova några av märkets mest uppseendeväckande idéer.

En ratt som plötsligt flyttar på sig låter normalt som ett ärende för verkstaden. I Volvo VESC var det precis vad ingenjörerna ville åstadkomma.

Bilen presenterades på Genèvesalongen 1972. Förkortningen stod för Volvo Experimental Safety Car, och uppdraget var att undersöka hur framtidens bilar kunde skydda sina åkande bättre.

Volvo hade tidigare prövat mer publikfriande idéer, som sportbilen P1900 med glasfiberkaross. Här låg attraktionskraften snarare i möjligheten att klara en olycka.

Det är också en sorts försäljningsargument.

Så fungerade den försvinnande ratten

Vid en frontalkollision bromsas bilen kraftigt medan förarens kropp vill fortsätta framåt. Ratten riskerar då att bli något man slår i.

VESC lösning var att skapa mer utrymme framför föraren.

Enligt Volvos originalbroschyr aktiverades mekanismen av en retardationssensor, som reagerade på den kraftiga inbromsningen vid sammanstötningen. En fjäder drog därefter ratten framåt i bilen, bort från förarens bröstkorg.

Förflyttningen var omkring 150 millimeter.

Ratten skulle alltså inte lossna eller försvinna ur bilen. Den teleskopiska konstruktionen lät den dras undan när avståndet till föraren behövdes som mest.

Principen var konkret: flytta ett potentiellt skadeorsakande föremål ur vägen. Funktionen provades tillsammans med ett säkerhetsbälte som automatiskt placerades runt den åkande.

Nackskydd som väntade inne i stolen

Även framstolarna kunde ändra form vid en olycka.

Nackskydden låg dolda i de kraftigt vadderade ryggstöden och skulle automatiskt skjutas upp vid en kollision. Där ratten skulle dra sig undan behövde nackskydden i stället komma fram.

Projektet omfattade flera försöksbilar med olika utrustning. Volvo jämförde bland annat automatiska bälten med krockkuddar. Alla lösningar som förknippas med VESC satt därför inte nödvändigtvis i samma exemplar.

Det var själva poängen med försöksbilarna: idéerna skulle prövas och jämföras innan de eventuellt hamnade hos vanliga bilköpare.

Motorn skulle ta vägen under bilen

Säkerhetstänkandet fortsatte utanför kupén.

Motorupphängningen konstruerades så att motorn skulle styras ned under bilen vid en frontalkrock. Målet var att minska risken för att det tunga motorpaketet trängde in till de åkande.

Kupén fick förstärkningar, medan front och bakparti skulle ta upp krockenergi. De rejält utskjutande stötfångarna gav bilen en profil där funktion uppenbarligen hade sista ordet.

VESC såg ut som en Volvo som hade kommit mycket väl förberedd till en besvärlig dag.

Ett förarbete till framtidens Volvo

VESC var aldrig avsedd för serieproduktion. Däremot pekade både formen och säkerhetsarbetet fram mot Volvo 240, som presenterades 1974.

Volvo beskriver projektet som en föregångare till lösningar som senare infördes i 240 och andra modeller. Det innebär inte att en vanlig 240 fick försöksbilens fjäderdrivna ratt eller dolda nackskydd.

Konceptbilars betydelse kan ta olika vägar, vilket även historien om Volvos ratade Tundra visar.

VESC värde låg i vad ingenjörerna kunde lära sig. Den försvinnande ratten är fortfarande ett ovanligt tydligt exempel på ambitionen: när olyckan väl inträffar ska även bilens egna delar hjälpa till att lämna plats åt människan.