Test: Nya Rolls-Royce Cullinan provkörd – kungen av lyx

När Rolls-Royce introducerade sin första stadsjeep vid namn Cullinan år 2018 blev det ramaskri. Helgerån tyckte många. Nu är Cullinan den mest sålda Rollsen, med en andel på nästan 50 procent. Med en sådan popularitet ställs naturligtvis också krav på relevans och Rolls-Royce har därför ansiktslyft mega-suven och gett den tilläggsnamnet Series II.

Vi flajpade ner till Ibiza för att lägga i Högsta Växeln och sätta den på prov.

Foto: Rolls-Royce

Horisontell klassresa

På många sätt har Rolls-Royce genomgått en form av horisontell klassresa de senaste tio åren. Från att vara ett märke som förknippats med engelska överklassgubbar med mer än ena foten i graven rattar nu unga framgångsrika typer runtom världen bilar prydda av den välkända Spirit of Ecstasy.

Och det är inte bara kundgruppens ålder och boplats som har skiftat kraftigt utan också dess beteende. Det finns nog få bilmärken mer förknippade med chaufförer än Rolls-Royce.

Men nu  menar märket själva att deras bilar körs av ägaren själv i nio fall av tio. Köra själv, vart är världen på väg?

Skönhetsingrepp ska helst inte märkas av

Cullinan Series II är en evolution av den ursprungliga designen. Fronten har fått mer vertikalitet med nya LED-lampor men något mindre horisontella linjer med nedre luftinsläpp som ska påminna om skrovet på en motor-yacht.

Grillen är bredare och numera upplyst och fler designelement har adderats till bakänden vilket enligt mig inte är helt nödvändigt.

Cullinan erbjuds nu också med nya 23-tumsfälgar som på något vis inte ser så vansinnigt stora ut tack vare bilens blotta storlek.

Lyckligtvis har man inte bortrationaliserat alltför mycket gummi vilket innebär att komforten inte kompromissas på. Är den uppdaterade designen bättre eller sämre än tidigare? Jag skulle säga att den är mest annorlunda.

Cullinan har ett mörkt alter ego

Cullinan Series II erbjuds i så kallat Black Badge-utförande som i stället för rikligt med exteriört krom begåvats med svarta detaljer.

Man får även runt 30 extra hästkrafter och en något annorlunda stämd fjädring. Black Badge är nog det närmsta en M– eller AMG-version av en Rolls-Royce vi någonsin kommer att komma men få inte för dig att den är särskilt sportig för det.

Rolls-Royces tanke med Black Badge är att den ska tilltala en yngre målgrupp, vilket den bevisligen gör. Själv föredrar undertecknad, traditionalist som han är, en mer klassiskt konfigurerad bil i mörkblått eller mörkgrönt med så mycket krom man bara kan få på utsidan och en massa trä och brunt läder på insidan.

Gå bananas om du vill

Och på tal om insidan är nästan vad som helst möjligt där i termer av personalisering. Med Series II har Rolls-Royce fokuserat ännu mer på att man ska kunna specificera sin bil till ett sant konstverk.

Här erbjuds perforerat läder i vackra molninspirerade mönster, det ikoniska stjärnhimmel-innertaket och en myriad av interiörpaneler.

Som man har kommit att förvänta sig i en Rolls är allting vad det ser ut att vara, oavsett om det är läder, trä eller metall. Det vittnar exempelvis kondensen på luftutblåsen i solid metall på en varm sommardag om.

Det går nu också att få en textilinteriör vilket är ett enormt coolt koncept. Synd bara att den är broderad i ett mönster som påminner om det man ofta ser på en skrikig märkesväska buren av en nyrik figur.

Samtidigt kan man ju fortfarande välja hur smakfullt man vill specificera sin Rolls. Bara för att det går att köpa en limegrön bil med en rosa-vit interiör behöver man ju inte göra det. Här är ledordet valmöjlighet och bättre valmöjligheter än i en Rolls-Royce blir svårt att hitta.

Odödlighet på fyra hjul

Under skalet är skillnaderna mellan Series I och Series II så små att man inte märker av dem. Det innebär att vi fortfarande här har att göra med den mest bekväma suven på marknaden, och en av de mest bekväma bilarna i världen.

Så fort man slår sig ned i en Rolls-Royce infinner sig ett enormt lugn och alla problem blir plötsligt oviktiga. Bakom ratten på en Rolls känns det som att man kan övervinna allt. Är det kanske så här det känns att vara odödlig?

Och vad beror detta på? Jo, Cullinan (och alla Rolls-Royce för den delen) är en bil som fullkomligt isolerar dess passagerare från omvärlden. Såvida man inte trycker plattan i mattan kunde motorn lika gärna vara eldriven. Men det är den långt ifrån.

Tvärtom sitter det en 6,75 liter stor V12 under huven. Den har så mycket kraft och vrid att man får ett oerhört självförtroende bakom ratten. Det här är inte en bil där växellådan behöver arbeta särskilt hårt eftersom man alltid surfar på en underbar våg av vridmoment.

Men när andan faller till och man vill köra som en huligan går även det bra eftersom Cullinan är förvånansvärt snabb. Räkna bara med en hel del lut i kurvorna.

På ett vis är det emellertid underhållande att köra en Rolls-Royce hårt eftersom den egentligen inte är gjord för det men ändå klarar av det. Och för att man vet att omgivningen inte förväntar sig det.

Rolls-Royce Cullinan gör allt rätt

Så har Rolls-Royce lyckats förbättra en bil som redan nått farligt nära perfektion? Svaret måste bli ja, men då främst med hänsyn till den uppdaterade tekniken och de ytterligare utökade valmöjligheterna. I termer av komfort och harmoni är Cullinan fortsatt helt oöverträffad och den otvetydiga herren på stadsjeeps-täppan.

Men samtidigt är det svårt för Rolls-Royce-ägare att komma undan med att köra en i Sverige med allt vad jantelag och svensk avundsjuka heter.

Detta är synd för det finns egentligen inga bättre bilar om pengar inte är en faktor. Jag tror emellertid att det bara är en tidsfråga innan detta förändras och den dagen ser jag mycket fram emot!

Test: Rolls-Royce Phantom – den definitiva lyxbilen

Test: Ferrari Purosangue – ett tvättäkta fullblod

Rolls-Royce Cullinan tar sig an öknen