Test: Renault Clio

Renault Clio 100 TCe (2020)
Motor: 1,0-liters 3-cylindrig bensinmotor, 100 hästkrafter, 160 newtonmeter
Kraftöverföring: Femväxlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration: 0-100 km/h: 14,7 sekunder
Toppfart: 197 km/h
Vikt: 1 215 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4047/1437/1798mm
Pris: 177 900 SEK (testbil cirka 215 500 SEK)

För 30 år sedan såg sig Renault 5 ersatt av modellen Clio. Varje generation av Clio har sålts i ungefär sju år, vilket innebär att modellen som nu har börjat säljas är den femte i ordningen. Den närmsta konkurrenten är den helt nya Peugeot 208, men fransmännen är långt ifrån ensamma i sin klass. Andra kompetenta utmanare finns i form av exempelvis Ford Fiesta, Kia Rio och Volkswagen Polo, men ingen av dessa duger för den som är på jakt efter en viss je ne sais qoui (för att begagna ett ickefranskt idiom). För att ta reda på hur väl den här fransosen reflekterar basker, baguette och Bourgogne är det hög tid för oss att lägga i Högsta Växeln och recensera nya Renault Clio!

Vi börjar med det viktigaste, det vill säga hur fashionabel den är. Testbilen är försedd med utrustningspaketet Intens, vilket innebär att sätena har tygklädsel med fuskläder på sidorna; skinnklädsel är ett tillval som kostar 8 900 kronor. Förutsättningen för att man skulle vilja lägga till det vore att man hade hinkat absint med Baudelaire (hans död år 1867 berodde föga på hög ålder), eftersom standardtyget har coola kritstrecksränder. Très chic!

Insidan fortsätter att imponera med hur tyst bilen är när den sätter fart. Kanske är det så att den franska bilindustrin har ryckt upp sig från de tämligen smäckiga skapelser den spottat ur sig under mina få år på jorden; lika imponerande var nämligen Peugeot 208 när vi provkörde den i Portugal.

I höga hastigheter går Clio inte bara tyst, utan ligger även stabilt – vilket resulterar i intrycket av att bilen är större än vad den är, från den bekväma förarstolen. Att hitta rätt växel för svenska hastighetsbegränsningar är lätt, men det är desto svårare att finna glädje i själva växlandet. Känslan (eller bristen därav) är som att läsa blindskrift utan händer.

Det är synd, eftersom köregenskaperna i övrigt är fina. Tricket för att ha kul är att försöka hålla en jämn hastighet, vilket man kan göra genom att tillämpa en racinglinje à la Daniel Ricciardo. Det är den förarkonst som sedan urminnes tider gjort att vilken gammal Agathe eller Philippe som helst med lätthet har kunnat köra ifrån gängse Porsche på de små franska landsvägarna.

Kvalitetskänslan är inte överväldigande, men ändå förvånansvärt bra. Materialen känns helt okej för priset. Infotainmentsystemet fungerade dessutom bättre i den här bilen än vad det gjorde när jag provkörde stadsjeepsvarianten Captur förra året. Till skillnad från i många lågprisbilar är faktiskt backkameran användbar, och inte bara en laptopwebbkamera från 2006 till ursäkt några tusen kronors prispåslag.

På teknikfronten är det mest keyless-systemet som förbryllar mig en smula, genom att ofta göra motsatsen till vad jag förväntar mig att det ska. Det är emellertid så mycket mindre än ett i-landsproblem; det är nog bara ett problem om man konstant springer in och ut ur bilen för att fotografera den.

Det tar oss till Clios utsida, som knappast kan kallas ful. Samtidigt är det lite synd att Renault inte tagit chansen att göra något för att få bilen att sticka ut – allt fokus har bevisligen legat på att markera det fullständiga släktskap som råder inom familjen Renault. Till Renault-designens obestridliga fördel är dock de C-formade bakljusen.

Avslutningsvis är nya Renault Clio en ganska imponerande sak. Den är baguette snarare än rostbröd, flaska från Bourgogne snarare än papplåda från Polen, och – viktigast av allt – basker snarare än keps. Särskilt imponerande är den så kallade storbilskänslan.

Bygg din egen Renault Clio här!