Tanten i den pittoreska träkojan harklar sig försiktigt. Hennes skeptiska blick säger allt. Vi står vid infarten till Panoramic Road, en magisk sträcka asfalt i bergen över Salzburg. Normalt sett hade jag känt mig som ett lyckligt barn i kön till en bergochdalbana på Liseberg, men idag känns det som att jag måste stå på tå för att nå upp till längdkravet som måste uppfyllas för att få åka. Det är i slutet av oktober, och dimman ligger tät runt bergstoppen. Sikten når knappt förbi den dystra vägbommen som hindrar vår framfart. Den första snön är bara några andetag bort.

Jag klandrar dock inte den skeptiska tanten. Hade det varit mitt ansvar att vaka över turisternas säkerhet hade jag nog också tvekat. Hur obrydda vi än försökte se ut fanns det inget sätt att dölja det faktum att vi satt i en av historiens mest ikoniska sportbilar – Chevrolet Corvette Z06 Roadster. Efter några sekunders funderande nickar hon medgivande, uppmanar oss att vara försiktiga och trycker på knappen som öppnar bommen. Vi ger henne ingen tid att ändra sig, utan glider snabbt iväg förbi bommen och vidare runt kröken.

I ärlighetens namn borde hon dock inte ha släppt in oss. Dimman, som vi hoppades skulle släppa närmare toppen av berget, gjorde det omöjligt att göra annat än att glida runt i låga hastigheter med skräcken i halsen, samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att utmana chassit i svängarna utan att hamna allt för nära de avgrundsdjupa stupen. Nej, jag kan tyvärr inte leverera något adrenalinstint känsloreportage från denna del av resan.

Låt oss blicka tillbaka till en lyckligare tid. Färden hade börjat dagen innan i sydöstra Tyskland, och den första sträckan mot alperna var helt magisk. Solen sken och temperaturmätaren visade 20 grader (i oktober!). Det är här som en hästkraft-tung bil som Corvette Z06 briljerar. Bland alla hundratal är det lätt att tappa bort sin referensram, att glömma bort hur mycket 659 hästkrafter faktiskt är. Varje enskild cylinder i den enorma V8:an är nästan lika stor som Ford Fiestas EcoBoost-motor. Närmare motivering till att motorn är Z06:s höjdpunkt behövs inte. Låt huvudet tryckas tillbaka, låt öronen fyllas av den magiska musiken från en av världens just nu största motorer. Låt andan gå ur dig när g-krafterna tömmer lungorna genom att trycka tillbaka musklerna över bröstkorgen. Njutning i sin renaste form.

Tillbaka till nutiden igen. Efter fiaskot på Panoramic Road var förväntningarna åter höga. Det kan väl knappts bli värre? Håll min öl, sa väderguden.

Vi hade nu nått resans sydligaste destination och började styra tillbaka mot tysk mark, denna gång på väg till BMW Welt i München samt Mercedes Benz-museet i Stuttgart. Sträckans första bit bestod av österrikisk landsväg – några av de vackraste på denna jord. Man behöver inte åka till Grossglockner, Panoramic Road eller Stelvio-passet för att uppleva allt det vackra som alperna har att erbjuda. Det är precis lika mäktigt att köra vid foten av bergen som ovanpå dem, mer så när hösten har förvandlat de tätt stående träden på de branta sluttningarna till alldeles brinnande gyllengula kronor av guld. Addera några fotogeniska, klart turkosa vattenfall och en solnedgång. Här finns mer magi än i Harry Potter-böckerna.

Likväl gick det inte riktigt att njuta fullt ut av bilen, även om vi kunde ta glädje av vägarna. Kombinera en fuktig vägbana med kalla däck, och Corvettens bakvagn flyr som en flock höns från räven vid minsta lilla gaspådrag. Frågan är om inte de svagare Corvetterna gör sig bättre på de svenska vägarna, som ofta lider av denna problematik. Nåväl, mer om detta kommer du att kunna läsa om i vår utförliga recension av bilen som publiceras vid ett senare tillfälle.

Efter några timmars landsväg är vi tillbaka på Autobahn, och här dök vår otur upp igen. Jag underdriver inte när jag säger att vi var tvungna att leta efter min haka under stolen när den första snötäckta kullen uppenbarade sig en bit norr om München, strax efter att vi lämnat den högst besöksvärda utställningen på BMW Welt. Moder Jord hade satt käppar i hjulen för oss. Igen.

Istället för att grina beslöt vi oss för att göra det bästa av situationen. Nu skulle vi slå fartrekord – på snö. Låt oss analysera riskerna som är förknippade med detta tilltag. För det första har bilen vinterdäck, vilket innebär bättre grepp på snö, men likväl sämre på torr asfalt. För det andra är vinterdäcken begränsade till mesiga 270 knyck, vilket en tydlig klisterlapp på instrumentbrädan förtäljt oss sedan tidigare. För det tredje satt vi i en bil med lika mycket grepp på bakhjulen som en tappad tvål har på duschgolvet. För det fjärde skulle konsekvenserna av att tappa greppet vara ungefär lika besvärande som att tappa nämnd tvål på duschgolvet i en amerikansk fängelse-film.

Med det ovanstående i åtanke letade vi oss ut i vänsterfilen och påbörjade vår acceleration. För att undvika att hamna upp-och-ner på ett intilliggande potatisfält var vi tvungna att hantera gaspedalen lika ömtåligt som en hemmagjord bearnaisesås. Försiktigt pressade vi oss framåt, och efter nästan en hel minuts glidande på sjunde växeln nådde vi 240 knyck. Hög tid att bromsa ner till normal fart igen. Förvånansvärt nog hade tilltaget lyckats utan några större hjärtklappningar, mycket tack vare min extremt progressiva högerfot. Ett nytt fartrekord på snö var satt och vi fortsatte belåtet mot resans slutmål i Stuttgart – Porsches och Mercedes hemstad.

Även detta blev dock ett fiasko. De sista tre milen bestod av en enorm kö, skapad av en ytterst trött Opel Kadett som valt att slå sina sista cylinderslag på en tätt trafikerad sträcka motorväg. Här fick vi i alla fall uppleva hur pass användarvänlig Corvetten är. Det är inga som helst problem att glida runt utan gaspedalen i kö-hastigheter, och den lätta styrningen gör att det aldrig blir svårt att flytta bilen mellan filerna. Z06 är förvånansvärt lättkörd, vilket var den största positiva överraskningen för mig. Även stolarna (vår testbil var utrustad med standardstolarna) var förvånansvärt sköna att sitta flera timmar i sträck i.

Bäst av allt var dock Z06:s inverkan på folks humör. Hela busslaster med asiatiska turister tryckte sina näsor mot glasrutorna och energiska ungdomar slängde fram sina iPhones för att filma samtidigt som de gestikulerade uppmanande mot oss för att vi skulle varva motorn. Ett gott kvitto på att alla kan älska bilar, och den gemensamma föreningen gjorde till och med mitt sura hjärta en hel majbrasa varmare.

Väl framme vid Mercedes-museet dök det sista missödet upp. En lång kö ringlade sig runt entrén, och en högtalarröst proklamerade att museet inte släppte in några fler besökare just. Har du talats om ett fullsatt museum förut? Inte jag heller.

Snipp, snapp, snut, där var denna historia slut. Vad kan vi då ta med oss från denna resa? Jo, först och främst, att det även under dåliga förhållanden går att ha fantastiskt roligt med underbara bilar. Trots all otur njöt vi för fulla muggar av bilen från första till sista sekunden. En annan viktig läxa är att man kan planera hur mycket man vill, men väder och vind går aldrig att förutse. Inte tursistmängder en söndag i Stuttgart heller, för den delen…