Kia Stinger GT
Motor: 3,3-liters, V6, bensin, 370 hästkrafter, 510 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad automatisk växellåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 4,9 sekunder
Toppfart: 270 km/h
Vikt: 1943 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4830/1870/1400 mm
Pris: 514 900 SEK (Testbil ca 528 000 SEK, se testbilens specifikation här)

I höstas begav jag mig med spänd förväntan till Mallorca för att köra Kias nya prestandamonster på den internationella presslanseringen. Både bana och kurviga bergsvägar stod på schemat. Med tanke på detta, och vad jag visste om bilens egenskaper på förhand, antog jag kort och gott att Kia har byggt en prisvärd sportsedan (okej, tekniskt sett en sporthalvkombi, men låt gå för den här texten). När Kias representanter berättade att så inte var fallet, samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att avverka en hyfsad varvtid på Circuit Mallorca, tappade jag hakan ända ner i knät. Vad gör vi då ens på banan? Varför finns det en varvtid från Nürburgring? Varför hör jag detta först nu?

Nej, Kia Stinger är ingen sportbil, och kalla mig slarvig om du vill, men i mina ögon är missuppfattningen Kias fel. Marknadsföringen har helt enkelt fått bilen att framstå som just en sportsedan, och många som inte är insnöade motorjournalister tror nog fortfarande att så är fallet. I denna artikel ska jag reda ut detta missförstånd. Enligt Kia är nämligen Stinger, precis som namnet antyder, en GT-vagn. Ledorden bör då vara komfort och prestanda – i kombination. Hur poängterar man bäst detta, om inte med en roadtrip hela vägen rakt genom Sverige? Sagt och gjort, jag laddade upp med energidryck och begav mig.

Testexemplaret var lackad i en plan-grå kulör, som i kombination med röda lädersäten får bilen att sticka ut estetiskt. Grått må låta tråkigt, men just denna lack väcker en hel del uppmärksamhet. Jag har aldrig varit med om att så många okända människor på bensinstationer och parkeringar går fram och frågar mig om just lacken. Vadå, reagerar inte folk de fyrdubbla avgaspiporna? Jodå, det gör de också. Den vanligaste reaktionen tycks vara ”är det där monstret verkligen en Kia?”.

Att frakta fyra människor med packning över en hel kontinent utgör inga problem. Både baksäte och bagageutrymme är fullgott sett till utrymmen. Den entusiastiska föraren kan dock ge upphov till en del åksjuka hos sina medpassagerare. Bromsarna, stolt bärandes en Brembo-logga, biter tidigt i pedalrörelsen, och det är ständigt frestande att begrava högerfoten i gaspedalen för att kunna känna den där underbara ”herregud-är-det-här-verkligen-en-Kia?”-accelerationen.

Ljudnivån på motor- och landsväg är högre än önskat, särskilt på grov asfalt. För mig personligen är detta inget problem, eftersom jag har för vana att skruva upp volymen på ljudanläggningen (Harman-Kardon-systemet i Stinger är riktigt vasst) och skrik-sjunga med till mina favoritlåtar, men den som föredrar absolut stillhet bör nog titta mer åt Audi-hållet. Dessutom undrar jag varför Kia har valt att sätta fjädringen så hårt om man nu påstår att Stinger ska vara en GT-bil.

Bilens höjdpunkt är givetvis motorn. Mer om prestanda och karaktär kan du läsa om i vårt utförliga test, men här tänkte jag nämna något om ljudbilden och bränsleekonomi.

Motorljudet är inget att hänga i julgranen. I standardutförande låter bilen som en industridammsugare, men med ett eftermarknadssystem går det faktiskt att få till en hyfsat trevlig karaktär. Varför Kia har valt att inte originalmontera något kaxigare avgassystem går mig över huvudet. Inuti bilen spelas syntetiskt ljud upp genom högtalarsystemet för att förstärka upplevelsen, men funktionen går lyckligtvis att stänga av.

Bränsleförbrukningen landade efter dryga 100 mils körning på 0,97 liter per mil, varav den absoluta majoriteten bestod av motor- samt landsväg. Ett inte helt tillfredsställande resultat. Faktum är att man nästan kan se bränslemätaren svikta i realtid när man sätter plattan i mattan. Kia tycks ha tagit den enkla vägen för att maximera antalet hästarkrafter – istället för någon dyr hybrid- eller luftinmatningslösning har man helt enkelt valt att spruta in mer bränsle i cylindrarna. Säkerligen en billigare lösning som drar ner inköpspriset rejält, vilket i så fall torde innebära att kunden i slutändan betalar mindre än hos konkurrenterna (om än med ett högre antal döda isbjörnar på sitt samvete).

Den största anledningen till att köpa Stinger är dock inte de fyrdubbla avgaspiporna, den kaxiga designen eller V6:an som lurkar under huven som ett oväntat monster i garderoben. Nej, det är, som det brukar vara med Kia, priset och – inte att förglömma – den 7-åriga nybilsgarantin. Det sistnämnda må låta som tråkigt trams för vuxenpoängssökare, men sanningen är ju trots allt den att Kia totalt utklassar allt vad konkurrenterna erbjuder i garantiväg. Den tryggheten (och välbehövliga knuffen för andrahandsvärdet) bör inte underskattas.

Priset skulle jag kunna ägna en hel artikel åt att diskutera (inte minst diskussionen runt tjänstebilslösningar), men här får ni en sammanfattning i ett enda stycke. Kia Stinger GT (alltså V6-modellen) kostar från 515 000 kronor, och då ingår allt förutom vissa färger på lack och läder. Automatlåda, toppmoderna säkerhetssystem, 360-kameror, Harman Kardon-ljud, head-up-display, glastak, el-stolar med helläder et cetera. Listan kan göras hur lång som helst. För att demonstrera exakt hur sinnessjukt mycket valuta för pengarna man får, har jag knådat ihop nedanstående bild. Nedan finner ni även länkar där ni kan se exakt hur jag specificerade bilarna för att göra denna jämförelse.

Specifikation BMW 440i
Specifikation Audi S5

Vilka slutsatser kan man då dra av allt detta? Först och främst, Kia Stinger är definitivt inte en sportbil. Med lite fler hästar, bakhjulsdrift, ett aggressivare avgassystem, och manuell växellåda hade den nog varit en tilltalande sport(halvkombi)sedan, men i nuvarande form är så inte fallet. Den är alldeles för stor, trög, tung och seg för att kunna kallas sportbil.

Är det då en ”äkta” GT-vagn? Nja, det skulle jag inte heller vilja påstå att den är. Visst finns det tillräckligt med kameler i stallet för att kunna ha något att säga till om mellan alla lastbilar autobahn, men komforten håller helt enkelt inte måttet. Om jag var en mellanchef inom valfri börsnoterad teknikkoncern hade jag mycket hellre tagit av mig slipsen i en Audi A5 eller Mercedes C-klass på väg hem från jobbet.

Nej, Kia Stinger är varken en renodlad GT-vagn eller sportbil. Istället tycks det som att sydkoreanerna har placerat bilen någonstans i ett sorts limbo mitt emellan de olika skolorna. Är då Stinger en dålig bil? Åh nej. Inte alls. Sanningen är faktiskt den att Kia Stinger GT är en av de absolut bästa bilarna som jag har kört. Någonsin.

Design, teknik, en trevlig körupplevelse, praktikalitet, rariteten, komfort och – kanske viktigast av allt – ett riktigt schysst pris och bra garantier. Kia Stinger har allt det som jag vill ha i en bil, och lite till. Att det råkar sitta en Kia-logga på grillen stör mig inte alls. Kort och gott, Kia Stinger är ett synnerligen klokt val.

Till skillnad från min eminenta chefredaktör Andreas sammanfattar jag därmed inte detta utlåtande med ”lev lite för guds skull, köp en Kia Stinger GT” (ett citat som citerats flitigt den senaste tiden). Om man skulle ”leva lite” så skulle man nog snarare köpa en Alfa Romeo Giulia, Porsche Cayman eller något annat med fokus på renodlad, barnslig underhållning på användarvänlighetens bekostnad. Istället vill jag nog säga ungefär så här: var smart för guds skull, köp en Kia Stinger.