Test: Volkswagen T-Roc

Volkswagen T-Roc (2018)
Motor: 2,0-liters, 4-cylindrig, diesel, 150 hästkrafter, 340 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell växellåda, fyrhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 8,7 sekunder
Toppfart: 200 km/h
Vikt: 1505 kg
Mått (längd/bredd/höjd):
4348/1819/1573 mm
Pris: 259 900 SEK
(Testbil ca 309 200 SEK)

SUV:ar av den mindre storleken är populärare än någonsin. Många märken har redan hakat på den ökande trenden. I Europa och Asien är kompakta SUV:ar det snabbast växande segmentet och Volkswagen vill naturligtvis inte missa ett tillfälle att komplettera modellutbudet med ytterligare en biltyp. Den nya bilen har fått namnet T-Roc och ska sätta Volkswagen på kartan i små-SUV:s-djungeln. Låt oss lägga i Högsta Växeln och ta reda på om Volkswagen T-Roc har vad som krävs för att bli bilvärldens motsvarighet till den populäraste ungen i skejtparken.

Individualisering är definitivt grundreceptet i T-Rocs designspråk. Hur åstadkommer man det? Jo man koncentrerar sig på färg. Till mycket stor del. Så måste i alla fall den som designade T-Roc ha tänkt. Den exteriöra kulören går nämligen att få i fler kombinationer än en flygel har tangenter. Många idéer lär vara inspirerade från Pride-paraden eftersom man kan välja mellan de flesta färgerna. Exempelvis går det att pryda utsidan med orangea fälgar. Detta är alltså en helt ny modell från ett tyskt bilmärke vi pratar om och inte en ombyggd Volvo 740 i något garage långt ute på den svenska landsbygden.

Smaken är som baken och vissa kommer att uppskatta T-Rocs formgivning medan andra kommer att ogilla den. En sak är dock säker, jämför man med Audi Q2 ser T-Roc ut som skönheten och Q2 som odjuret. De har onekligen lyckats att skilja de båda åt trots att de delar många komponenter under skalet.

Interiören lyser det typiskt Volkswagen. Det är lätt att navigera, städat och stilrent och man kan till och med matcha vissa delar med den exteriöra kulören. Ratten är relativt smal och greppvänlig, och det märks på hur man sitter att man befinner sig i en relativt liten bil och inte en fullstor SUV.

När det kommer till själva körningen skulle T-Roc kunna beskrivas som snål, lagom rapp och lätt att komma i och ur. Det är dock sådana ord som jag tänker mig att pensionärer som letar efter en ny bil lockas av och inte pigga och nyfikna ungdomar som vill ha något underhållande och involverande. Visst känns dieselmotorn med 150 hästkrafter inte som någon slö pjäs men hur mycket färg man än lägger till här och där hjälper inte att ändra på faktumet att man bakom ratten snabbt märker att bilen saknar karaktär.

Missförstå mig inte. T-Roc är en väldigt bra bil, den är bara rätt tråkig och enligt mig onödig. Exteriören utstrålar en cool känsla men den krigar mot Volvo XC40 som är en klart lyxigare bil i samma segment. En positiv egenskap är att den är tyst. Så fort man har kommit upp i fart är motorljudet som bortblåst och vägbullret minimalt. Tyvärr är stötdämparna hårt inställda vilket å ena sidan gör att den inte lutar i kurvorna men å andra sidan att man känner av minsta tjälskada och ojämnhet i vägen vilket leder till relativt stötiga resor.

T-Roc är i grund och botten en Golf på styltor. När jag recenserade helt vanliga Volkswagen Golf kritiserade jag den för att sakna känsla och personlighet. Visst har T-Roc en gnutta mer karaktär men det är inte tillräckligt för att göra den till något jag längtar efter att få sätta mig bakom ratten och köra. Den är ett utmärkt transportmedel som kommer att ta dig från punkt A till B och du kommer sannerligen att anlända till destinationen i stil. Det är bara synd att upplevelsen bakom ratten inte är lika spännande som designen antyder.