Generationstest av Volkswagen Golf GTI

Volkswagens tre bokstäver, GTI, är förknippat med hormonpumpade modeller och har på senare tid blivit ikoniska. Det är framförallt den populära modellen Golf som sedan 1976 har fått förgyllda köregenskaper med hjälp av dessa versaler, och än idag har den tyska biltillverkaren stora förväntningar från sina kunder när en ny Golf GTI lanseras. Frågan är om den har blivit något bättre sedan den tyska ravemusiken och pagefrisyren hade sin stortid? Låt oss därför lägga i Högsta Växeln och se hur dagens GTI står sig mot 90-talets bil då det är dags för ett generationstest av Volkswagen Golf GTI.

De två bilar som ställs mot varandra lämnade produktionslinan 1999 respektive 2017. Sida vid sida är det svårt att tro att dessa härstammar från ett och samma släktträd. Dagens designteam har verkligen fått större budget när det kommer till GTI-detaljer. Du behöver både ha obeskrivligt dålig syn och hörsel för att inte se att dagens bil är född i Volkswagens prestandafamilj, medan generationen från Markoolios stortid inte alls har samma självsäkerhet och endast fått nöja sig med tre diskreta bokstäver på bakluckan som lika väl hade kunnat vara inköpta på Biltema.

Det första som slår dig bakom ratten i dagens bil är hur stor och rymlig kupén är. Här behöver inte du och din medpassagerare brottas om armstödet, eller fastna i ”#MeToo-härvan” när du ofrivilligt smeker låret på personen bredvid dig när du växlar. Sittpositionen är också en helt annan upplevelse i dagens GTI, här sitter du nära marken och efter att ha vant sig vid denna position efter en stunds körning är det svårt att ta den äldre bilens upprätta förarställning på allvar. Trots att de kramgoa Recaro-stolarna höjer den sportiga känslan, i den fjärde generationens GTI, känns det som att ratta en buss i jämförelse med lillebrodern.

Interiörerna har dock vissa likheter med varandra. Den är fortfarande avskalad, lättanvänd och plastig. Gamlingens inredning är väldigt subtil och det är egentligen inget som utmärker sig för att vara en GTI. Bara det faktum att bilen har fejkade trälister säger en hel del. Dagens utvecklingsavdelning har istället jobbat hårt för att visa att detta inte är en vanlig Golf. Den röda färgen är en igenkänningsfaktor för GTI och det finns gott om element i kärlekens färg, såsom kontrastsömmar, dekorlister och sportstolar med tydliga inslag av de tre gyllene bokstäverna. Det märks att Volkswagen har jobbat hårt för att GTI-känslan ska infinna sig redan innan du trycker på startknappen.

Väl ute på den fuktiga asfalten bjuder båda bilarna upp till dans, men på sina egna vis. Silverpilen har en mer klassisk approach som tillåter en mer livfull körupplevelse. Även om ketchupeffekten från den turbomatade 1,8-liters motorn på 150 hästkrafter är ett faktum, är det charmerande att alltid försöka få turboaggregatets kompressorhjul att arbeta i rätt register. Vid 3000 varv/minut slungas komprimerad luft in i motorn som får framhjulen att flytta på sig i ett raskt, men kontrollerat tempo. De främre däcken tappar sällan greppet trots att chassit kränger vid snäva svängar, och feedbacken genom den tre-ekrade ratten är både tydlig och närvarande. Körkänslan blir inte sämre av att du lägger i nästa växel med hjälp av en kopplingspedal och din högerhand bestämt greppad på den träimiterade växelväljaren.

Den tornadoröda GTI:n från 2017 har en annan körupplevelse som är modern, men i mitt tycke inte alls lika lekfull. Boven i dramat är den sjustegade dubbelkopplingslådan. Det går inte klandra den för att inte vara effektiv. Växelövergångarna är både galet snabba och silkeslena oavsett om du, eller växellådan bestämmer växel. Om jag hade köpt bilen i ett tjänstebilssyfte är självklart den datoriserade växelväljaren ett bättre alternativ, men ska bilen användas som ett underhållningsverktyg och i det syfte som Volkswagen en gång introducerade GTI för, är den manuella växellådan att föredra.

Jag kommer ofta på mig själv att söndagsköra den röda faran trots att jag har 245 hästkrafter att tillgå på framhjulen, detta på grund av att bilen är både komfortabel och enkel att köra med den imponerande dubbelkopplingslådan. Klickar man däremot i växelväljaren ner i sitt sportläge blir effekten och GTI-själen mer påtaglig. Växellådan växlar kvickt ner till en onödigt låg växel och motorljudet från tvåliters-maskinen blir mer framträdande. Ljudet är betydligt mer upphetsande än den äldre generationens och motorn brölar likt en morgontrött tonåring vid gaspådrag. Har du tur smäller det ibland till från de två separerade avgaspiporna likt kanoner på ett svenskt regalskepp. Det är också nu det märks hur snabb den moderna GTI:n har blivit, accelerationen är kraftfull och 0–100 km/h avverkas på 6,2 sekunder. Dessa tider var däremot i december månad svårt att uppnå, eftersom friktionsdäcken både hade svårt att hitta temperatur och grepp på den blöta vinter-asfalten.

Det är med andra ord väldigt svårt att se likheter med dessa bilar. Körkänslan i dagens generation GTI är mer mogen, men också mindre personlig. Det känns som att du har ett distansförhållande med både styrningen och drivlinan. Ni träffas sällan, men när ni väl gör det är det fantastiskt. Den äldre, mer diskreta silvermissilens köregenskaper är mer som ett kärleksfullt samboliv – intimt, närvarande och lojalt. Det är dock imponerande hur mycket Golfen har utvecklats på dessa två decennier. Kvaliteten, tekniken och designen har minst sagt ökat exponentiellt, och dagens Golf GTI är på så många plan en bättre bil än den var 1999. Det finns dock ett DNA i Volkswagens GTI-modeller som gör att varje bil känns speciell, trots att generation fyra inte är känd för att vara den mest lekfulla GTI:n är den fortfarande väldigt rolig att köra även 20 år senare, och det ska Volkswagen ha en stor eloge för.