Test: Suzuki Swift

Suzuki Swift 1,0 Boosterjet
Motor: 1,0-liters, 3-cylindrig, bensin, 112 hästkrafter, 170 newtonmeter
Kraftöverföring: 5-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 10,6 sekunder
Toppfart: 195 km/h
Vikt: 991 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 3840/1495/1735 mm
Pris: 149 900 SEK
(Testbil ca 166 900 SEK)

Suzuki är ett stort märke i Asien. De säljer mestadels småbilar som passar in i storstadstrafiken som en vapenhandlare smälter in i Texas. I Sverige har modellen Swift varit ett lite roligare alternativ i skaran av småbilar. Nu är en ny generation här som ska ta framgången vidare och behålla den busiga uppsyn som har präglat tidigare generation. Tidigare i år provkörde jag modellen i bergen kring Monaco och nu är det dags att testa bilen på svenska vägar. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera nya Suzuki Swift.

Vid första anblick kan man tro att nya Swift har blivit tråkigare än tidigare. Förra generationen hade en blandning av kantiga och mjuka former. Dock upplevs den äldre kantigare än den nya designen. Från alla vinklar är formerna nämligen mjukare än en välanvänd studsmatta. Framifrån ser den ut att utstråla ett leende och bakifrån ser den mer gullig ut än sportig.

När man har letat sig in till förarplatsen möts man av ett par väldigt komfortabla säten och en greppvänlig ratt. Interiören är inte vad jag skulle kalla stilren, men reglagen är trots det lätta att hitta och styra. Om man tar en kurva i någon annan hastighet än gångfart åker man runt i förarstolen som en bit smör gör i en teflonpanna. Man får kämpa för att hålla sig kvar på sin plats eftersom sätena nästintill helt saknar sidostöd.

Väl ute på vägarna märks det omedelbart hur lite Swift väger. Trots att den bara har 112 hästkrafter känns det fullt tillräckligt i stadstrafik och den skuttar iväg som en glad kanin vid varje trafikljus. Hur Suzuki har lyckats göra en så lätt bil med dagens alla säkerhetsstandarder är svårt att begripa, men någon typ av magi kan mycket väl vara inblandad.

Ute på motorväg känns den, inte helt oväntat, markant segare på grund av det låga hästkraftantalet. Det är dock på kurviga landsvägar som Swift trivs som bäst. Förutom avsaknaden av stöd på förar- och passagerarsätet genererar den en upplevelse som starkt liknar en tur i en berg- och dalbana.

Suzuki Swift har förmågan att väcka ett ha-begär hos många människor. Man får mycket bil för pengarna samtidigt som den utstrålar en hel del charm. Den gulliga utsidan attraherar antagligen äldre damer snarare än sportsugna tonåringar, men bakom ratten kommer den högst troligen att ge ett leende på läpparna även hos den senare förarskaran. För den ekonomiskt lagde finns det ett mildhybrid-system som ska sänka förbrukningen. Det kanske låter avancerat men är egentligen inte svårare än att man ser hur förbrukningen tickar nedåt. Det är aldrig något som stör eller överhuvudtaget märks av.

Suzuki Swift är en mycket kompetent småbil. Den fungerar smidigt i staden och sätter ett leende på förarens läppar ute på landsväg. Den ser mer ut som en charmig nalle än en aggressiv sportmaskin men den låga vikten gör bilen flink och den upplevs aldrig som trött. Modellen borde definitivt finnas med som alternativ vid köp av en småbil. En sportvariant med fyrhjulsdrift kan mycket väl dyka upp någon gång i framtiden (baserat på att förra generationen fick en Swift Sport), och det ser jag starkt fram emot. Suzuki Swift är en sprallig valp i flocken som bevisar att körglädje inte behöver kosta multum.