Test: Dacia Duster

Dacia Duster Adventure 1,5 dCi (2016)
Motor: 1,5-liters, 4-cylindrig, diesel, 109 hästkrafter, 260 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, fyrhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 12,4 sekunder
Toppfart: 168 km/h
Vikt: 1395kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4315/1634/2000 mm
Pris: 99 900 SEK
(Testbil cirka 168 650 SEK)

Dacia är kända för att tillverka budgetbilar som många människor anser har en alldeles för låg standard. Jag själv har haft fördomar om märket utan att aldrig egentligen ha kört någon av modellerna. När jag väl provade en Duster fick jag genast kluvna uppfattningar om upplevelsen. Varje gång jag satte mig i bilen fick jag ställa mig frågan om den är en av de sämsta bilarna man kan köpa? Och varje gång den briljerade med sin funktionsduglighet och genom att vara genuint användbar fick jag fråga mig själv om den är en av de bästa bilarna man kan få för pengarna?

SUV:ar är generellt sett kända för att kosta mycket pengar och utstråla hög status på vägarna. Förr hade de ofta egenskaper som hög markfrigång och fyrhjulsdrift, och fick därmed i många fall goda terrängegenskaper på köpet. Dock har utvecklingen fört just den kategorin från funktion mot höga sittpositioner och kaxiga bilar med lyxiga karaktärsdrag. Dacia Duster är varken lyxig eller dyr och bryter därför dagens trend genom att istället vara lika funktionell som en flakmoped. Frågan som återstår är om det låga priset kan motivera en bil som ligger snäppet under dagens standard? Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Dacia Duster.

De som får några som helst komplex om bilen de färdas i inte ser snygg och lyxig ut kan genast börja leta efter något annat. Duster ser mer ut som en slarvigt monterad leksaksbil från BR än ett respektabelt arbetsfordon på vägen. Trots de mindre estetiskt tilltalande formerna har allt på bilen en funktion att uppfylla. Lastbågarna, breddade hjulhus och robust plast som omfamnar den nedre delen av chassit existerar för att hjälpa Duster att klara av vad den är gjord för, upptäcktsfärder i terräng bortom asfalten. Den framstår aldrig som kaxig utan mer som en oskyldig hundvalp. Inga former ger intrycket av att den är aggressiv och snabb. Den ser snarare ut att vilja mysa framför en brasa på en filt i vardagsrummet en regnig höstkväll.

Den lugna utstrålningen från exteriören genomsyrar inte interiören. Här påträffas istället sämre material än det som leksakerna i Kinderäggen tillverkas av. Det är hårdplast i varje skrymsle och den skulle antagligen platsa bättre på en återvinningsstation för plast än på skroten, när bilens liv väl är i sitt slutskede. En positiv detalj som överraskade mig (allt som är positivt i en Dacia Duster överraskar i och för sig) var bilens infotainmentsystem. Den har ett otroligt enkelt och välutvecklat system som jag inte hade tvivlat på att intelligent papegoja hade förstått sig på. Alla essentiella funktioner är inbakade såsom GPS, bluetooth, media och andra standard-appar i stilren och okomplicerad grafik.

Körglädje är inte en av Dusters starka sidor. I kurvor känns den mer som att styra ett höghus på hjul trots att den egentligen inte är särskilt hög. Stötdämparna är mjukare än nybakade lussebullar vilket bidrar till att komforten på vanlig väg och över ojämnheter är förvånansvärt behaglig. Det bidrar även till att körningen i terräng blir markant bättre och att man som förare eller passagerare inte bryter ryggraden varje gång man kör över en trädrot.

Det är verkligen svårt att motivera hur en bil som kostar mindre än vad vissa människor lägger på en utekväll, någonsin skulle kunna vara dålig. Alla sämre sidor av Duster motiveras varje gång de kommer på tal av att den kostar en relativt liten summa pengar. Visst märks några besparingar extra mycket, som att varvräknaren inte har något röd-markerat område för att den ska kunna användas i såväl diesel- som bensinversionen. Även ratten ser ut att vara tagen från en gammal segelbåt. Den är så spartanskt utformad så att tutan är flyttad från mitten av ratten till yttersta delen av blinkersspaken.

Samtidigt är Dacia Dusters valuta för pengar den absolut starkaste dragkraften vid valet av bilen. Man får alltså extremt mycket för en tämligen liten summa pengar. Att kunna ta sig ut i terrängen i en sprillans ny bil för under 150 000 kronor och se att den presterar bra är något som endast Dacia har lyckats med hittills. Bilen vi lånade var en version i utförandet ”Adventure”. Det innebär att den är utrustad med alla extrafunktioner som finns att välja vid beställning. I Duster:s fall betyder det i princip att fönsterrutorna fram har el-hissar istället för vevmekanism och att luftkonditionering existerar.

Bilens motorljud överraskade mig positivt. Trots att dörrarna är lika isolerade som en gammal trälada från början av 1900-talet är motorljudet nästintill obefintligt vid lugn framfart. Utifrån hör halva grannskapet att det är en diesel som står på tomgång men inne i kupén märks det knappt. Vid kraftig acceleration hörs det dock hur hårt motorn arbetar. 0-100 kilometer i timmen i en Duster tar längre tid än vad det gör för en trött tonåring att ta sig upp tidigt på morgonen en mörk novemberdag.

Men det är inte prestanda som eftersträvas av dieselmotorn utan kraft och i terrängen finns den alltid där. Sedan skall även nämnas att Dacia ger dig som förare eller köpare en viss image. Människor kommer att ha fördomar om dig och antagligen döma dig ute i trafiken. Man hamnar snabbt en i lägre rang än alla andra. Jag personligen skulle lagt pengarna på en begagnad maskin som både är roligare och häftigare för samma pengar som en ny Duster kostar.

Dacia Duster är en bil som trivs i terrängen. Det spelar egentligen väldigt lite roll om man får offra vissa funktioner och bekvämligheter eftersom priset motiverar de flesta skavankerna. Genom att erbjuda fyrhjulsdrift och rejäla terrängegenskaper blir Duster en konkurrenskraftigt kapabel bil i skogarna. Den är inte snygg, den är inte snabb, men den är extremt kompetent. Dacia Duster är en bil med stor funktionalitet och litet pris.