Test: Nissan Navara

Nissan Navara NP300 Dubble Cab (2016)
Motor: 2,3-liters, 4-cylindrig, Twin-turbo diesel, 190 hästkrafter, 450 newtonmeter
Kraftöverföring: 7-stegad automat, fyrhjulsdrift med låg-växelläge och alternativ bakhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 10,8 sekunder
Toppfart: 180 km/h
Vikt: 3010 kg
Mått (längd/höjd/bredd): 5255/1790/2085 mm
Pris: 274 987 SEK (Testbil ca 362 487 SEK)

Traditionellt sett har pick-up modeller varit menade att kosta lite och fungera mycket, något som på senare dagar har förändrats. I den nya, ytliga världen har utseende och lyx kommit att bli två ledande målsättningar i segmentet. Nissans senaste tolkning av vad en modern pick-up innebär kallas för Navara och kommer med en uppsjö av bekvämligheter, utrustningsnivåer och teknik. Frågan är om bilen klarar av att vara både en arbetshäst och bekväm vardagsbil. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Nissan Navara.

Navara är ett udda objekt för Högsta Växeln att lägga under lupp, men på senare tid har några medlemmar på redaktionen haft en romantiserad bild av det amerikanska pick-up-livet. Stora motorer, stor attityd och ett stort behov av att kompensera för något – låter det inte härligt? Tyvärr är Navara inte riktigt så applicerbar i denna idyll som jag hade önskat – bilen är väldigt europifierad. Motorn liten, effektiv och bränslesnål, dimensionerna väldigt lagom och attityden nerdämpad.

Grillen pryds av en blyg Nissan-logotyp. Själv hade jag önskat mig något i stil med Ford Raptors meterlånga märkesindikation. Navara har en betydligt mer försiktig aura och försöker smälta in bland alla SUV:ar och sedaner på vägarna istället för att köra sitt eget race. Interiören känns föråldrad, men funktionell. Takluckan är underbar att öppna på en varm arbetsdag, och lädersätena är bekväma. Infotainmentsystemet är inget att hänga i julgranen men erbjuder hyfsad funktionalitet.

Navara är till skillnad från sina amerikanska konkurrenter fokuserad på komfort och ekonomi. Den 7-stegade automatlådan är mjuk och behaglig, plockad från Nissans premiumavdelning Infiniti. Motorn, i vårt fall en 2,3 liters dubbelturbo-diesel med 190 hästkrafter, får upp bilen i 100 på drygt 11 långa sekunder. Som tur är så har den ett annat ess i rockärmen än fartresurserna – den är förvånansvärt bränslesnål. Det finns mindre motorer i betydligt mindre bilar som slukar mer bränsle.

För att undersöka hur mångsidig denna skapelse på 3 ton verkligen är så har vi testat bilen i en lång rad olika scenarion. Vi har kört på motorvägar med passagerare och packning, vi har kört offroad, vi har lastat flaket till dess lagliga gräns, parkerat i trånga stadsmiljöer och backat upp för våldsamt branta grusvägar.

I stadsmiljö beter sig bilen oväntat bra. På Stockholms trånga gator har man full koll på var bilens otympliga kroppshydda befinner sig, vilket vi har de framträdande hjulhusen att tacka för. Dessutom är bilen utrustad med fler kameror än en filminspelning, vilket gör parkering till en dans på rosor. Till min stora förvåning lyckades min kollega Marcus Berggren fickparkera bilen i en till synes alldeles för liten lucka, en prestation som inte hade varit möjlig utan det finurliga 360-perspektivet som kamerorna erbjuder.

Både på motorvägen och i urban miljö är komforten klart godkänd. Bilen är stabil och fjädringen suger upp det värsta av stötarnas påverkan i kupén. Motorn är behaglig, ljudet är väl dämpat. Köregenskaperna har Nissan försökt förbättra genom att utrusta bakaxeln med SUV-fjädring (5-länkad spiral), något som är påtagligt i högre hastigheter och ger förbättrad komfort men som knappast lyckas dölja vad det är för sorts bil man befinner sig i. Tekniskt sett var vårt testexemplar en lätt lastbil, och det märks. I svängarna är bilen en ren katastrof. Krängningarna är skrattretande och körglädje finns det inte något av – men vad kan man egentligen förvänta sig av ett 3 ton tungt arbetsredskap?

Man får dock tänka sig för innan man stuvar in hela familjen i bilen och ger sig ut på semester – baksätet är klaustrofobiskt och packningsmöjligheterna är begränsade. Vårt testexemplar hade ingen tillsats på flaket, varken lock eller påbyggnad, vilket innebär att det inte finns något som helst bagageutrymme om man nu inte vill ha sina ägodelar utspridda på E18 mellan Köping och Västerås.

På en längre motorvägsfärd med resväskor och 3 passagerare lyckades vi lösa detta genom att spela Tetris med såväl resenärer som packning, vilket tyvärr inte hade varit möjligt om vi hade haft fler personer i bilen. Husvagnssemester är ett bättre alternativ – bilen klarar av att dra 3,5 ton.I terräng är Navara kapabel, men inte klassledande. Det finns ett lågväxelläge som klarar de flesta problem utan att få föraren att svettas, men markfrigången är lite för låg för att man ska känna sig riktigt trygg bland större stenar och bråte. Återigen gör kamerorna susen. Med en enkel knapptryckning har du full koll på vad som händer nere vid marken. Det är inga problem att tackla lite tuff terräng på vägen till bygget.

Slutbetyget på botten av denna recension är något missvisande – vår standardiserade skala passar inte riktigt för en bil av detta slag. Det går att använda Nissan Navara som kombinerad bruksbil och arbetshäst, men du får vara beredd på att göra vissa uppoffringar. Du kommer utan tvekan att få sneda blickar från de andra föräldrarna när du lämnar av dina barn på dagis, och matkassarna lär du lägga i baksätet.

I slutändan är dessa små uppoffringar med tanke på mångsidigheten. Det är värt att ha i åtanke att det exemplar som vi testade är toppmodellen, och utan de extra leksakerna som vi hade tillgängliga har jag svårt att tänka mig att mångsidigheten är lika påtaglig. Med det sagt så kan jag inte låta bli att fantisera om en bastant, amerikansk pick-up när jag bränslesnålt puttrar fram i Nissan Navara. Den saknar det roliga som man kan hitta i bilar av denna klass – attityd.