Test: Honda HR-V

Honda HR-V (2016)
Motor: 1,6-liters, 4-cylindrig, diesel, 120 hästkrafter, 300 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0-100 km/h: 10,1 sekunder
Toppfart: 192 km/h
Vikt: 1435kg
Mått (längd/höjd/bredd): 4294/1605/2019mm
Pris: 184 900 SEK (Testbil 229 900 SEK)

När Nissan Qashqai presenterades år 2007 blev den en succé som visade sig sälja bättre än elektronikprodukter under mellandagsrean. Nissan hade lyckats bra med att kombinera praktikalitet och smidighet, något bilköparna gillade. Denna storsäljare började självklart intressera andra bilmärken och likt ett dagisbarn i sandlådan kunde Honda inte låta bli att avstå från avundsjukan att någon annan lyckats bättre. I och med det föddes Honda HR-V. Kan denna modell bli även Hondas nästa storsäljare? Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Hondas nya crossover, HR-V.

HR-V har de typiska karaktärsdragen för en crossover. Den har smidiga yttermått men är rymlig och har smarta lösningar för utrymmena på insidan. Men hur rymlig är egentligen HR-V? Honda skriver på deras hemsida att HR-V är ”förvånansvärt rymlig” vilket i mina öron låter som att de är överraskade över att de lyckats göra en bil som har plats för mer än två personer och en katt.

Ordet ”rymlig” är något som Hondas designmänniskor måste ha fått höra med en megafon var 5:e minut medan interiören formgjordes. I baksätet är det mer takhöjd än i en kyrka och alla fack och små förvaringsutrymmen som finns i kupén skulle kunna rymma minst en cykel vardera. Även Hondas ”magic seats” är något som fungerar mycket bra. Man kan fälla upp baksätet i bilen och därmed nästan få ett extra bagageutrymme som rymmer allt från en krukväxt som inte får gå sönder, till 2 cyklar och en tiger. Det gör heller inget ifall tigern skulle råka klösa sönder baksätet, då det har lägre kvalitetskänsla än en plastpall från Ikea.

Likt baksätet är inte heller framstolarna något man vill tillbringa allt för mycket tid i. När jag satte mig i bilen första gången tyckte jag att förarstolen var så framåtlutande att jag inte visste om jag satt i en bil eller en rutschkana på en lekplats. Bilen tycktes i alla fall inte vilja ha mig i förarstolen utan tyckte att jag passade bättre nere i fotvalvet vid pedalerna, dit jag sakta men säkert gled. HR-V har ingen höjd-/tiltfunktion i sina stolar utan det är bara ryggstödet och avståndet till pedalerna som går att reglera.

Trots att insidan är smart och klurig på många sätt, är jag ingen beundrare av den yttre designen på HR-V. Formen på själva bilen är det inget fel på, den framstår inte som för stöddig eller för mesig. Men, utformningen på lyktorna, speciellt bak, är katastrof. Jag tycker att baklyktorna kan liknas vid något som en blind orangutang råkat rista in i en trädstam och som sedan blivit HR-Vs ritningar till lyktorna bak. För att ge Honda någon typ av beröm måste det understrykas att utvecklingen av designen är mycket bra om man ser tillbaka på den första generationen HR-V som fanns tillgänglig mellan 1998 och 2006.

Väl inne i bilen slipper man tack och lov se bilens baklyktor men möts då istället av en instrumentpanel bestående av mer touch än en iPad. ALLT, och då menar jag verkligen allt förutom växelspaken och parkeringsbromsen, i mittkonsolen är touch. Vad tycker jag om detta? Ett stort nja. Det finns både fördelar och nackdelar med detta. Det positiva är att det ger en fejkad känsla av premium.

Vad jag menar med det är att det inte finns några plastiga knappar som ramlar av viken sekund som helst, som på en låtsasmobil från BR för 50kr. Där tar det positiva slut och den negativa delen av listan börjar. Det största problemet är att det är fullständigt livsfarligt att röra något som helst under färd. Ska du höja temperaturen kan du inte vrida ett reglage utan måste trycka ett antal gånger på en touchpanel med halvdan respons.

Man ska enligt mig kunna ha fokus på vägen när man kör bil och inte behöva titta ner på mittkonsolen i fyra minuter för att sänka fläkthastigheten. Och det medför ett kval, antingen försöka hitta ett ställe att stanna på var fjärde minut för att justera något eller sitta i en fullstor orkan med en vindhastighet på 35 m/s.

När man väl kommit över interiörens irritationer och lyckats ställa in allt som ska ställas in är HR-V en lättkörd bil med en trevlig växellåda som har korta avstånd mellan växlarna. Den fungerar i symbios med dieselmotorn. Vid acceleration är dock dieseln lika klattrig som en tvåtakts-moped från 50-talet men i farter över 100 km/h är den förvånansvärt tyst. Körmässigt är HR-V inte en bil som bjuder in till snabb landsvägskörning. Vissa skulle kalla den för en komfortabel bil med mjuk stötdämpning som flyter över det mesta. Jag kallar den hängig och vid kurvtagningar lutar den mer än lutande tornet i Pisa.

Med ett pris på som börjar på under 200 000 kronor är HR-V en prisvärd bil som kostar mindre än Nissan Qashqai och som kommer fungera för många barnfamiljer som ska lasta mycket och skjutsa många. Frånsett bakdelens design som skapades av de blinda orangutangerna och det anonyma och opersonliga utseendet är den en bil som kommer att smälta in med omgivningen och göra sitt jobb för gemene man.