Test: Bentley Continental GT V8

Bentley Continental GT V8 (2016)
Motor: 4,0-liters, V8 bensin, 507 hästkrafter, 660 newtonmeter.
Kraftöverföring: 8-växlad automatlåda, fyrhjulsdrift.
Acceleration 0-100 km/h: 4,8 sekunder.
Toppfart: 305 km/h
Vikt: 2320 kg
Mått (längd/höjd/bredd):
4807/1401/2226 mm
Pris: 1 737 500 SEK
(Testbil ca 2 150 000 SEK)

Bentley Continental förknippas ofta med fotbollsspelare och rappare. Men faktum är att Bentley Continental GT inte döljer något – det är just en kontinental GT. För de som inte har koll på sina förkortningar står GT för Grand Touring som härstammar från tiden innan kommersiellt flyg då välbeställda individer åkte på kulturresor i Europa med sina automobiler.

De flesta bilar som existerar försöker att vara bra på allting vilket slutar med att de i det stora hela blir väldigt bra bilar, men sällan briljanta. Bentley Continental GT är i kontrast en sådan bil som enbart försöker vara bra på en grej – att vara så lämpad som det bara går just för att korsa en hel kontinent. För att ta reda på hur väl Bentley har lyckats beslutade vi oss för att ta en tur till just kontinenten, närmare bestämt alperna. Fem länder på fyra dagar. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Bentley Continental GT V8.

Klockan 09:00 skulle jag infinna mig på Hilton Airport Hotel på Münchens flygplats för att få nycklarna till en av tre Continental GT jag hade att välja mellan. De två andra var cabrioleter och eftersom jag bor i Sverige där cab-vädret kan sammanfattas som “någon gång ibland” så valde jag givetvis coupén som även råkade ha det snyggaste utförandet. En meteorgrå (tänk blågrå) lack med beige/blå interiör och mer läder än i en italiensk skoaffär. Jag fick frågan om jag ville ha en genomgång av bilen men eftersom jag var ivrig att komma iväg så tackade jag nej, men representanten från Bentley var väldigt mån om att åtminstone få visa var massageknappen för framsätena var. Med autentiska brittiska plåtar bar det av söderut.

I vanliga fall när Högsta Växeln åker på roadtrips så försöker vi att ha samma inställning som en nattgibbande ungdom – energidryck är nyckeln till vakenhet. Givetvis är det inte världens vettigaste resonemang men det är just den inställningen som gjorde att vi exempelvis körde 190 mil i en sittning i fjol och ibland gör weekendresor runt Tyskland fast med bil. Denna gång var vi dock måna om de två sista bokstäverna i Bentleyns modellbeteckning – GT. Tanken var alltså att göra betydligt kortare stinter innehållandes mer sevärdheter och maximera njutandet istället för antalet körda kilometer.

Därför hade vi en rutt på 130 mil planerad som istället blev 160 mil spridda över mer eller mindre 4 dygn. De fem ovannämnda länderna var alltså Tyskland, Österrike, Schweiz, Liechtenstein samt Italien. Fokus på resan var alppass och tanken var först att besöka sju stycken men vi märkte ganska fort att snittfarten i alperna sällan överstiger antalet timmar på ett dygn. Mycket tack vare individer i Toyotor som är äldre än de omringande glaciärerna som tycker att varje kurva ska tas i gånghastighet. Uppenbarligen finns det ingen nöd på antalet kurvor bland bergen. Det slutade med att vi besökte tre stycken av de planerade sju. Det ger oss dock en väldigt god anledning att åka tillbaka.

När man sätter sig i Bentleyn, och snabbt inser att man troligtvis hade lynchats för hyckleri om man var medlem i PETA (djurrättsorganisationen) med tanke på den ocean av läder, så slås man av tystnaden. Med dörrarna stängda och de centimetertjocka fönsterna uppe får kupéns ljudnivå ett bibliotek att framstå som en rockkonsert. Tack och lov mullrar 4-liters V8:an på 507 hästkrafter som finns under huven tillräckligt högt för att man ska få bekräftelse att den faktiskt finns där för vid mer skonsamma gaspådrag. När man puttrar omkring i låga hastigheter skulle bilen lika gärna kunna gå på grädde.

När man väl sitter bilen i rull så märker man hur mjuk den är, det är som att åka omkring på en dunkudde. Det som egentligen pekar mest på Bentleys fokus på just åkkomfort när det gäller Continental GT är bilens vikt. 2300 kilogram. Det gör att den har en 0 till 100-tid på 4,8 sekunder, en tid som inte är superimponerande med tanke på antalet hästkrafter. För att jämföra gör en Mercedes-AMG A 45 0 till 100 på 4,2 sekunder trots att den har 119 hästkrafter mindre. Men att haka upp sig på det innebär att man fokuserar på fel sak, det är som att klandra Picasso för att hans målningar är asymmetriska.

Som yngling är man givetvis lika beroende av fart som en alkoholist är av alkohol så med GPS:en inställd på slottet Elmau, en plats som Bentley tipsade om, och med cirka 14 mil Autobahn mellan mig och det så var det Continental GT:ns 305-kilometriga toppfart jag var ute efter. Det som gör Tyskland till världens mest fantastiska land är såklart att de har fri fart på en stor del av deras motorvägar. Tyvärr var det så att det var lite väl mycket trafik så jag kom “bara” upp i 273 kilometer i timmen.

Bilen accelererade kraftigt hela vägen och det enda som tydde på den höga hastigheten var egentligen bara hastighetsmätaren. Bentleyn var stabilare än ett godståg och fartsensationen var snudd på obefintlig, precis som sig bör i en kontinentalkryssare. Väl på plats vid slottet, som är ett hotell, möttes jag av en övertrevlig piccolo som skakade min hand och undrade om jag ville checka in. Jag förklarade att jag endast ville fotografera bilen framför slottet och ta en fika. Efter att ha spenderat 75 kronor för en kopp te, ja 75 kronor för en kopp te, och grubblat över deras prisstrategi så ställde jag bilen framför slottet för att fotografera. Efter bara några minuter tvingades jag dock lämna för att två stycken bilar från tyska SÄPO kom. Jag tänkte väl att det var ett rån.

Första övernattningen var i den välkända skidorten St. Anton där jag möttes av ett gäng brittiska pensionärer som till min förvåning inte reagerade på de brittiska registreringsskyltarna utan istället påpekade att jag var lik deras barnbarn Robert. Efter att ha parkerat bilen i ett garage kunde jag, utan att behöva oroa mig för eventuella sabotörer, somna gott. Efter att ha kört genom Tyskland, alla bilfantasters drömland, Schweiz, alla bilfantasters mardrömsland och även Österrike som är lite av ett mellanting så fascinerades jag över den enormt stora skillnaden mellan förhållningssätten att köra bil.

Dag två var siktet inställt på Bolzano, en italiensk stad som låg cirka 70 mil bort men däremellan var det bilkörning i det Schweiziska Klausen Pass som gällde. Men först körde jag genom Liechtenstein som är ungefär lika stort som Sergels Torg i centrala Stockholm. Klausen Pass var fantastiskt vackert och det var där jag för första gången började trycka på lite i Bentleyn just för att se hur den betedde sig på (extrema) landsvägar. Det man märker illa kvickt är att den känns väldigt amerikansk när det kommer till hur mjuk den är. Skillnaden mellan sportläget och komfortläget på stötdämpningen är obefintlig men trots det lyckas den hålla i sig väldigt väl i kurvorna.

Continental går ju att få med en W12:a men då tror jag att vi hade plogat oss igenom varenda kurva. Körde man inte alltför snabbt greppade även framvagnen men när marginalerna är asfalt, sedan stup så tar man det lite lugnare per automatik. De 507 hästkrafterna utnyttjades väl på raksträckorna och bromsarna fick jobba hårt. Det känns som en monumental momentbil kontra en vässad sportbil. Det var en behaglig men inte särskilt dynamisk upplevelse. Fyrhjulsdriften bidrog onekligen till att hålla ekipaget i styr, något jag tackar för.

Efter Klausen Pass var det som sagt Italien som var i sikte, ett land som jag sedan länge velat köra i. Guds motorväg kallas det inom bilvärlden av den anledningen att det råder fri fart trots att det inte råder fri fart.  Det man märker så snart man kommer över gränsen från Schweiz till Italien är att italienare är bra på två saker – konst (bilar inkluderade) och matlagning. När det gäller bilkörning så borde låten “Anarchy in the UK” döpas om till “Anarchy in Italy”.

Med 40 mils “Autostrada” inplanerad för att komma till staden Bolzano som ligger strax söder om Innsbruck (Österrike) väntade jag mig en fartfylld upplevelse. Det italienska motorvägssystemet fungerar på så vis att man betalar för varje bit väg man nyttjar, det innebär att desto längre man kör, desto mer kostar det. Det betyder att det inte är överdrivet mycket trafik men den trafik som finns kör på samma logik – jag har betalat för att köra här, därför äger jag vägen.

Det man tveklöst kan bekräfta efter en alp-roadtrip med en Bentley Continental GT är att den sannerligen lever upp till sitt namn. Bilen är otroligt komfortabel och tyst och den slukar mil i samma takt som ett flygplan. Att köra runt Europa istället för att flyga är en mer anständig och, viktigast av allt, roligare upplevelse. Man ser mer, man upplever mer och man har mer frihet. Med Continental GT visar Bentley att det finns bilar som helt enkelt briljerar inom ett område och att det är tillräckligt. Nej, en Bentley är inte ekonomisk och nej, den är inte särskilt dynamiskt lagd men det är en alldeles utsökt långfärdsmaskin. Det är en hyllning till automobilens sanna användning. Bentley Continental GT – precis som det låter.