Test: Opel Cascada

Opel Cascada
Motor: 1.6-liters 4-cylindrig bensin, 170 hk, 280 newtonmeter, framhjulsdrift.
Acceleration: 0-100 på 9.9 sek
Toppfart: 219 km/h
Längd: 4696 mm
Pris: 303 900 (Testbil 374 400)

I dagens samhälle lider en växande mängd folk av allvarlig stress. För vissa blir den så allvarlig att de blir tvungna att gå i terapi för att råda bot på alla plågsamma besvär som hemsöker dem. I trafiken riskerar stress att amplifieras om man kör något annat än bilen vi har testat denna vecka. Låt oss lägga i Högsta Växeln och recensera Opel Cascada.

Opel beslutade sig för att skrota namnet ”Astra Cabriolet” och ersätta det med ”Cascada” vilket låter både mer modernt och elegant. Det senare stämmer även in på bilens design. Cascada är riktigt snygg på utsidan, både med suffletten på eller av. Dessvärre kan jag inte säga samma sak om interiören.

Det tog på fullaste allvar fyra dagar för mig att lista ut hur man skulle gå tillväga för att byta radiostation. Problemet ligger i det faktum att varje funktion har en egen knapp. Detta innebär alltså att det måste finnas ungefär 12 miljarder knappar och få inte för er att dessa är utplacerade på ett någorlunda logiskt viss. Oh nej, de skulle lika gärna kunnat vara utspottade i bilen av en lama med rabies. Dock får Cascada ett stort plus i kanten för säten som känns både exklusiva och bekväma.

Som en cabriolet gör Opel Cascada ett helt briljant jobb! Takfällningen går på vad som upplevs som en halv sekund och mekanismen fungerar i hastigheter upp till 50 km/h. Ja, det är löjligt men man känner sig så fruktansvärt cool när man fäller ner taket samtidigt som man kör. Så cool att man fäller upp och ner taket bara för att det går. Dock bör det hållas i åtanke att Cascada har ett tygtak istället för ett plåttak som är mer praktiskt. Dessutom är bakåtsikten bra men bara om man jämför med att vara blind.

Inledningsvis fanns inga förväntningar på att Cascada skulle kunna frakta varken folk eller prylar men för att vara en cabriolet måste jag erkänna att den är fenomenalt praktisk. Bakluckeöppningen är alldeles för smal men när den aktuella prylen tryckts in har den gott om plats; utrymmet är nämligen både brett och fantastiskt djupt. Med taket nedfällt blir givetvis bilen betydligt mer opraktisk då det inkräktar på 100 liter av den annars högst tillgängliga volymen. Dessutom överraskade baksätet mig rejält genom att vara användbart för normala människor och inte bara benlösa typer.

Det första jag gjorde när jag körde iväg i Cascadan var att trycka gasen i botten för att snabbt upptäcka att en fjärrkontroll utan batterier skulle göra mer än plattan i matten i denna bil. 0-100 km/h går (i modellen med 170 hk) på 10 sekunder, något som i dagens samhälle refereras till som ”en total jävla evighet”.

Växellådan är även den lika trög. Det känns som att den måste lista ut vad det betyder när föraren trycker hårt på gasen för att några minuter senare inse att den ska växla ner och få bilen att röra sig snabbare. Opel Cascada känns aldrig snabb, rapp eller redo för att accelerera. I vilken växel man än ligger det känns det hela tiden som att bilen tvekar för att sedan tveka lite till för att avsluta med att tveka ytterligare.

Detta är till en början frustrerande men snart inser man att Opel Cascada inte är till för att ge föraren en kittlande sensation i magen varje gång man trycker på pedalen till höger. Den ska inte köras på bana och skala av millisekunder från varvtider. Om man har denna inställning förstår man Opel Cascada med dess usla prestanda och sega växellåda.

Så fort man sätter sig i den blir man lugn och harmonisk vilket får mig att tro att Opel medvetet har gett bilen dåliga köregenskaper för att markera hur den faktiskt ska köras. Jag har aldrig kört så avslappnat som jag gjorde i Opel Cascada. Varför gå till en terapeut för att bli av med din stress när du kan köpa en Cascada istället? Att köra bil är mycket roligare än att dela med sig av privata detaljer för en total främling!